Annons
Annons

Fredrik Ljungberg

UR CAFÉ 1/2010: Café besöker Fredrik Ljungberg i Seattle för en exklusiv intervju om gayrykten, golddiggers och den påstådda maktkampen med Zlatan.


[nggallery id=463]
Kompisarna sa att han var galen. Ändå lämnade han livet som Premier League-stjärna för en ny utmaning i den amerikanska proffsligan. Café har besökt Fredrik Ljungberg hemma i Seattle för en intervju om gayrykten, golddiggers, den påstådda maktkampen med Zlatan och vad han ska göra när karriären tar slut.
Av Robert Börjesson Foto Rod Mar.

* * * * *

Fredrik Ljungberg har en egen tv-kanal.
Slår han på kanal 98 på sin tv ser han de två örnarna som bor i träden på strandtomten. Det är amerikanska naturvårdsverket som installerat kameror i träden. Seattle Sounders stjärna har fått sin egen sändning. Ljungberg kan naturligtvis inte dölja hur coolt det är att ha privat örn-tv.
Vem skulle kunna maskera det? Det är den extra detaljen som skulle knäcka alla fotbollsstjärnor som någon gång visat upp i sina fejkade Tudor-gods i MTV Cribs.

– Örnarna har en vingbredd på 2,4 meter. Men i början var det ett problem för jag kunde inte släppa ut Amadeus ensam, då kunde örnarna ta honom. Då var han fortfarande en liten valp. Nu är han större. Nu vågar de sig inte på honom, säger Ljungberg stolt som om det gällde en son.

Amadeus är Fredrik Ljungbergs senaste ”familjemedlem”, en Newfoundlandhund som fick följa med svenska landslagets tidigare lagkapten när han bestämde sig för att byta Premier League mot Seattle Sounders och den amerikanska MLS-ligan.

– Jag älskar honom. Jag har alltid drömt om att ha en stor hund, men det kändes inte rätt att skaffa en i centrala London. Han är svensk. Det är skönt att slippa vara ensam i ett nytt land, säger Ljungberg.

– Han är fantastisk. Men det säger väl alla hundägare om sina hundar.

Det låter kanske som om Ljungberg är ensam USA. Det är fel. Han ser Seattle Seahawks matcher från sidlinjen och är redan kompis med flera av NFL-lagets spelare, bland annat quarterbackstjärnan Matt Hasselbeck och lagets hårt kritiserade kicker Olindo Mare. Seahawks vill till och med värva Ljungberg som kicker, visar det sig.

– Ibland säger de till mig: ”Nej, nu får du gå ut och sparka bollen”, säger han och skrattar.

– Jag svarar alltid att jag håller mig till min sport. Jag har ju aldrig haft någon direkt kraft så det skulle inte gå så bra. Jag brukar säga att jag kanske skulle klara det om jag fick placera bollen var jag vill så att jag kan skruva in den som i rugby.

Ljungberg visar upp sina nya hemkvarter. Det sitter bevakningskameror överallt i bostadsområdet. Ljungberg kör sin svarta Hummer som han spelar fotboll. Han är snabb att ge råd till medtrafikanter som tar fel beslut. Stereon spelar lugna favoriter som Toni Braxton och Tracy Chapman. Ljungberg ser en inhägnad tennisplan i en park.

– Den har jag inte sett tidigare. Där ska jag klättra över och spela tennis. Sådant har man ju gjort förut.

Svensken bor i Seattles mest exklusiva område, på den östra sidan av en storstad som är mest känd för regn, grunge och IT-miljardärer. Evergreen Point Floating Bridge som leder till Ljungbergs nya hem omgärdas av några av USA:s högsta berg. Naturen är som hämtad ur en Peak Performance-annons. En av grannarna i kvarteret är Bill Gates. Microsofts grundare har ett modernt hus nära bromynningen som är så inbyggt i marken att det knappt syns. Gates tar en linbana till sitt hem från bilparkeringen.

– Men häromdagen hörde jag att han har varit tvungen att uppgradera linbanan. När de fick barn så tyckte frun att den gamla var för skraltig, skrattar Ljungberg.

En av svensk fotbolls mest framgångsrika spelare någonsin hyr ett 900 kvadratmeter stort trevåningshus. Ljungberg har rejäl tomt, brygga och båt. Modeintresserad som han är använder han ett rum enbart som garderob. Vardagsrummet har högt i tak, byggt nästan som en kyrka. Köket har stora fönster som ger utsikt mot havet. Han skrattar när jag säger att det fattas ett vattenflygplan, men han säger också:

– Jag såg en bild på John Travoltas hem som är byggd som en flygplats eftersom han behöver plats för sina plan. Det såg riktigt snyggt ut.

Fredrik Ljungberg är en av USA:s bäst betalda fotbollsspelare. Lönen var ett sätt att övertyga Ljungberg att lämna Premier League.
Många siffror har nämnts när det gäller Ljungbergs lön, men ofta glömmer skribenterna att han förutom lönen som redovisas av MLS dessutom har en mängd dolda bonusar som inte måste offentliggöras och som ger Ljungberg ett tvåårskontrakt värt cirka 40 miljoner kronor.
En mer ordinär spelare i MLS tjänar mindre än vad du gör i allsvenskan. Ljungberg förstår att hans lön kan provocera lagkamrater.
– I Europa har alla fotbollsspelare bra pengar. Men här tänker jag på att det är större skillnader ekonomiskt och är mån om att det inte ska sticka i ögonen på de andra att jag har andra förutsättningar.
– I England blev det en vana att gå ut och äta på restaurang med spelarna. Här har alla inte råd med det lika ofta, så det blir inte samma sociala liv.

När Ljungberg spelade för West Ham omnämndes han ofta i reservmålvaktens kolumn i matchprogrammet. Det var ofta skämt om svenskens modeintresse och kläder. Vid ett tillfälle stod det i matchprogrammet att Ljungberg skämtat om att hans senaste lila luvtröja kostade mer än reservmålvaktens bil.
Efter matchen träffade jag Ljungberg. Han bad mig att inte skriva något om det i svenska tidningar. Det lät illa och kunde lätt missuppfattas som att han skröt om sin förmögenhet.
Hans reaktion säger mycket om hans förhållande till sina pengar. Ljungberg, som tjänade över en miljon kronor i veckan i West Ham, gillade inte inlägget.

– Folk förstod inte att bilen jag kommenterade var skrot. Det lät inte bra. Den där bilen var ett stående skämt i West Hams omklädningsrum. Han hade råd med en mycket finare bil, men valde att åka i den där skruttibangbangen som ramlade sönder. Ingen förstod varför han hade den där bilen. Men det skrev han aldrig i matchprogrammet.

Vad använder du din förmögenhet till?

– Jag tycker att det är viktigt att investera pengarna och inte bara spendera dem. En dag slutar jag spela fotboll och då är det inte säkert att jag kommer att ha några intäkter alls, även om mitt mål är att jag ska kunna ha samma levnadsstandard som nu. Jag vet spelare i min årskull som redan har spenderat alla sina pengar. Sedan har de inget jobb från att de är 35 år. När jag väl unnar mig saker så försöker jag göra det på saker som jag alltid är i närheten av. Jag bor bra. Jag åker båt här. Jag kostar på mig fina semestrar.

Berätta om det fantastiska huset du byggt vid havet i Halmstad. Är det där du får utlopp för ditt stora intresse för arkitektur och inredning?

– Ja, vissa saker har jag ritat och designat själv. Det ser inte riktigt svenskt ut på insidan, utan är inspirerat av saker som jag har sett runt om i världen. Jag har en väldigt mixad smak. Jag tycker otroligt mycket om mysighetsfaktorn som du hittar i gamla hus. Den stora utmaningen när du gör ett modernt hus är att undvika att det blir stelt och strikt. Skalet ska ha raka linjer, men det ska vara mysigt och varmt. Jag hatar vissa moderna hus när det känns som att man går in på apoteket.

Ditt konstintresse är inte så känt. Hur investerar du i konst?

– Jag följer inga riktlinjer. Jag bryr mig inte om det är värt mycket eller om det är känt. Det enda som är viktigt är att jag gillar konstverket. Det jag tycker är intressant med konst är att det är så individuellt. Det är som mode. Det jag tycker är vackert kanske du tycker är skitfult.


Seattle Sounders har precis
avslutat ett träningspass. Ljungberg svär över att det regnar.

– Alla pratar om att det alltid regnar här, men det har faktiskt varit fantastiskt väder fram till nu. Jag hade t-shirt på mig på Seahawks matcher i oktober, säger Ljungberg när vi går snabbt mot klubbhuset på Starfire Sportscentre.

Hans kompisar tycker att han lämnade den europeiska toppfotbollen ett par år tidigare än han behövde.

– Det kändes inte rätt med en gång för mig heller. Jag funderade länge. Kompisarna tyckte att jag var galen, medger Ljungberg.

Hur är det nu? Du måste ändå tycka att det är jobbigt att spela med lagkamrater som är så mycket sämre.

– Visst, det har varit en stor omställning. Men nu har jag tagit beslutet att komma hit för den här utmaningen och då får man ta det för vad det är och visa respekt. Det är ett annat liv, men ett liv som jag gillar jättemycket.

Ljungberg är inte bara offensiv mittfältare i Seattle Sounders. Han hjälper också tränaren Sigi Schmid och fungerar som fotbollsambassadör åt både Sounders och den amerikanska ligan.
Han håller föredrag för potentiella investerare och skriver krönikor åt den stora amerikanska sportkanalen ESPN. Ljungberg första krönika handlade om det brutalt fula spelet i USA. Svensken vill se renare spel som ger roligare fotboll och mer publikintresse.
Han har snabbt blivit populär, även bland motståndarlagens fans. Veckan jag besöker Seattle köar 2 500 människor för att få Ljungbergs autograf i en av varuhuskedjan Home Depots butiker.
På olika fanforum är en vanlig hyllningskommentar att han inte är David Beckham. Fansen gillar att Ljungberg kämpar och faktiskt verkar bry sig om hur matcherna slutar.
– Det är väl synd att folk säger så om Beckham, säger Ljungberg om sin kompis.
– Men samtidigt, för mig är det smickrande. Det är fantastiskt kul.

Hur allvarligt han tar jobbet som fotbollsambassadör blir tydligt när man ser honom tillsammans med amerikanska sportjournalister. En reporter förklarar för Ljungberg att han minsann vet mer om svensken än de flesta… och säger sedan:
– Spelade inte du i Arsenal?
Ljungberg, som tillhörde Arsenals klassiska ”Invincible”-lag som spelade en hel ligasäsong utan förlust, och som vunnit två ligaguld, tre FA cup-pokaler och var bästa spelare i Champions League-finalen mot Barcelona, svarar ”Naturligtvis”, men han gör det så vänligt och glatt att reportern går därifrån överförtjust.

I samband med Seattle Sounders match mot FC Dallas så träffar jag klubbens majoritetsägare Joe Roth, tidigare chef för Walt Disney Studios och skådespelerskan Julia Roberts mentor, utanför arenan Qwest Field.
Filmmogulen är klädd som för en husvagnssemester i Sounders träningsoverallsbyxor och en stickad tröja. I samma sällskap finns komikern Drew Carey, en minoritetsägare som älskar fotboll så mycket att han en gång fuskade till sig en VM-ackreditering som fotograf. Roth är nöjd med sin svenska investering. Sounders, som bildades den här säsongen, tog sig till slutspelet och vann amerikanska cupen under sitt premiärår. Men vad Roth verkligen bryr sig om är att Sounders haft bättre publiksiffror än flera NFL-lag.
Flera av fansen har med sig svenska flaggor till matcherna. Klassiska Premier League-ramsor blandas med musiken från brassorkestrar man annars hittar i amerikansk collegefotboll.
– Freddie är limmet som hållit samman det här laget. Han har varit ovärderlig. Utan honom hade det här inte varit möjligt, säger Joe Roth och pekar på en minnesplakett som satts upp på arenan med namnen på premiärårets alla säsongkortsinnehavare.

Tränaren Sigi Schmid är lika lyrisk. I omklädningsrummet efter 2–1-segern mot FC Dallas kommer han fram till Ljungberg och pekar på ett par röda skinnskor med tofsar högst upp i svenskens klädskåp.

– Spelar du så här bra så kan du få ha på dig vad du vill, till och med de där röda skorna.

När David Beckham flyttade till Los Angeles Galaxy ägnade brittiska dagstidningar helsidor åt mittfältsstjärnan nya svåra livsval – som huruvida han skulle flyga ekonomi med resten av truppen eller om han som enda spelare med förmögenhet skulle uppgradera biljetten till första klass.
Ljungberg har valt den solidariska linjen.
– Man delar hotellrum när man är ute och reser här, säger Ljungberg. Det har jag aldrig gjort tidigare. Det är en ny upplevelse. Men jag har öronproppar med mig för att slippa snarkningarna. Jag har dängt till min rumskamrat med kudden ett par gånger, men han är stor som ett skethus så det är säkrast att köra med öronproppar i stället.

Ljungberg hade nyligen Halloweenfest för hela laget. Han dekorerade huset med spindelväv och pumpor. Svensken var utklädd till den fisande Fat Bastard i Austin Powers-filmerna.

Då mejlar du bilden på dig som Fat Bastard i tjockdräckt så fort du hinner så vi kan ha den i tidningen?

– Yeah right.

Svaret kommer blixtsnabbt. Få fotbollsspelare har varit lika måna om sitt privatliv som Fredrik Ljungberg. Han var en av Calvin Kleins mest framgångsrika underklädesmodeller, men han har alltid vägrat prata om flickvänner och därför omgärdats av gayrykten sedan första dagen med Arsenalrött hår på Highbury.
Tittar man på pressfoton på Ljungberg så ser man att han alltid går fem meter framför eller fem meter bakom sina flickvänner. Det finns inga foton på Ljungberg hand i hand med någon av de tjejer han haft under de tio år jag bevakat hans karriär.


Känner du någonsin att du har varit tvungen att offra möjligheten att bilda familj för fotbollens skull?

– Det är klart att det hade varit enklare om jag inte hade haft min fotbollskarriär. Alltså, det här är något som jag aldrig har pratat om tidigare. En fotbollsspelare sa till mig när jag var 25 någonting i England att 80 procent av engelska fotbollsspelare skiljer sig efter karriären. Det skrämde mig ganska mycket, så jag kom fram till att det är bättre att inte gifta sig förrän efter karriären. Det kanske har varit fel av mig. Men jag tog till mig det där rådet väldigt mycket. Det finns olika anledningar till varför folk gifter sig med dig när du är känd. Jag har väntat med flit bara därför. Det kanske har varit ett misstag av mig att jag har försakat förhållanden hit och dit.

Du har inte vågat ta förhållanden till nästa nivå bara därför?

– Jag har haft det i bakhuvudet. Jag har sett hur många andra fotbollsspelare har gått på nitar. Då har jag tänkt att det är bättre att vara försiktig.

Du har nästan gjort det till en konstform att alltid gå fem meter bakom dina flickvänner.

– Det är väl kanske en av de sakerna som jag har känt…
Ljungberg tystnar.

– För mig är det nästan ett test. Vissa flickvänner har blivit förbannade för att de inte har fått vara med på en paparazzibild när jag har sagt: ”Gå du lite före mig”. För mig har det varit en stor varningssignal. Det är väl inget du ska gnälla över. Det är väl bättre att du slipper vara med i tidningarna och får leva ditt privatliv. Det är sådant jag haft för mig.

Finns det någon del av dig som ändå tycker att det är jobbigt att du inte får gå hand i hand med din flickvän? Det är ändå en fin sak i livet.

– Jo, det händer väl ibland, men jag är samtidigt väldigt privat och det är inget jag vill ”splasha” ut i hela världen. Det kanske händer när jag gifter mig.

Vill du hellre dejta någon som redan har en egen framgångsrik karriär av samma anledning? Är det ett sätt att slippa ”golddiggers”?

– Nej, jag tror på kärleken. Jag kan dejta vem som helst. Det spelar ingen roll vad du jobbar med eller vad du gör.


I Seattle kan du promenera omkring med din flickvän utan att folk bryr sig, men i London kan du fortfarande inte ens gå till en Starbucks utan att bli fotograferad.

– Ja, det har orsakat problem med flickvänner ett par gånger. Jag har varit någonstans med en kompis som haft med sig en tjej. Och så tar en paparazzi fotot så att min kompis inte är med i bilden och sedan heter det i tidningen att tjejen är min nya flickvän. Det kan jag säga, det går inte hem hos flickvännen man har. Det är alltid en kul sak att behöva förklara för sin flickvän att ”Nej, men vi var i själva verket många som var på det där kaféet eller var på det där stället och käkade”. Sådant är mitt liv.

Och samtidigt lever gayryktet fortfarande. Det verkar inte spela någon roll hur många gånger du säger att du inte är gay.

– Ja, jag har fått frågan och jag har sagt att jag inte är gay flera gånger, men folk bryr sig inte om vad jag säger. Många människor tycker att det är ett problem om de blir kallade gay. De anser att det är förolämpande, eller vad de nu tycker. Jag har aldrig förstått varför. Det är därför jag sagt att det är smickrande. De människor som jag känner eller har träffat som är homosexuella är fantastiska människor, som ofta dessutom är väldigt modeintresserade precis som jag.

Det har gått ett år sedan Ljungberg slutade i landslaget. Ändå får han fortfarande frågor om sin relation till Zlatan Ibrahimovic och den påstådda rivaliteten med Barcelona-anfallaren under landslagstiden.
Ljungberg svarar alltid samma sak, att det bara ”handlar om att vissa människor kommer sämre överens, inget allvarligare”.
Under den senaste EM-turneringen i Schweiz och Österrike spekulerade till och med svenska journalister om att Ljungberg, för att vinna en maktkamp med Zlatan, medvetet satt kvar i omklädningsrummet för att vara den som alltid gick ut sist på träningsplanen. Konspirationsteorin gick ut på att Ljungberg vill visa att träningen kunde börja först när lagkaptenen behagade komma. Nu är det dags att dra ett streck över hela maktkampsryktet en gång för alltid.

– Det var aldrig någon maktkamp, säger Ljungberg. Jag har hört det där om träningarna i efterhand. Den grejen är patetisk. Det är så att man garvar. Så här är det: Jag tejpar mina fötter ganska hårt. Jag har känsliga fötter så jag kan inte göra det i förväg på hotellet. Sjukgymnasten måste göra det precis innan jag spelar. Det tog fem till tio minuter då de andra gick ut på planen.
– Jag fick aldrig frågan varför jag var sen. Inte en enda gång. Journalisterna skrev det där ändå. Men jag bryr mig inte.

Sverige misslyckades som bekant med att kvalificera sig till VM i Sydafrika. Förbundskapten Lars Lagerbäck förklarade flera poängförluster med att landslaget saknade Fredrik Ljungberg.
Hade Sverige tagit sig till VM så hade Lagerbäck inte kunnat övertala Ljungberg att göra comeback. Flera spelare i truppen blev irriterade över att Henke Larsson kom in på en räkmacka till EM i Österrike och Schweiz. Ingen sa något utåt. Ljungberg skulle inte vilja orsaka samma ilska i en landslagstrupp, tror de av hans vänner som jag pratar med.
Ljungberg däremot säger bara att var sak har sin tid.

– Jag har varit ordinarie i 19 år. Det är en lång tidsperiod i fotboll om du aldrig sitter på bänken. Det är påfrestande för kroppen.
En landslagscomeback är en svår sak att prata om. Det är ett sådant där ämne som det bara är fånigt att kommentera förrän man faktiskt tänker återvända.

Skulle Sveriges nya förbundskapten Erik Hamrén besöka Fredrik Ljungberg så kan han dock räkna med ett varm mottagande. Ljungberg, som alltid älskat offensiv positiv fotboll, har varit ett Hamrén-fan i elva år sedan tiden i Halmstad.

– Hamrén spelade bra fotboll med Öis när jag var i allsvenskan. Jag kommer ihåg att jag alltid tänkte att han måste vara en bra tränare eftersom de alltid försökte spela rolig fotboll. Sedan har han haft imponerande framgångar både i Danmark och Norge.

Ljungberg hade även gärna sett Sven-Göran Eriksson som förbundskapten.

– Jag tror att det hade kunnat bli fantastiskt. Hans meriter talar för sig själv. Jag tror att det är bra för landslaget att ha någon som varit utomlands. Det är lite tuffare utanför Sverige.
Det är ett år till nästa tävlingsmatch för landslaget. I resten av Europa hånskrattar man åt den svenska drömmen om att en dag få se ett allsvenskt lag i Champions League-slutspelet. Frågar du Fredrik Ljungberg så skulle svensk fotboll må bra av mittbacken och Arsenallegenden Tony Adams dobbar.

– När jag kom till Arsenal så tog de äldsta spelarna, som Tony Adams, hand om mig väldigt bra. Det var hårdare hierarki där, vilket jag uppskattade. Där skulle du hålla dig på mattan när du var ung och inte hade bevisat något än. Om du tjattrade så blev du söndersparkad på träningarna. Det var en ordentlig uppfostran. Jag är väldigt tacksam för att jag fick gå igenom den skolan. När jag sedan klättrade i hierarkin så var det fortfarande väldigt strikt när det gällde respekt. Det tycker jag är viktigt. Det är bra för fotbollslag. Man måste lära sig att respektera vissa saker. Om någon gick över gränsen så blev det verkligen repressalier. Inte från tränaren, utan från de äldre spelarna. Spelarna var så starka då. I dag läser jag ibland att någon yngre spelare klagar utåt om något. Om det hade hänt när jag var yngre så hade det aldrig tolererats. Det hade blivit ett jävla liv! Du kunde bli fullständigt nedsparkad på träningen för att påminnas om att du skulle veta din plats. Det gör ont, men det är så man lär sig saker. Samtidigt fick man fantastisk ”pushning” om man gjorde något bra.

Hur ofta blev du nedsparkad?

– Ibland om jag var på något humör så tunnlade jag någon av de äldre spelarna och sa något eller garvade. Nästa tackling kan jag lova dig att då flög jag jävlar i mig tio meter ut ur planen. Det var väl mest för att visa: ”Här är vi professionella, det här är ingen lekstuga.” Annars klarade jag mig.

Ljungberg ler.

– Jag minns hur en ung kille, när juniorlaget skulle integreras med oss i A-laget, sa till Arsenals kock att maten inte var god. Då stod Tony Adams och skällde ut honom i tio minuter inför alla i hela matsalen och sa: ”Om du inte skärper dig så kan jag lova dig att jag tänker se till så att du inte spelar en minut till i den här jävla klubben.” Det var ord och inga visor. Det är på den nivån det ska ligga. Det är fantastiskt bra.

Försökte du skapa samma tuffa hierarkiska stil när du var lagkapten i landslaget?
– Det är lättare att göra i klubblag när man är med varandra alltid, men visst, ibland var jag tvungen att stämma i bäcken i landslaget. Men det blir aldrig samma sak. Arsenal är mycket hårdare än landslaget.

Ditt kontrakt med Seattle Sounders går ut om ett år. Vad ska du göra när du slutar spela fotboll?

– Jag vill resa och se världen. Det har jag längtat efter. Det har jag tvingats försaka på grund av fotbollen. Jag har rest mycket, men jag har mest sett hotellrum och fotbollsarenor. Jag ser fram emot att kunna vara avslappnad och njuta av platserna jag besöker. När jag rest så har jag alltid haft en match framför mig och känt en press att prestera.

Hur blir det med studier?

– När jag var yngre och satsade på fotbollen i stället för studier så hade jag många kompisar som pluggade på universitetet. När jag tränade som hårdast en vinter så minns jag att en kompis ringde en onsdagseftermiddag. Jag frågade vad han gjorde. Kompisen sa att han satt och pluggade till sin tenta och drack en konjak. Jag kommer fortfarande ihåg att jag tänkte: ”Vilken jäkla gottegris, fasen att jag inte får göra det!”

Fin konjak och pluggande om några år alltså?

– Ja, men han var väldigt lyckligt lottad och hade lätt för att plugga så det är inte säkert att jag kan dricka konjak samtidigt som jag pluggar.

Vad vill du studera?

– Jag vill åtminstone ta en sex månader lång ekonomiutbildning så att jag förstår plus och minus. Jag vill kanske starta ett företag, och då vill jag ha kontroll på allt även om jag har andra människor som arbetar åt mig. Jag vill åtminstone ha kunskap nog så att jag vet om någon lurar mig. Sedan har jag alltid sagt att det skulle vara kul att läsa arkitektur, men det är fyra-fem års studier och det är nog lite för lång tid för mig.

Vill du bli fotbollstränare?

– Ja, men jag vet inte om jag vill göra det på toppnivå. Om jag känner att jag är mogen för det och det är rätt fas av livet så skulle jag tycka att det var kul att utveckla ungdomsspelare. Jag tror att jag står för ett väldigt speciellt sätt att spela fotboll, och jag tror det är lättare att lära ut spelvision till ett P13-lag, som Dennis Bergkamp gör i Ajax, än att göra det med ett A-lag.

Det har blivit dags att säga hej då. Ljungberg ska köra över gränsen till Kanada för att se bröderna Sedin spela hockey i Vancouver. Han fyller framsätet med Twizzlers, ett substitut för svenska favoritgodiset Djungelvrål. Han är sen. Det är nu han skulle behöva sitt eget vattenflygplan. Men Ljungberg har mer modesta flygplansinvesteringar på gång, ett inköp som passar hans livsstil.
– Vad tror du om Stealthfärgen? Jag vill göra något speciellt med bilen, och nu har jag hittat ett ställe där man kan köpa samma matta kamouflagefärg som de använder till amerikanska flygvapnets Stealthplan.

Annons
Annons

Dela (1)
Tweeta

Annons


Laddar