Annons

Fredrik Ljungberg klev av planet i New York. Vid passkontrollen
fick han de vanliga frågorna om varför han kom till usa och vad han
skulle göra där. Kontrollanten tog lappen man ska lämna i tullen och
gjorde en markering på den med röd penna.

Annons

Ljungberg funderade över det röda krysset. Framme vid tullen lämnade han lappen och vinkades åt sidan.
– Jag blev lite nervös. Man blir ju det. Det var ändå usa, berättar han.

Gilla Cafe.se på Facebook

Filmsekvenser
med folk som fått väskorna preparerade eller blivit korsförhörda i
timmar av fbi rullades upp i hans huvud. Få se, ingen kunde väl ha
trixat med hans handbagage?

Han svalde och följde en vakt.

Men
i rummet han fördes till letades inte efter vare sig bomber eller
insmugglad whisky. Där väntade några tulltjänstemän med kameror och
autografblock.

Kom igen, det var ju Fredrik Ljungberg. Soccer star och Calvin Klein-modell. Nån fördel ska väl även tullen ha?

Det
är på den nivån han rör sig numera, killen som en gång fick Halmstads
bk att ändra i sina principer att aldrig låta yngre spelare spela i
äldre lag genom att skicka upp honom från p 12 till p 14.

I fotostudion Street i London märks också nivån. Ljungbergs entré har förberetts i flera timmar. Stylisten plockar med kläder.

Fotografen Gehrke, influgen från Maldiverna, testar ljuset med sin assistent. Sminkösen flyttar sina puderdosor. Cafés ad Joel och chefredaktör Stenberg har konstant telefonkontakt med Ljungbergs agent Claes Elefalk från management­bolaget caa Sports.

Han
är på gång. Han är inte på gång. Snart. Nu. Kanske. Personalen i
studion kollar och dubbelkollar så att inga bilar står i vägen utanför
på trånga Dunston Street. En av dem är Arsenalfan. Det här är därför
stort. Freddie! Nio säsonger i klubben!

En av Londons bästa
cateringfirmor är på plats med stor meny: ”Lemon risotto with courgette
and fresh spinach on parma ham crisps”, ”ginger stir fried prawns with
spring onions and cashew nuts”…

Alternativ måste ju finnas
beroende på vad Freddie är sugen på. Och lingondricka, han är ju
svensk. Firman serverade maten när han spelade in reklamfilm med Pepsi
nyss, ja, den gången Madonna filmade i studion intill. Han gillade
kakorna då. Lägg fram några nu. På stora bordet, kanske? Eller, vänta,
lilla bordet är bättre. Så han ser dem direkt. Cateringkocken ber sin
assistent ställa fram.

Någon som tror att Freddie vill ha te när
han kommer? Åh, om de bara fått veta vilken sort han föredrar. De minns
ju när Victoria Beckham blev sur över…

Eller kaffe, kanske?
Visst vill han ha latte? Eller är det svart? Förbered båda. I soffan
sitter en trött indisk livvakt och stirrar på en låda. I lådan ligger
en klocka från Cartier. Ljungberg ska ha den på sig och klockan kostar
750 000 kronor. Vakten släpper den inte med blicken.

Det är lätt
att glömma att det faktiskt är en fotbollsspelare vi väntar på. I och
för sig en spelare som ofta rankats som en av världens bästa
mitt­fältare. Utöver lagtriumferna – till exempel sm-guld med Halmstad
som 20-åring, två ligatitlar och tre fa-cupsegrar med Arsenal – är
Fredrik Ljungberg själv mest stolt över två saker: 1) När ”årtiondets all star team” med utländska spelare i Premier League presenterades 2004 fanns han med som yttermittfältare. 2) Säsongen 2001–2002 utsågs han till ”Player of the year” i Premier League.

Och så har vi ju allt det där andra, sido­effekterna av hans insatser på planen:

Bara
senaste året blev Ljungberg vald till sexigaste spelaren i Premier
League och tog plats tre i amerikanska Sport Illustrateds lista Best
Looking Athletes 2007 – och då är fotboll inte ens stort i usa. I lika
amerikanska Esquire blev han världens sjuttonde bäst klädde man, tvåa
bland idrottsmännen.Och just den här dagen avslöjas att han är en av
sex världsspelare som blir Pepsis ansikten i sommar. De andra är
Ronaldinho, Lionel Messi, David Beckham, Thierry Henry och Frank
Lampard.
caa, förresten, som representerar Ljungberg, är en
förkortning av Creative Artists Agency. Ja, samma caa som före­träder
halva Hollywood och den amerikanska nöjesbranschen: Brad Pitt, Beyoncé,
Justin Timberlake, Springsteen…

Och det är sådant alla här tänker på medan kakorna bärs fram.


kommer en silverfärgad Mercedes som någon bilkännare i studion snabbt
värderar till en och en halv miljon kronor. Kan det väsa ”It’s Freddie”
om en foto­studio så låter det så här. Plötsligt går folk som av en
händelse förbi fönstren. Han som håller på Arsenal råkar få en massa
sysslor precis i trappan. Ljungberg, som kommer direkt från West Hams
träningsanläggning, snackar i telefon en stund och gör sen entré.

Nu
skulle man vilja berätta hur han som en diva sveper in, fnyser åt
maten, kastar jackan på golvet och undrar var fan Madonna är. Men det
gör han inte. Inte alls.

För Freddie är egentligen bara Karl
Fredrik Ljungberg från Halmstad och precis så snäll och ödmjuk som bara
en Karl Fredrik Ljungberg från Halmstad kan vara. Han går runt och
hälsar på alla, inklusive assistenternas assistenter, och presenterar
sig med namn för alla.

– Åh, kakor, säger han och unnar sig en.

Till
och med den indiske livvakten släpper blicken från klockan en stund när
han hälsar på Freddie. Ljungberg själv har ingen livvakt, eventuella
situationer tas om hand av agent Elefalk. Och en agent som en gång
kvalat till allsvenskan i bandy är inte att leka med.

Över huvud
taget verkar Ljungberg bekväm med det mesta. Ta bara detta: en sju
timmar lång fotografering där tio personer gör allt för att han ska må
så bra som möjligt.

Hur är det att stå i centrum och fotograferas, när alla står och tittar på dig en hel dag?

Man vänjer sig, skrattar han, det har blivit en del genom åren, som med
Calvin Klein. I början var det ovant. I grunden tycker jag inte om att
bli fotograferad, inte ens i vanliga sammanhang. När man var yngre
fanns en del som alltid ville vara med på bild, jag var inte den typen
alls. Men det blir rutin.

Det ser ut som att du tycker att det är kul.


Jag gillar, som i dag, att träffa människor med helt andra intressen än
de flesta fotbollsspelare har. Man lär sig en massa nytt och hör hur
deras syn på livet är.

I Dagens Industri rankades du som bästa svenska varumärke i kategorin idrottare.
Ser du dig i spegeln och ser ett varumärke?

Nej, nej. Jag är alltid vanliga Fredrik. Generellt tänker jag mest på
att jag ska spela bra fotboll, då kommer det andra på köpet. Calvin
Klein, Puma, Pepsi och andra stora kontrakt bygger på att jag spelar
bra fotboll. Och där kommer mina rådgivare in. Det är viktigt hur man
beter sig, hur man pratar, självklart vad man gör reklam för. Men jag
försöker vara den jag är i alla lägen. Det skulle inte bli bra om jag
försökte tillverka Fredrik Varumärket.

Är du fåfäng?

Många tror säkert det men, nej, det tycker jag inte. Jag klipper till
och med håret på mig själv. Då kan man väl inte vara fåfäng, säger
Ljungberg och skrattar stort.
– Där­emot är jag modeintresserad och gillar kläder och bryr mig.

När
du gick till Arsenal och fick nummer 8 sa du att du var glad ”för det
skulle inte varit så kul att springa runt med nummer 34 på ryggen”.


Sa jag det? Haha, det var i och för sig bra sagt. Det står jag
fortfarande för. Klart att det är roligare att ha nummer 8 än nummer
34. Dessutom var det Ian Wrights gamla tröj­nummer, så det var naturligtvis en ära.

Det är inte postorderkallingar som sticker upp ovanför dina jeans.
– Nej, det är ju inte det.

Har du Calvin Klein-affischerna hemma?

Nej. Jag tror att mamma har sparat någonting i Halmstad. Inte på
väggen, förstås, utan i en låda på vinden. Och i min lägenhet finns
inga spår som visar att jag gjort reklamkampanjer. Det är samma sak med
mina medaljer. Du ser inga spår av att jag är fotbollsspelare hemma hos
mig.

Putsar du inte ens dina två Guldbollar?
– Inte ens det. Jag är stolt att jag fick dem, men jag har dem inte ens i London.

Men första gången du var på en billboard i London smög du ut med kameran?


Snarare tvärtom. Första gången Calvin Klein kom ut var det på stora
dubbeldäckare. Jag satt på en uteservering och visste inte att
kampanjen startat, så det blev rena chocken när bussen rul­lade förbi.
Jag gick faktiskt in. Jag ska inte säga att jag skämdes, men det är
inget jag tycker om. Vet jag att jag finns på en billboard nu åker jag
en omväg med bilen. Det är pinsamt på något sätt. Sam­tidigt är jag
smickrad, det måste jag erkänna. Jag är medveten om att det är få
förunnat att finnas på Times Square i New York, i Bangkok, på Sunset
Boulevard i la… Klart att det är stort och kul. Det är fantastiskt.
”Oj, är jag med där!” Men man ska nog hålla det på den nivån att man
tar det som en ära och inte funderar så mycket mer. Det mår man nog
bäst av. Fast det blir en del roliga situationer. Som när kompisar
ringer från New York och säger: ”Det är inte kul att vakna på mornarna
längre, det första jag ser är dig i full size utanför fönstret.”

Det
är tio år sedan Fredrik Ljungberg lämnade Halmstad. Han gjorde en
makalös landskamp mot England när Sverige vann med 2–1. Storklubbarnas
talangscouter såg den och ropade:

– Honom ska vi ha!

– Efter matchen mot England ökade intresset enormt, säger Ljungberg. Men Arsenal och Arsene Wenger hade redan följt mig i mer än ett års tid, och nu fick de bråttom att hinna före.

En vecka senare var kontraktet klart och en månad efter det hade han gjort mål på självaste Peter Schmeichel
i Manchester United. Den lite blyge hallänningen tog klivet in bland
super­stjärnorna i Arsenal och snart ut i Londons jetsetliv. En stad
han under tio år älskat mer och mer.

Han hoppar sedan länge
obehindrat mellan svenska och engelska. Lite svengelskt blir det ibland
när han inte hittar de svenska orden. Han ”textar med en kompis” när
han pratar om sms och han ber agent Elefalk om hjälp när han inte kommer på vad ”nutrionist” heter på svenska.


kvällen rullar vi i bilen till hans hem i Hampstead, mångmiljonärernas,
ja, faktiskt miljardärernas egen lilla oas i London. Där, bland grannar
som skådisarna Hugh Grant och Gwyneth Paltrow och stjärnkocken Jamie Oliver, bor Ljungberg sedan sju år.

Mercan
svänger in genom tunga järngrindar, en vakt kollar så att det är Mr
Freddie med sällskap och grindarna stängs sedan bakom oss.

Han trivs här men tittar sedan ett år efter något annat.

– Det blir för mycket tid i bil härifrån till träningarna. Ofta två timmar till träningen och sedan två timmar tillbaka.

För
en kille med Ljungbergs ekonomi (uppgifterna om förmögenheten brukar i
tidningar variera mellan 200 och 500 miljoner, själv skulle han aldrig
kommentera siffrorna) erbjuder London naturligtvis fantastiska
lägenheter.

– Men jag bor så bra nu, så det ska vara helt rätt.
Både själva läget och lägenheten. Det finns många bra områden, men vid
Buckingham Palace vore det riktigt bra.

Nej, inte i Buckingham Palace, vid Buckingham Palace. Men ändå. Det är på den nivån.
Går du någonsin på puben i England?

– Nej. Jag tror faktiskt inte att jag någon gång varit på en pub. Det har bara aldrig tilltalat mig.

Hur är det med paparazzis?

Här i Hampstead, där jag bor, finns ganska många kända människor. Det
betyder paparazzis. Det händer att jag går runt hörnet och tar en kaffe
och då ser jag ofta en paparazzi. Inte varje gång, men ofta. Jag har
det inte värst på något sätt, men det är en del av mitt liv som jag
bara måste acceptera. Men man lär sig också var man ska gå och på
vilken typ av ställen.

Går du på Oxford Street och kollar i butiker? Går du på bio?

Jag skulle inte gå på Oxford Street. Jag tar bilen dit jag ska. Jag har
oftast keps på mig, då får jag vara lite mer anonym. Det händer att jag
går på en sen bio på vanlig biograf, men här finns en annan typ av
biografer som jag hellre går på. Sådana finns inte i Sverige vad jag
vet, men de är mindre, man sitter i en stor fåtölj, kan få en kaffe
latte, är mer i fred.

Vilka är fördelarna respektive nack­delarna med kändisskapet?


Den stora fördelen med det liv jag lever är att jag får göra det jag
tycker om att göra på heltid: spela fotboll. Nackdelarna beror på hur
man är som person. En del älskar att synas, då är kändisskapet ingen
nackdel. Det finns många sådana. Jag gillar mer att gå med min luvjacka
uppdragen sent på kvällarna eller nätterna. Det är frihet. Som jag ser
det är nackdelen att inte kunna röra sig som man vill. Samtidigt har
jag full förståelse för att fansen vill ha autografer och ta kort och
så.

En annan fördel måste ju vara när du vill ha bord på en restaurang?

Vill man ha bord i London är det givetvis enklare för mig än för andra.
Men jag gillar inte att använda mitt namn. Jag hatar att ringa och
säga: ”Hej, det är Fredrik Ljungberg, kan jag få…” Nej, i så fall ber
jag någon av mina råd­givare på caa som har kontakter hjälpa mig. Om
det inte är en av mina stamkrogar, förstås.

Använder andra ditt namn?

En restaurang, Nobu, ringde en kväll och frågade varför jag inte kom.
De andra i mitt sällskap hade kommit för en timme sedan, men jag hade
ju inte beställt något bord där! Nu är det få restauranger som har mitt
nummer, så de kan inte dubbelkolla en bokning med mig, men nu råkade vi
vara kompisar. Osis för de som bokat.

Var kan du vara anonym?

Jag kan ju alltid vara mig själv hemma i lägenheten. Annars är det,
förstås, lättast på platser där fotboll inte är stort. Nordamerika är
lite bättre, men efter Calvin Klein är det inte längre samma anonymitet
där som det var tidigare. Men New York är skönt.

Förutom i tullen då?

En gång stod jag där i Immigration med mitt pass och de ställde alla
sina frågor. Bland annat om vad jag sysslade med. ”Jag spelar fotboll”,
sa jag. Killen i passkontrollen tittade på mig uppifrån och ner, van
vid stora spelare i american football, och sa kort: ”No, you don’t.”

Är det sant att ledarna varnade dig för nya människor när du kom till Arsenal?

Ja, de förklarade hur livet fungerar. Jag var ung och att vara
fotbollsspelare är kanske det största man kan vara i det här landet. Så
det var bra råd. De förklarade att jag inte skulle lita för mycket på
folk.

Är du försiktig med nya bekanta?

– Ja, det är
jag nog. Det är en av bak­sidorna med det här livet. Jag är återhållsam
när jag träffar personer första gången. Ibland är jag nästan
misstänksam mot människor som egentligen bara är ärliga och inte alls
ute efter något. Det kan innebära att jag knappt ger dem en chans. Men
det har blivit en del av mitt liv, det har blivit en del av den jag är.
Det är svårt att ändra på.

Det låter lite ensamt?

Jag har lyckligtvis kvar många gamla kompisar för jag är försiktig med
vem jag gör till vän och det tar väldigt lång tid innan jag litar på
folk.

Är det skönt att vara stenrik?
– Jag överlever. Absolut. Pengar gör livet enklare i vissa avseenden, så är det bara, men pengar i sig gör en inte lycklig.

Vad unnar du dig?


Jag bor bra, har bra bil och kan köpa det jag vill. Men det är viktigt
att spendera med måtta, så att pengarna räcker för mig och min familj
livet ut.

Det märkligaste du läst om dig själv?
– Det
har stått massor under femton år. Både bra och dåligt. Det som störde
mig mest var nog när någon skrev att jag var falsk och ljög. Alla som
känner mig vet nog att jag försöker vara ärlig och säga vad jag tycker.

Om du ser på en löpsedel att du förlovat dig – igen – går du in och köper den då?


Nej. Men min agent ringer nog och berättar vad som står. Det kan ju
vara kul för mig att veta vem jag är ihop med. Allvarligt talat, det är
mer fråga om vi ska ta action mot den tidningen. Det har hänt någon
gång.

Konstigaste bildförslaget du fått?
– En gång tyckte de att jag skulle stå näck med bara en fotboll framför du-vet-vad. Men, jag lovar, det kommer inte att hända.

Om du måste lämna England…

Jag tror inte att det heller kommer att hända, i alla fall inte av
fotbollsskäl. Jag trivs otroligt bra. Det är därför jag stannat så
länge.

Men det är bättre väder i Spanien?

– Ja, men
jag älskar London. Som det känns nu kommer jag att ha kvar någon sorts
boende här, inne i stan, även den dagen jag flyttar hem. Men det beror
ju på. Om jag gifter mig kanske frun inte alls vill bo här. Hon kanske
vill bo på landet.

Eller drömmer om Alingsås?

– Eller Grönland? Men då är det nog tack för kaffet! Men jag måste väl lyssna på henne.

Tittar du på livet efter karriären, den är ju i slutskedet nu? Oavsett om du spelar tre eller fem eller sju år till.

Jag har länge funderat på vad jag vill då. Rent ekonomiskt har jag sett
till att jag kommer att ha så jag överlever den dagen. Det är ett sätt
att se över sin framtid. När det gäller vad jag ska göra har jag tänkt
att resa runt ett år först. Jag vill se Barriärrevet, åka på safari,
åka snowboard en månad.

Sånt, typ snowboard, får du inte göra nu?

– Nej, inte sedan jag skrev på mitt första kontrakt här. Jag gjorde det mycket förr.

Hur ska du fördriva dagarna då? Räkna pengar och bada i åsnemjölk?

Jag kanske ägnar mig åt fastigheter och sköter det på halvtid. Det är
ett alternativ. Om jag har familj så vill jag ägna mig åt den. Det är
jätteviktigt att man tänker igenom hur man vill att barnen ska växa
upp, tror jag. Och det ska bli skönt att ha mer tid, att göra det man
känner för. Livet nu, när jag spelar, är väldigt mycket mer inrutat än
många förstår. Tider, träningar och hotell hela tiden.

Kommer du att släppa fotbollen helt?

Nej, jag skulle vilja lära barn mellan, säg, 10 och 13 att spela mer
tekniskt, få dem att se spelet på ett sätt som man kanske inte gör i
Sverige nu. Och då menar jag spelförståelse och funktionell teknik –
hög teknik i snabbt passningsspel, som är vinnande för laget. Jag
tänker mycket på hur Arsenal spelar och ser på fotboll. Även om man är
back ska man i princip kunna spela anfallare. Inte bara vara bra på att
tackla. I de åldrarna jag pratar om är grunden, tekniken,
spel­förståelsen det viktiga. Kondition och styrka kan komma in senare.

Vad kommer du att sakna med ditt nuvarande liv den dag du lägger av?


Adrenalinkicken man får vid stora matcher. Utan tvekan. Det måste jag
hitta någonstans. Jag vet inte om det blir genom att börja hoppa
fallskärm eller nåt, men den där adrenalinkicken måste jag ha.

Vill du ha en egen klädkollektion?

Många fotbollsspelare har ju försökt, men det är svårt. Skulle jag göra
det kommer jag, som jag känner just nu i alla fall, att grunda
företaget och kanske stå för designen. Men jag vet inte om jag skulle
lansera en fotbollslinje utan i så fall snarare en modelinje. Det
handlar inte bara om att kränga. Och den skulle kanske inte heta mitt
namn. Någon svensk sportstjärna gjorde väl något med sitt nummer? Jag
är tveeggad när det gäller det där.

Har du någon Martin Dahlin-skjorta?
– Nej. Vi är bra kompisar, men jag har ingen skjorta.

Ditt modeintresse verkar äkta?

Absolut. Det har jag haft länge. Som unga åkte vi ofta med familjen
till Göteborg eller Köpenhamn och shoppade kläder. Även mamma och pappa
är intresserade. Det började tidigt. Och brorsan har ju till och med
utbildat sig till designer här i London och bodde hos mig länge. Du
skulle sett en svart aftonklänning han gjorde som någon form av
slutprov. Riktigt jäkla snygg, måste jag säga.

Fast han åkte ut från min lägenhet när sy­maskinen måste vara framme halva nätterna.

Är du eller han mest modeintresserad?

Det är nog rätt lika, fast på olika sätt. Han jobbar ju med det, nu hos
Nikolaj d’Etoiles, så det är klart att han bläddrar väl ännu mer i
modetidningar än vad jag gör. Men jag tycker att det är en kul bransch.

Inget som kommit med pengarna, alltså?

Nej, inte alls. En i och för sig gammal historia nu, men som säger en
del, var när vi vann sm-guldet 1997. Jag var 20 då och extremt
modeintresserad. Håkan Svensson, en annan spelare, tog jag med
till Helsing­borg för att hjälpa honom att köpa en kostym innan
guldmiddagen. Hans kommentar efteråt var skön: ”Det där hade jag kunnat
köpa fyra nya fälgar för.”

Är det uteslutet att du skulle göra en Henke Larsson, flytta hem till stora villan i Halmstad och bli hela Hallands superhjälte?

Man ska aldrig utesluta någonting, men som det känns nu har jag svårt
att tro det. Nu har ni ju dessutom börjat med konstgräs i Sverige,
vilket jag inte förstår.

För att du blir nedsparkad så ofta när du spelar och det svider på plasten?

Nej, för att det blir ett helt annat spel. Jag förstår om Sundsvall har
konstgräs, på grund av vädret, men jag tycker inte att klubbarna i
söder, där det är mer ekonomiska skäl än väderskäl, ska ha det.

Hur ofta är du i Sverige?


Jag har fyra veckor ledigt varje sommar. Mönstret är detsamma. I
Halmstad, hos kompisar och en vecka någonstans med garanterad sol så
man får slappna av. I samband med landskamper blir det ju också någon
dag i Sverige, ofta i Stockholm.

Har du bra koll på Sverige?

Skaplig. Jag läser en del och pratar med kompisar, men det är klart att
jag har inte den stenkoll jag hade för, säg, sju år sedan.

Som utlandssvensk, röstade du senast?

– Ja, det gjorde jag. Men jag tänker inte säga på vilket parti.

När köpte du kallingar senast?
– Det var däremot länge sedan.

Får du fortfarande från Calvin Klein?

Jag jobbar inte med dem längre, men det är bara de kalsongerna jag har.
Jag hade Calvin Klein även innan jag fick kontrakt med dem och
anledningen till att jag satte mitt namn på dem var ju att jag gillar
produkten.

Och fick en massa pengar?

– Det också, men jag skulle aldrig göra reklam för något jag inte kan stå för – hur mycket pengar det än handlar om.

Sebastian
Larsson, som spelade med dig i Arsenal, berättade att du hade med dig
lådor med kalsonger och delade ut till Thierry Henry och de andra i
laget.
– Ja, det stämmer.

Fast Larsson fick inga.

Aj då, men det var nog för att han spelade med juniorerna då. Calvin
Klein-uppdraget blev väldigt uppmärksammat, även bland killarna i
laget, så det var ett evigt tjat: ”Freddie, när får vi våra kalsonger?”

En dag bestämde jag mig för att tysta dem.

Tillbaka till
fotostudion Street. Fredrik Ljungberg är tydligt intresserad och
engagerad. Han och stylisten diskuterar klädval. Är den där svarta
jackan snygg eller inte? När han ska stå framför kameran igen är det
han som påminner stylisten om att hon nyss sa att något behövde rättas
till. Vore studion en fotbollsplan skulle man beskriva Ljungberg som
mittfältsmotor. Fotograf Gehrke, toppforward i så fall, plåtar
och plåtar och plåtar. Ljungberg är med och tittar på bilderna. Han
gillar det han ser. Han har synpunkter.
Kort sagt: Han är ett proffs.

Även på detta.

Den
indiske klockvakten, klart på avbytar­bänken i det här sammanhanget,
börjar bli stressad. Dels för att folk tar på klockan, dels för att
tiden går. Han ska lämna in den senast 18.00. Annars, ja, annars vete
tusan vad han ska göra med den. Förvara den hemma i sin lilla etta?

750 000 kronor…

Gehrke
plåtar på som besatt. Cateringkocken sliter hårt. Energin från lunchen
tar slut. Det behövs middag. Sen några bilder till. Gehrkes flygbiljett
bokas om till i morgon. Kan Mercan stanna ett par timmar?

Ljungberg
letar bland stylistens kläder. Han provar, skrattar åt en tröja, testar
en sjal, nej… Men det här var skitsnyggt! Det tar vi.

Vid maten
underhåller Ljungberg. Han har många sköna historier som när polisen
stoppat honom, sett vem det är i bilen och bett att få en autograf till
dottern. Eller när han kör genom sämre områden och blir stoppad
eftersom alla tror att bilen är stulen. Han är den som hela tiden
hämtar efterrätt eller kaffe åt andra, den som kommer ihåg att
översätta svenskt snack till engelska om de som bara pratar engelska
kommer förbi.

Och, jodå, han delar till och med med sig av kakorna. Om än lite motvilligt.

När
bilderna med Cartiers diamantklocka tas är klockan på väggen tjugo i
sex. Indiske vakten ringer i sin mobil så batteriet nästan tar slut.
Jo, han är på väg. Så fort de fotograferat klart. Jo, han vet vad den
kostar. Yes, Sir. Right away, Sir. Promise, Sir.

Klart. Han tar
klockan, trycker ner den i lådan och börjar småspringa mot trappan. Då
hörs ett ”stanna” och han tvärstannar. Det är Ljungberg. Han vill bara
ta i hand och tacka för att klockvakten haft tålamod att vänta.

Indiern bara gapar. Vad fan är cricket? West Ham har fått ett nytt fan.

Men
rena proffset som modell, jetsetlivet och pengarna i all ära. Det är
fotbollsspelare som Fredrik Ljungberg är och som lagkapten för det
svenska landslaget ska han gräva guld i em i Österrike och Schweiz i
sommar.

Varför sa du inte ja direkt när du fick frågan att bli lagkapten efter Mellberg?


Det är den största ära man kan få. Samtidigt innebär det ett stort
ansvar runt omkring. Det var därför jag tvekade. Man får inte bara
koncentrera sig på sitt eget spel. Dessutom hade det varit en del
kontroverser efter vm med splittringar i laget och många grupperingar.
Det var helt enkelt mycket jobb som skulle göras. Jag vägde noga för-
och nack­delar när det gällde hur det skulle påverka mitt eget spel och
sa sedan ja.

Är det mindre grupperingar nu i landslaget?
– Ja, det tycker jag. Flera spelare har sagt det också, att det är skillnad mot hur det var i Tyskland.

Apropå Mellberg…
– Jag förstår vad du ska säga.

…så dyker slagsmålet mellan er under VM upp när man pratar om dig med folk. Hur ofta snackar ni själva om det?
– Inom gruppen kommer det aldrig upp.

Skrattar ni inte ens åt det så här efteråt?

Nej, det är inget att skratta åt. Det fanns ju ett allvar bakom. Jag
ångrar inte det jag gjorde, jag tyckte att det behövdes stämmas i
bäcken. Men nu är det utagerat.

Fattade du vilket liv det skulle bli?

Just när det hände tänkte jag naturligtvis inte på det. Då bara sker
någonting i stunden. Men det man måste förstå är att Sverige har
kameror tillåtna på nästan varenda träning, även om vi ibland får
kritik för att vara ett tillknäppt landslag. Många länder tillåter inte
alls bevakning av träningarna och jag vet att det hänt många gånger att
spelare rykt ihop.

Om du fick stänga av en spelare i EM, i ett annat lag, vem skulle du välja då?

– Fernando Torres har ju gjort mycket mål här för Liverpool. Om inte han är med är det nog positivt för oss.

Vilken period har varit roligast under dina tio år i landslaget?

Det är alltid kul att vara med i landslaget. Men måste jag välja var
det förstås mest speciellt i början. Allt var så stort då. Nu vet jag
ju ganska exakt hur det går till på samlingar och sånt. Det är
fortfarande lika kul, men upplevelsen var större då.

Skulle du vilja vara längre?

Varför då? Jag är ju 176, haha! Allvarligt talat är jag rätt nöjd med
både min längd och hur jag är byggd. Kanske hade det varit bra att vara
lite längre som fotbollsspelare. I vissa situationer kanske det skulle
hjälpa.

Fast i just fotboll går det väl att lyckas nästan oavsett hur lång eller kort man är?

– Men tendensen är att spelarna blir större och större. Men för mig uppväger nog bra koordination och balans längden.

När spelade du fotboll på skoj senast?

Om det räknas att jag spelar med min gudson, som är sju, i Halmstad så
var det i somras. Men annars var det länge sedan jag spelade bara för
att det är skoj. Det var nog skol-vm på gymnasiet eller nåt.

Du ringer inte Beckham och säger: ”Ska du med och spela i eftermiddag?”

Även om jag skulle ha lust så får jag inte spela, av säkerhetsskäl.
Inför ett mästerskap pratade Svenska fotbollförbundet om att jag skulle
träna med Halmstad några pass, men Arsenal sa bara: ”Nej, nej, nej.
Över vår döda kropp.” Det kostar alldeles för mycket att försäkra.
Spontanfotboll är inte att tänka på.

Hur väl känner du David Beckham?

– Träffas vi på restaurang snackar vi en stund, jag hälsar på hans fru och de som är med i sällskapet.

Om du ska till Los Angeles då, ringer du Beckhams och frågar om soffan är ledig?
– Nej, det skulle jag inte göra. Men när jag väl kommit dit skulle jag kanske höra av mig och fråga om vi skulle ta en kaffe.

Nyligen såg man dig på magasinet GQ:s fest, en stor gala, där du satt med en massa kända människor. Vilka hade du till bordet?
– Oj, vilka var det? Naomi Campbell, fotomodellen, och Lewis Hamilton, f1-föraren, satt väl närmast?

Och Elton John ville snacka fotboll?


Ja, det stämmer. Elton var värd för galan, och i en paus kom en i hans
sällskap fram och frågade om jag hade tid att prata lite fotboll med
Elton. Och det var ju helt okej med mig, haha. Och Lewis Hamilton är en
god vän, vi har regelbunden kontakt. Han har lovat att lära mig köra
bil ordentligt.

Är du hemma bland alla superkändisar?

Om jag säger att jag är van låter det kaxigt. Men man vänjer sig. Jag
träffar mycket kända människor, ger dem den respekt de förtjänar men
framför allt är jag den jag är. Redan när jag kom till Arsenal var det
superstjärnor i klubben och då lärde jag mig att det gäller att vara
sig själv. Det är en väldig hierarki i ett lag. Men jag visade dem min
respekt och bevisade vad jag kunde.

Hur många gånger har du opererats?
– Fem gånger, kanske. Lite för många.

Har det någon gång känts som att, nej, det är inte värt att ha så här ont?

Egentligen inte. Jag älskar att spela fotboll. Problemet, eller vad man
ska kalla det, är att jag har snabba fötter. Jag är helt enkelt snabb
på att förflytta bollen och det innebär ofta att, poff, jag får en
spark på benet. Det är den spelstil jag har, men ibland kan det nästan
vara negativt, för det blir väldigt många smällar under en match.

Vilken period har varit värst?

Tyngst var nog när vi var på vm i Japan. Jag var i fantastiskt bra form
men skadade mig i höften. Jag försökte spela två matcher men kunde
knappt gå mellan dem, och hade fruktansvärt ont. Jag ska inte säga att
jag tvingades att spela, men eftersom ingen visste vad det var
uppmanades jag att köra på. Till slut kunde jag inte gå. Det som
komplicerade det hela var att det behövdes en speciell röntgen, med
injicering, som krävdes för att ställa rätt diagnos. Och den ville man
göra i Europa, på grund av en ”super bug”, någon speciell bakterie som
fanns på sjukhusen i Japan. Så jag gick där i två veckor utan att veta
vad det var.

Du har haft problem med lymfkörtlarna.


Det var besvärligt. Jag hade ont och mådde inte alls bra. Jag kollades
för cancer och hiv och allt man kan tänka sig, eftersom lymfkörtlarna
utan förklaring svullnade så att jag inte kunde gå ordentligt. Det var
givetvis oroligt.

Var det förgiftning från dina tatueringar?

Ja, läkarna tror det. Lymfkörtlarna var helt svarta och förgiftade med
bly. Men ännu ondare var det när jag bröt handen och spelade tre
matcher med sprutor. Det skulle jag inte gjort. När jag skulle stänga
handen gick det inte. Fingrarna bara vred sig och la sig på varandra.
Benen i handen var helt lösa. I dag skulle jag aldrig spela efter en
sådan skada.

Du äter bättre nu än förr, inte sant?

Jag har tagit hjälp av en sportdietist. Det är lättare att förebygga
skador med hjälp av bra mat. Jag åt för lite kolhydrater, till exempel,
upptäckte hon.

I en tidig intervju när du blivit landslagsman fick du frågan vad du helst åt.
– Förmodligen pressad potatis med…Nej, oxfilé och potatisgratäng.
– En klassiker om man är ung fotbollsspelare. Min smak har ändrats lite. Numera äter jag faktiskt nästan bara fisk.

I samma intervju sa du att du helst läste 91:an på hotellrummet.
– Haha, vad ska jag säga? Man utvecklas. Nu läser jag väldigt mycket. Böcker, alltså.

Hur ofta får du migrän numera?

En eller två gånger om året. Men då blir det allvarligt. Jag spyr,
tappar känseln, tappar synen. Efter ett sånt anfall är man mer
mottaglig för ett nytt. Därför får jag inte spela fotboll på upp mot
tio dagar efteråt. Jag får migrän ofta om jag får i mig vissa saker,
som ost och rött vin. Vinet är lätt att låta bli, ost händer det att
jag får i mig av misstag. Det var därför jag kollade noga i dag att den
där ris­otton, himla god förresten, inte innehöll ost.

Din senaste revbensskada i matchen mot Newcastle såg otäck ut. Hur snabbt förstod du att skadan var allvarlig?

Direkt. På grund av smärtan. Jag låg på rygg vid tramptillfället, så
bröstkorgen trycktes in men kroppen kunde aldrig följa med och ge vika
eftersom jag låg på marken. Det blev tryck från två håll.

Kände du när benet gick av?
– Ja. Definitivt.

Din mest smärtsamma skada någonsin?
– Ja, det kändes som om hela bröst­korgen pressades in.

Hur känns det så här ett par dygn senare?
– Det är fortsatt stor smärta, jag går på kraftig smärtlindring och rör mig försiktigt.

Tror du att Steven Taylor ”passade på” och tryckte till extra med dobbarna när olyckan väl hade varit framme?

Så här mycket kan jag säga: Som fotbollsspelare i sådana här
situationer kan man styra om man vill landa mjukt som en balettdansör
och rulla åt sidan – eller inte.

Har Taylor bett om ursäkt efteråt?
– Nej.

Om revbenet inte är helt läkt, men du kan ta en spruta mot smärtan, spelar du mot Grekland i EM-premiären då?
– Jag har alltid varit villig att spela på sprutor, om det skulle behövas.

Hur måste du anpassa ditt spel i EM om du har ont efter den här skadan?
– Förhoppningsvis ska jag inte känna något med sprutorna.

Men om motståndarna vet att du har ont, trycker de till extra hårt i närkamperna?

Jag skulle aldrig själv göra det. Men säg så här: Om man till exempel
har en lindad vad så har man oftast båda strumporna uppdragna på
uppvärmningen, för att dölja, om motståndaren inte redan vet om skadan.


vågar du köra ditt utmanande attackspel med snabba inbrytningar från
kanten om du riskerar en stenhård tackling i sidan mot revbenet?

– Det är väl självklart?

Ola Liljedahl

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar