Gangstern griper in

 |  Publicerad 2013-12-17 11:08  |  Lästid: 6 minuter

Efter åtta år i USA:s värsta fängelse fick han nog och lämnade maffian. Nu skriver Lou Ferrante böcker, föreläser och möter världens farligaste gäng i en ny tv-serie. Fredrik Strage träffar mannen som fortfarande lever på helspänn: ”Någon fjant skulle kunna skjuta mig i morgon.”

* * *

Lou Ferrante kan relatera till den klassiska repliken i Martin Scorseses film Maffia­bröder: ”As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster.” På gatan i Queens där han växte upp var gangstern en hjälte. Han skyddade området. Om någon stal en gammal dams handväska letade gangstern upp den skyldige och bröt benen på honom.

– Vi föraktade inbrottstjuvar och väskryckare. En gangster var något helt annat. Han ägnar sig bara åt stora brott. Han tjänar stora pengar. Han har sex flickvänner, sju bilar, tre hus. Han ställer upp när någon behöver hjälp. Jag blev den personen i mitt kvarter.

Lou Ferrante har skrivit två böcker: självbiografin Unlocked och affärsguiden Mob rules: What the mafia can teach the legitimate businessman (med råd som ”undvik att hamna i bakluckan på en bil”). Som föreläsare varnar han ungdomar – i dag på Fryshuset i Stockholm – för att fastna i gäng. Samtidigt är hans post-kriminella karriär till stor del beroende av allmänhetens fascination för maffian.

– Vanliga människor åker till jobbet varje morgon, äter lunch klockan tolv, åker hem klockan fem, äter middag, går till sängs, läser en bok och somnar. Det är intressant för dem att läsa om laglösa personer. De flesta vanliga människor skulle också kunna tänka sig att stjäla, om de var säkra på att inte bli upptäckta. För mig är det otänkbart. Nu för tiden kan jag inte ens stjäla den här.

Lou Ferrante håller upp plastlocket till sin latte­mugg. Han är en kortväxt men muskulös 43-åring med genomträngande blick och hetsig italiensk-amerikansk New York-dialekt.

På gatan var han känd som Big Lou – ett namn som kompisarna gav honom eftersom han var en liten kille.

I 90-talets begynnelse ledde han ett gäng som rånade så många värdetransporter och kapade så många last­bilar (fullastade med allt från bh:ar till tv-apparater) att två av New Yorks fem maffiafamiljer ville rekrytera honom.

– Om man driver ett vanligt företag betalar man skatt till staten. Om man begår brott betalar man skatt till maffian. Den är en sorts regering för den undre världen. Och om du har ett gott rykte, aldrig tjallar, alltid håller vad du lovar och inte backar när det blir bråk, så har du kvaliteterna som de letar efter i nya medlemmar.

Lou rekryterades av Gambinofamiljen, som vid den tiden styrdes av den ökände John Gotti, och klättrade snabbt uppåt i hierarkin. Snart stod han på tur att bli fullvärdig medlem, ”made man”, en ära som många väntar på i decennier.

– För att bli ”made” måste man godkännas av de andra familjerna i stan. De skickar runt ens namn och frågar: ”Har ni några problem med den här killen?” Om man har släktingar som är poliser kan man få nobben. Om det visar sig att man har tjallat tidigare kan man bli dödad. Förr var man också tvungen att helt och hållet ha italienska rötter. Men den regeln har luckrats upp. John Gottis son var till hälften italienare, till hälften rysk jude. Ändå fick han bli boss ett tag. Ingen vågade protestera mot hans far.

Innan Lou hunnit bli ”made” greps han och åtalades för bedrägerier och väpnade rån. Han hotades av livstids fängelse och planerade en udda försvarstaktik. Med hjälp av Pete Nice, producent från hiphoptrion 3rd Bass, sadlade Lou tillfälligt om till rappare och gjorde en låt som hyllade John Gotti. Trots att Lou knappt kunde rappa blev han spelad i lokalradion.

Men hans syfte med låten var inte att bli hiphopstjärna, utan att kunna anklaga polisen för att vilja sätta dit honom eftersom han gjorde reklam för en maffiaboss. Domaren vägrade dessvärre att godkänna låten som bevis om inte Lou själv vittnade – vilket skulle ha tvingat honom att svara på frågor om sin relation till Gotti.

– Jag var nog den ende rapparen som var gangster på riktigt 1993. Själv lyssnade jag inte på hiphop. Jag föredrog Rolling Stones och Guns N’ Roses. Nu för tiden blir jag äcklad av rappare som inbillar sig att de är gangstrar. Idioterna tar till och med livet av varandra.


Har sett allt. Lou Ferrante satt inne under tiden då The Sopranos gjorde succé. Serien var trovärdig – med ett undantag, säger han: Tonys terapi. ”Om vi fått reda på att vår boss berättade saker för en psykolog skulle vi ha dödat honom.”

* * *

I en uppgörelse med åklagaren erkände sig Lou Ferrante skyldig och dömdes till 13 års fängelse, ett lindrigare straff än väntat (han släpptes efter åtta). Bakom galler förbannade han ändå sin otur när vännerna som hälsade på berättade att de hade blivit fullvärdiga medlemmar i Gambinofamiljen.

– Jag hade tjänat mer pengar. Jag hade slagits mer. Och jag hade ett bättre rykte. Men jag blev ändå aldrig en ”made man”. Det kändes som om jag blivit bestulen på mitt liv. I dag tackar jag Gud för det. Om jag inte arresterats skulle jag bara ha fortsatt. Till slut skulle de ha bett mig att döda någon och då skulle jag inte sitta här i dag.

Du hamnade i Lewisburg, samma fängelse som Henry Hill och de andra gangstrarna i Maffiabröder. Enligt filmen lyckades de muta vakterna så att de kunde laga sin egen mat, spela kort och ha det riktigt skönt.
– I häktet hade vi det likadant. Alla vakterna kom från Brooklyn och vi kontrollerade Brooklyn så vi kunde muta dem. Vi åt hummer, pasta, stekar, allt vi ville. Lewisburg var ett hyfsat fängelse en gång i tiden. När jag kom dit hade det byggts om till ett specialfängelse för de grövsta brottslingarna. Ingen åt stek. Jag fick ris och bönor, samma skit som alla andra. Första dagen hackade ariska brödraskapet ihjäl två svarta muslimer.

Jösses.
– Exakt. Brutalt jävla mord, första dagen på kåken. Någon gav mig en machete och sa: ”Här, utifall de svarta försöker döda oss. Det är bara två vita i vår del av fängelset.” ”Varför i helvete skulle de svarta döda mig?” frågade jag. ”Jag är ingen arier.” Och han sa: ”Du är tillräckligt mycket arier om de inte hittar någon annan.”

Din kompis Fat George brukade skicka böcker till dig i fängelset. Vilken läste du först?
Mein Kampf.

Så att du kunde hänga med ariska brödraskapet?
– Nej, inga av de idioterna kunde läsa. Jag läste men begrep ingenting. Jag hade ingen aning om vad Lebensraum och Weimarrepubliken var för något. Jag hade aldrig läst en bok förut. Det gick trögt. Jag tappade koncentrationen hela tiden och började tänka på att äta en stek eller vara med en tjej. Men jag slog upp alla ord jag inte begrep och skrev ner dem i ett block. Sedan läste jag nästa bok och nästa och nästa. Fat George fortsatte att skicka dem till mig. Han berättade för tjejen i bokhandeln om mig och hon valde böcker om Hitler, Caesar och Napoleon. ”Vad sa du till henne?” frågade jag. ”Jag sa att du var kort och stöddig”, sa Fat George.

Undertiteln till din självbiografi är ”from prison to Proust”. Läste du alla sju volymer av På spaning efter den tid som flytt? Det är ingen lätt läsning.
– Jag läste alltihop och ärligt talat: Han pladdrar alldeles för jävla mycket. Min förläggare ville ha den undertiteln och jag protesterade: ”Det enda skälet till att jag läste Proust är att jag satt inspärrad. Vem fan läser Proust utan att sitta i fängelse? Vem vet ens vem Proust är?” Och när boken kom ut frågade folk naturligtvis: ”Det står att du åkte från fängelset till Proust. Var ligger det någonstans?”

Bryr man sig om The Sopranos om man själv har varit gangster?
– Genom att läsa böcker lärde jag mig mer om världen från min cell än jag någon­sin gjort i frihet. Jag läste om slaget vid Trafalgar, amerikanska inbördes­kriget, vikingarna, romarna. Ibland läste jag 18 timmar om dagen. Varje söndag tjatade de andra maffiakillarna på mig att jag skulle strunta i böckerna och följa med till tv-rummet i stället. Det var då The Sopranos visades. Bossarna, under­bossarna och alla deras consiglieris och capos paxade platserna längst fram. Efteråt var de alltid lika upphetsade: ”Fan, Lou, du skulle ha sett det! Bästa avsnittet hittills!” Men jag svarade: ”Nej, jag är klar med det där, grabbar. Vi levde det livet. Varför ska vi titta på det nu?” Åtta år senare, när jag släppts från fängelset, köpte Lorraine Bracco, som spelar psykiatern i The Sopranos, rättig­heterna till min bok. Då bestämde jag mig för att titta. Och det mesta kändes faktiskt trovärdigt, förutom att Tony Soprano gick i terapi. Om vi fått reda på att vår boss var instabil och berättade saker för en psykolog skulle vi ha dödat honom.

Polisen i Sverige har märkt att det ofta hänger en Scarface-affisch på väggen i gangsterhem. Många unga män dyrkar den filmen men verkar inte begripa sensmoralen. Det är ingen framgångssaga utan en tragedi.
– Det är därför inget gör mig lika nervös som att föreläsa på skolor. Jag måste vara försiktig med vad jag säger eftersom någon kanske bara lyssnar på de glamourösa delarna av min story och struntar i resten. Ja, jag fick pengar, kvinnor och respekt. Men allt det var ett luftslott. Sedan satt jag i fängelse där kackerlackorna kröp på mig. Problemet med barn och idioter är att de väljer vad de vill höra. De blir förvånade när polisen bankar på dörren, trots att de flesta gangsterfilmer slutar så.

I din tv-serie Inside the gangsters’ code träffar du gängmedlemmar i olika delar av världen. Vilka chockade dig mest?
– Gängen i El Salvador var mest brutala men hade en latinamerikansk familjevärme. Jag tyckte bäst om dem. Det som förvånade mig mest var att den italienska maffian inte följer några regler numera. Förr var den välorganiserad. I dag bryr den sig inte ett skit om vem den skadar.

Har du någonsin oroat dig för att dina gamla kompisar ska hota dig till livet, som den italienska maffian gjorde med Roberto Saviano?
– Han avslöjade väldigt mycket. I min bok är alla namn ändrade. Och jag tjallade heller aldrig på någon. De respekterar det. Självklart finns idioter som inte har koll på det. Någon fjant skulle kunna skjuta mig i morgon. I så fall är det bäst att han träffar för om han missar ska jag fan döda honom.

Fredrik Strage

Foto: Thron Ullberg

Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 5/2013.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:54