Dune (den från 1984)
Frank Herberts science fiction-epos är sjukt svårt att ta till vita duken, eftersom hans värld är proppfull av detaljer man i någon grad behöver förstå för att komma in i storyn. Den första Duneboken är vad fansen än vill säga väldigt, väldigt ovälkomnande. Vi möts från start av en vägg av information om teknikaliteter och termer vi inte begriper. Det är först om man som läsare lyckas ta sig förbi detta enorma väghinder som man börjar känna att storyn omfamnar en.
Det är en anledning till att det svårt att göra film av Dune — den är tung och stundtals väldigt svårbegriplig. Inte en helt positiv kombination av egenskaper för en film som behöver kosta väldigt mycket pengar och helst dra in ännu mer. När då David Lynch gjorde den första filmtolkningen 1984 lyckades han att få den att kännas svårförstådd, men också dum och töntig. En svår ekvation, men på något sätt lyckades han.
På senare år har denna film, precis som exakt alla skitfilmer från 80-talet, börjat få upprättelse hos en viss milt ironisk skara fans. Det är viktigt att inte låta sig luras av denna strömning. Filmen Dune (1984) är en stor, stor hög av skit.
The Perfect Catch
Nick Hornbys roman Fever Pitch är en bok som väldigt många som annars inte läser har tagit sig igenom med behållning. Det är en fin självbiografisk historia om en far och son som bondar över sitt engagemang i Arsenal och om hur matcher författaren minns har olika kopplingar till hans liv. Den är alltså så bra att den får icke-läsande killar att börja läsa och de minst sportintresserade människorna i världen att bli investerade i en bok om ett fotbollslag.
Vad lyckades då den amerikanska filmatiseringen med? Tja… Den finns ju. Det är svårt att få en film gjord och den existerar ju där ute, helt fri utan att någon gör något åt saken.
I övrigt, inte speciellt mycket. Drew Barrymore är som vanligt en sympatisk närvaro, men Jimmy Fallon är ännu mer irriterande än i sin senare roll som talkshow-värd. Det är en rätt intetsägande romantisk komedi vilket kommer från någon som tycker om den genren i grunden.
The Dark Tower
Ambitionen att tolka Stephen Kings magnum opus är intressant. Det handlar om en åtta romaner lång serie han skrev under trettio års tid som sticker iväg åt ett flertal olika genrer. Det går att angripa en sådan omfattande berättelse på många sätt och Sony valde nog det absolut sämsta.
Den film vi fick 2017 skulle dels vara en sammanslagning av ett par av böckerna, och dels fungera som en uppföljare. Otydligt redan där. Som om inte det vore nog strypte man filmens speltid till ynka nittio minuter. Resultatet blev en märkligt stökig science fiction-rulle som fansen av böckerna hatade och de nytillkomna tittarna inte förstod ett dyft av.
Det är extra irriterande eftersom den allra första boken i serien är en koncentrerad, spännande jakt med ytterst få rollfigurer inblandade. Man hade alltså kunnat göra en tightare, tydligare film med en mycket lägre budget men valde att göra exakt tvärtom.
The Great Gatsby
En finstämd, sorgsen roman blir en glittrig och färgsprakande dansfest med jättekända människor i centrum. Det enda försonande draget med filmatiseringen är den hjärtekrossande vackra Young And Beautiful med Lana Del Rey som finns på soundtracket. En låt som verkligen är alldeles för bra för sitt sammanhang. Om man lyssnar på den och tänker på scener från filmen kan man nästan luras att tro att man gillade den, så bra är Lana Del Rey. Men filmen är en övertydlig, tondöv musikvideo som varken förstår eller är intresserad av sin romanförlaga.
The League of Extraordinary Gentlemen
Serieskaparen Alan Moore är känd för att öppet hata filmatiseringar av hans verk, men den här gången har han väldigt goda skäl. The League of Extraordinary Gentlemen började släppas 1999 och är en sorts Avengers, fast med figurer från litterära klassiker som sammanstrålar för att bekämpa skurkar som Professor Moriarty, Fu Manchu med flera.
Filmatiseringen från 2003 stoltserar med ett gäng riktigt bra skådespelare i rollerna som välkända, älskade karaktärer, men lyckas trots det inte få tittaren att bry sig ett dyft om vad som händer. Det borde kunna kännas coolt att se Mina Harker slå sig ihop med Dorian Gray, Kapten Nemo, Tom Sawyer och Mr Hyde, men det gör det inte. Allt känns bara fånigt och oengagerat.