Annons
Annons

Grym grillmat, tondöva sjökaptener och blöta avslutningsfester. Café åker till södra Frankrike och följer den hjärt­flimrande inspelningen av reseprogrammet Mauro och Pluras tågluff. Text: Jonas Cramby. Foto: Fredrik Skogkvist.

* * *

Plura Jonsson har precis skaffat Instagram. Han står i shorts, foppatofflor och en svart, urtvättad t-shirt vid en rykande grill och uppdaterar mobilen. Varje gång det dyker upp en liten orange bubbla på skärmen ler han för sig själv, tar ett bloss på cigaretten och mumlar:

Annons

– Kolla en like.

Sedan uppdaterar han igen.

Det skulle kunna vara ett högst vardagligt ögonblick ur vilken 61-årig trebarnspappas liv som helst om inte Pluras varje rörelse iakttas intensivt av totalt två kameramän, en ljudtekniker, en illustratör, en produktionsassistent, en producent, en popstjärna (Mauro Scocco), en fotograf och en frilans­journalist (jag).

Inte för att Plura verkar bry sig. Han bara blossar på ciggen, petar på grillen, uppdaterar mobilen.

–– Hur är det? säger han till Mauro som sitter vid ett trädgårdsbord lite längre bort och plinkar på Bruce Springsteens One step up.

– Kan man gilla sina egna bilder?

–– Det tror jag kan uppfattas som lite… sådär, säger Mauro.

– – Nu har det nämligen varit tyst länge här, säger Plura och nickar mot mobilen.

– – Känns det lite tomt i själen? säger Mauro.

Plura svarar inte, bara uppdaterar mobilen.

–– Kolla en like, säger han plötsligt. Nån som heter Tony Flum gillar.

–– Aaah. Inget slår känslan av att vara nybekräftad, säger Mauro.

–– Nu är det tre likes, säger Plura.

– – Snacka om missbrukarpersonlighet, säger Mauro och skakar på huvudet.

* * *

* * *

Jag befinner mig någonstans i södra Frankrike på inspelningarna av Mauro och Pluras tågluff, den första programserien med de båda artisterna (och i princip samma inspelningsteam) sedan premiärsäsongen av det universellt älskade matlagningsprogrammet Mauro och Pluras kök. Tidigare under dagen har vi långsamt glidit fram på en pråm längst den vackra Canal du Midi utanför staden Carcassonne, vars sagoslott sägs ha inspirerat Walt Disney när han ritade miljöerna till Askungen. På kanalen drack vi öl, duckade för trädgrenar och lyssnade när Plura sjöng en ganska fantastisk version av Eldkvarns Nerför floden. Och nu har vi alltså gått i land för att laga lite mat i trädgården bakom en gammal lotsbyggnad. Det ska bli grillad makrill med salsa verde, är det tänkt, och efter middagen ska kamerorna stängas av så att teamet kan fira midsommar.

Att vara med under inspelningarna av ett sådant här program är, nästan exakt, som man förväntar sig att det ska vara. Skarvarna mellan vad som filmas och vad som är små privata ögonblick är omärkliga. Om teamet behöver byta batteri eller ändra en vinkel fortsätter Plura och Mauro att småprata som om ingenting har hänt och om de då säger nåt kul ser jag hur teamet himlar med ögonen för att de missade det.

När Mauros och Pluras kök började sändas på lilla TV8 våren 2010 blev programmet ett av de där unika kulturfenomenen vars betydelse vida överskrider dess spridning. Kritiker hyllade programmet (trots att det tillhörde den annars så förhatliga matlagningsgenren), den allt snabbare växande fanskaran älskade det, och om Plura hade haft Insta­gram redan då hade han kunnat trycka hashtaggen #Plura och sett hur tusentals människor plåtat sina Mauro & Plura-inspirerade hemmamiddagar och använt den gemensamma upplevelsen av ett tv-program till att på något sätt definiera sin egen identitet.

De roliga samtalen, den nonchalant ihopslängda maten och de sentimentala fylleutspelen verkade helt enkelt säga något om våra liv, eller i alla fall om hur vi skulle vilja leva dem.

Och nu ska de alltså göra en uppföljare?

–– Ja, jag är ju egentligen inte intresserad av att bli nåt slags tv-personlighet, säger Mauro. Men Plura tjatade så till slut sa jag ja. Men det här är ju inte något matprogram. Eller?

–– Vi äter ju en del, säger Plura, men det här är ju faktiskt första gången jag lagar mat i hela programserien.

När jag undrar vad det i så fall kommer bli för sorts tv-serie verkar ingen vara riktigt säker.

–– Två gubbar på ett tåg? försöker Mauro.

–– Det blir som det blir och det blir jävligt bra, säger Plura.

Till slut stiger seriens producent Jasper Lake in.

–– Man brukar ju säga att författare skriver sig till sitt författarskap, säger han. Man kanske kan säga att vi filmar oss till vårt tv-skap? Så precis som med Mauro och Pluras kök får vi se vad det blir. Men det räcker med att slå på kameran och rikta den mot de där två för att det ska bli magiskt.

Han pekar på Plura som har återgått till att greja med mobilen. Han tar ett bloss på sin cigarett och harklar sig högt.

–– Har du käkat hostron? säger Mauro och jag ser hur hela teamet himlar med ögonen för att de missade det.

* * *

Stretching för kockar: Plura tar en paus mellan tagningarna.

* * *

Nu har ju Plura inte alltid stått vid en grill och kollat mobilen i tv. Faktum är att fram till ungefär sju-åtta år sedan betydde ”att göra en Plura” inte alls att anordna en trevlig middag med goda vänner utan snarare att isolera sig på en skärsgårdsö och skriva svårmodiga låtar om förlorad kärlek. Historien om hur den grubblande kufen Plura blev den mysiga tv-kocken med samma namn fick dock sin start när han ombads att blogga om uppkomsten av Eldkvarns svåra 29:e platta Svart blogg 2006.

– I början var det en befrielse att för mig som textförfattare få breda ut sig och skriva prosa, säger han. Men efter ett tag tröttnade jag på att blogga och började lägga ut en massa recept i stället.

Prosadelarna av bloggen blev till självbiografin Resa genom ensamheten och recepten blev till kokboken Pluras kokbok och när ett produktionsbolag kontaktade honom om ett eventuellt matprogram spelades det in ett pilotavsnitt där Pluras gamla kamrat och skivbolagskollega Mauro Scocco var en av middagsgästerna.

–– Det blev inget av just den piloten, säger Plura. Men när ett annat produktionsbolag hörde av sig så föreslog jag direkt att Mauro och jag skulle ha ett matprogram tillsammans. Det verkade som vi funkade ihop.

Det som gjorde den första säsongen av Mauro och Pluras kök så lyckad var ju just de båda vännernas kemi. Och nu menar jag inte den sortens kemi som sker i en emulsion eller lösning, utan en som brukar innebära att man måste utrymma skolsalen. I stället för två välartade programledare som log artigt hade vi här två vuxna män som gnällde, retades, ifrågasatte varann, fick fnitterattacker, blev för fulla, grät, imiterade Persbrandt, spelade gitarr och tog av sig bara på överkroppen – ganska exakt som alla vi andra umgås med våra vänner alltså. Bara oerhört mycket mer begåvat och välredigerat så klart. Och med oerhört mycket mer glamourösa middagsgäster.

–– Första säsongen hade vi inte en aning om vad vi höll på med, säger Plura. Och det känns lite likadant nu. Det är en nytändning kan man säga.

–– Umgås ni mycket privat? undrar jag.

–– För mycket, säger Mauro. Min sambo och jag var och kollade på en ny lägenhet för ett tag sedan. ”Men…”, sa hon plötsligt. ”Är det inte här nånstans Plura bor?”. Och så vände hon på klacken och gick hem.

–– Mauro är så jävla rolig, säger Plura och ser nästan lite bedrövad ut.

* * *

* * *

Lite senare på kvällen ska Plura under ett berusat utbrott avslöja vad han egentligen tycker om sin kompis men än så länge är deras roller intakta.

Precis som på tv är Plura samtidigt både cool och varm, som en kakelugn designad av Hedi Slimane, och när någon i teamet säger att han sprider en gästgivarstämning” förstår jag omedelbart vad denne menar. Plura är helt enkelt en sådan sorts person som man gillar att vara i samma rum som.

I en ständigt självrefererande tid finns det också något väldigt lugnande med att umgås med en åldrande rockstjärna. Det här är en man som har sett och gjort allt, så man får känslan av att inget verkar uppröra honom något särskilt. Vad man än råkar göra är det okej.

Mauro Scocco däremot är, tja, Mauro Scocco. I artiklar beskrivs han ofta som butter och inåtvänd och innan jag reste till Carcasonne vet jag inte hur många journalistkollegor som berättade om sina havererade Mauro-intervjuer. Att han har integritet är det inget snack om men att han skulle vara butter stämmer inte. Åtminstone inte i dag. Om man skulle beskriva honom med ett av vår samtids alla pop-psykologiord skulle jag säga att han är en typisk introvert: i stället för att få energi av att umgås med andra människor så verkar den långsamt pysa ur honom, som på en trasig luftmadrass.

–– Så många människor jag träffar under en dag här i Frankrike, säger han, träffar jag inte under en månad hemma i Stockholm.

När Plura frågade om de skulle göra den här serien ihop så var följaktligen Mauros enda krav att de inte skulle ha några kändisgäster och att de skulle dela upp de 30 inspelningsdagarna i två perioder – så att han kunde pusta ut med familjen i mitten. Vid ett flertal tillfällen under dagen försvinner han också in ensam på sin hytt som för att pumpa upp den där madrassen lite.

Mauro är också, om någon lyckats missa detta, otroligt kul. Såväl Håkan Hellström som Henrik Schyffert har beskrivit honom som Sveriges roligaste man och medan vi sitter och väntar på att makrillarna ska bli färdiga hinner han imitera såväl Churchill (klassiskt) som Inspector Clouseau (ännu mer klassiskt).

Plura, däremot, håller på att lägga ut en ny bild föreställande honom och Mauro på sin Instagram.

–– Vi ser ju ut som Mick och Keith på den här, säger Plura medan han väljer filter. Ska jag skriva att vi är ”the glimmer twins”?

–– Skriv att vi är ”the hjärtflimmer twins”, säger Mauro.

* * *

Motsträvig sidekick: Mauro Scocco var först inte säker på att han ville medverka i den nya serien – ”men Plura tjatade så till slut sa jag ja”. Ett av hans krav: inga kändisgäster.

* * *

Det har börjat dra ihop sig till middag. Jag hjälper till med att vända på makrillarna och personalen på vår pråm dyker upp med ost och vin. Eftersom teamet filmar allt betyder detta dock att de även filmar mig och när jag med reporterblocket i hand ställer några frågor till Mauro känner jag mig plötsligt svettig och nervös, som en stammande knatte­reporter som tvingats intervjua John McEnroe i Barnjournalen. Det händer också något konstigt med ens självbild när en kamera vänds mot en. Jag ser liksom mig själv utifrån och inser att jag inte längre är Jonas Cramby, individen, utan Jonas Cramby, typen.

Jag är ”that guy”. En svartklädd livsstilsjournalist från Stockholm. Och det gäller att kunna hantera det, vilket jag där och då inte gör. I stället gör jag mig så liten jag bara kan för att inte störa, gå framför kameran eller stjäla uppmärksamhet från Plura och Mauro.

En bra gäst i ett sådant här program, inser jag dock snart, gör precis tvärtom. De vågar ta plats eller, ännu hellre, bete sig totalt skamlöst. När Mauro och Plura till exempel ställer sig upp för att spela en låt dyker plötsligt pråmens kapten upp med en gitarr över bröstet.

Han är inte bara otroligt dålig på att spela, han skäms inte heller för det – och när han till och med går ner på knä under ett fruktansvärt gitarrsolo ser jag liksom hur hela teamet lyser upp.

Det här är bra tv.

När jag lite senare frågar producenten Jasper Lake om kaptenen med gitarren var planterad försäkrar han att han inte var det.

–– Många tv-program är alldeles för välplanerade, säger han.

– Men man kan inte planera magi, fyller seriens ljud­tekniker i.

* * *

That’s a wrap! Teamet  firar ännu en lyckad inspelningsdag. Deras två intensiva veckor i Frankrike börjar nu lida mot sitt slut – snart väntar nattåget tillbaka till Paris.

* * *

När middagsscenen är avklarad hänger teamet av sig sin utrustning. Människor som hela dagen stått tysta i en ring runt omkring oss sätter sig plötsligt ner och börjar äta, dricka och prata. Det är en av de sista inspelnings­dagarna och den första kväll de riktigt haft tid att ta ett par järn så någon sätter på en bandare, en annan korkar upp ett par flaskor vin.

–– Vill du ha whisky? säger Plura till en av kameramännen.

– Ja, lite senare, svarar han.

–– Det finns bara nu, säger Plura och häller upp ett stort glas.

Det dröjer inte länge förrän stämningen skiftar från idyllisk tv-middag bakom ett lotshus i södra Frankrike till en full blown företagskonfa.

Armar läggs över axlar och stolar skjuts ihop. Lufttrummor spelas, flaskor halsas och en hel del så kallat ”djupsnack” kan också förekomma.

–– Du är så jävla bra, hör jag någon säga.

–– Nej du är så jävla bra, svarar en annan.

–– Jag har aldrig jobbat med ett så proffsigt team som det här, utbrister en tredje.

En av kameramännen, som precis kommit hem efter ett uppdrag som krigsreporter i Mogadishu, visar sig också ha studerat Vogueing i New York –och när The Band börjar spela The night they drove old Dixie down på bandaren ställer han sig upp och dansar en perfekt version av den homosexuella, svarta ghettodansen.

–– Så här önskar jag varje kväll kunde sluta, säger någon.

–– Det är sådana här kvällar man minns. När man njuter av livet, svarar en annan

–– På måndag kommer vi sakna det här, utbrister en tredje.

Jag frågar seriens ljudtekniker vad höjdpunkten under resan har varit?

–– När vi var i Bodil Malmstens trädgård i Finistère spelade Plura Blues för Bodil Malmsten. Då fick jag rysningar och tårar i ögonen. Det var magiskt. Det var höjdpunkten på min karriär.

Vid sin ända av bordet sitter Mauro Scocco och summerar såväl sina tåg­luffarveckor, som den franska folksjälen.

–– Om USA handlar om service och att ge folk mer än de vill ha, säger han, så är det exakt tvärtom i Frankrike. Här är det som om de njuter av konflikter. De älskar problem. Och har de inga så hittar de på.

–– Som vaddå, undrar någon.

–– Som wifin, säger han. Överallt annars i världen är wifi världens enklaste grej. Man får en kod så är det klart. Här är det ett mysterium som ska lösas varenda gång. Häromnatten så bodde vi till exempel på ett fem­stjärnigt hotell och när jag ringde ner och frågade efter wifikoden så suckade receptionisten högt och sa: ”OK, I’ll come up with the box.” Och efter en halvtimme så kom de upp med en stor svart låda! Sedan stod receptionisten och väntade på att jag skulle bli färdig så att hon skulle kunna gå ner igen.

Han tar en kort paus. Skakar på huvudet.

–– Vad handlade det om egentligen? Har de problem med ligor som stjäl internet eller?

Alla skrattar.

–– Gud så roligt de har, muttrar Plura. Alla skrattar åt Mauro. När han sätter igång är det jävligt svårt att hänga med. Ingen bryr sig om mig.

* * *

Lunchdags: Plura grillar fisk i trädgården bakom en gammal lotsbyggnad utanför Carcassonne.  

* * *

En av kameramännen ställer sig bakom Plura och börjar massera honom lite på axlarna.

–– Hur är det med dig Plura? säger han.

–– Han är så jävla rolig Mauro. Ingen bryr sig om mig.

Då flyttar sig ägaren till pråmfirman närmare Plura.

–– Do you want a massage? säger hon.

–– No thank you. I’’m fine, säger Plura.

Mauro reser sig upp för att gå tillbaka till hytten.

– Jag går och lägger mig nu, säger han. Plura har bättre partyflås än jag.

Plura följer sin vän med blicken och vänder sig inte förrän han försvunnit i mörkret.

–– Mauro är min bästa vän, säger han. Han hjälper mig jättemycket. Samtidigt skulle jag kunna ge honom råd också. Men han har ju så jävla mycket pengar så han behöver dem inte.

Festen börjar ta slut. Stolar staplas. Flaskor slängs. Lampor tänds. Jasper Lake, producenten, kommer fram till mig.

–– Jag har tänkt på din fråga förut, säger han. Om vilken sorts tv-program vi gör? Det är lite roligt för vi reser ju runt i det vackraste området i världen och det slog mig precis att det enda vi egentligen snackar om är om Mauro har någon mobiltäckning eller inte.

Jasper skrattar till.

–– Men det är väl okej. Jag menar, det är ju så livet ser ut för de allra flesta.

* * *

Ostron, krig och kloster

Mauro och Pluras tre favoritplatser i Frankrike

1. Normandiekusten

Mauro: ”Att läsa om dagen D och invasionen av Normandie är ju en sak men att till slut få resa dit och och se platsen med egna ögon är en helt annan. Obeskrivligt mäktigt och hemskt. Om jag är intresserad av andra världskriget? Ja. Jag är ju kille.”

2. Cancale

Plura: ”Mat är ju bland det viktigaste när man reser och det bästa vi åt var nog i Bretagnes ostronhuvudstad Cancale. Ostrona kostade
nån krona och man köpte dem direkt från fiskarna vid hamnen. Helt fantastiska. Hela familjer käkar sin lunch där och jag såg små barn stoppa i sig ostron som om de vore varmkorv eller nåt.”

3. Mont Saint Michel

Mauro: ”Mont Saint Michel var också häftigt. Det är ett kloster som ligger på en halvö ute i Atlanten och ser ut som att vara hämtat ur en sago­bok. Resten av Bretagne var dock märkligt välordnat, som ett franskt The Hamptons eller nåt.”

* * *

Ursprungligen publicerad i Café #2/2014. Finalprogrammet av Mauro och Pluras tågluff sänds nu på lördag 22.30.

Annons

Dela (15)
Tweeta

Annons


Laddar