HBO-aktuelle Fares Fares: ”Skådespelare är töntar”

På nattklubb, inne i en klädbutik eller i en intervjusituation. Det spelar ingen roll hur många gånger man har stött på fenomenet då en person bär solglasögon inomhus för att man riktigt ska vänja sig. Det är en sak att se Keith Richards blåsa rök framför pilotbågarna i ett urblekt Youtube-klipp, en helt annan att faktiskt se en människa göra det i verkligheten: världen gungar till en smula: framför en står en person som mycket troligt är galen, och möjligen också väldigt otrevlig.

När Fares Fares öppnar de sirliga art deco-dörrarna i guld på biografen Capitol vid Vasastan i Stockholm befaras därför det värsta. Den 45-årige skådespelaren hälsar avvaktande iklädd en elegant svart dubbelknäppt rock, och mörka pilotbågar. Fares Fares har visserligen all anledning att manifestera sin stjärnstatus i Ray-Ban-form: hans CV är det få som överträffar i Sverige. En guldbagge för rollen i den Sundance-prisade The Nile Hilton Incident väckte uppmärksamhet på hemmaplan – han dyker också upp titt som tätt i internationella storproduktioner med bländande stjärnglans. Actionrullen Safe House med Denzel Washington och Ryan Reynolds, Oscarsnominerade Zero Dark Thirty, Child 44 med Tom Hardy och Gary Oldman eller Star Wars-iterationen Rogue One. Eller som senast, då han dök upp i HBO:s monstersatsning Westworld. Kort sagt, är det någon svensk som har anledning att kliva in på en biograf med droppformad superstjärna-rekvisita så är det Fares Fares.

Farhågorna skingras dock lika snabbt som den mörka färgen på pilotbågarna: det visar sig röra sig om den typen av fotokromatiska glasögon som antar en mörkare nyans i skinande sol. Fares knäpper av sig rocken, går runt i den ena av biografens två salonger och tittar storögt omkring sig. Salongens smaragdgröna soffgrupper, mässingsfärgade bordslampor och färgglada textilier förevigas på Fares smartphone. Samtidigt som han dunkar ut ett smärre grustag på heltäckningsmattan ur skon berättar han att om glädjen i en tom biosalong.

– Om jag fick välja så hade jag alltid suttit själv i salongen, det är helt fantastiskt. När jag bodde i Göteborg så hade jag en vän som jag gick på bio mycket med på dagen. Nu är det bara storfilmer som visas på matiné, men då hade de alla typer av filmer. Då var salongerna tomma. Jag älskade det. Du får en helt annan upplevelse: det är du och filmen, inga hostningar, inget prasslande med godispapper. Jag vill inte sitta på första eller andra raden men tredje eller fjärde.

Hemma då, är det lika noga då?

– Man får inte ta upp mobilen, eller hålla på och… min kära flickvän gillar att prata och kommentera saker. Då får jag sitta redo med fjärrkontrollen i handen, pausa, lyssna klart och sedan fortsätta. Jag vill inte missa någonting.

Jag läste att du inte gillar…

– Det är mycket jag inte gillar, säger Fares och vrider upp mungiporna i den inverterade brygga vars båge är så djup att den antar närmast Zlatanska proportioner.

Det är snart tjugo år sedan som Fares Fares presenterade sig för det svenska folket, med en kukpump i varsin hand. När Jalla! jalla! slog ned vid millennieskiftet var det i form av en bomb, en varmhjärtad explosion av sällan skådat slag. Historieskrivningar som bygger på en enstaka händelse eller verk som klipper upp historien i ett före och efter är ofta vanskliga, men frågan är om det inte är fallet med Jalla! jalla!: inget liknande hade setts på en svensk biograf. Laleh gjorde sin debut i den svenska offentligheten, Daniel Lemma spelades på landets alla radiokanaler och Josef Fares var underbarnet i en gyllene regissörsstol. Och någonstans mitt i allt slog Fares Fares igenom. Den äldre brorsan, visserligen den som stod framför kameran, men som höll låg profil när lampan inte lyste. Han var 27 år och hade redan hunnit bli vuxen innan rollen som parkarbetaren Roro tog honom från små teatersalonger till en popcornstinn biopublik.

– Jag minns att det gick snabbt, på en vecka så hade allt förändrats. Men hur processen var att gå från okänd till känd minns jag inte. Jag minns inte mina känslor och tankar, det kanske var mycket excitement samtidigt. Men det är konstigt, jag minns faktiskt inte.

”Jag tror inte man kan lära sig att bli skådespelare.”

Fares Fares har på något sätt lyckats smyga sig fram till sin position som Hollywoods favoritsvensk. Inga reklamkampanjer, inga roller i bar överkropp, inga kändisromanser. I stickad tröja och mörka jeans – om vi för ögonblicket tillåter oss att låta en stickad tröja utgöra en symbol för en jordad personlighet – är Fares vänlig och nyfiken, pratar eftertänksamt och ställer motfrågor när tillfälle dyker upp.

När Fares mailar om vart den första intervjun ska äga rum så föreslår han att vi ska ses någonstans ostört, ”ett kontor eller nåt sånt”. Några veckor senare, inne i den eftermiddagsdåsigt tomma biosalongen, blir han genuint förvånad när han får reda på att många av hans kollegor själva föreslår att genomföra intervjuer på Riche eller andra inneställen.

– Jag har inga problem med att sitta på Riche om man skulle sitta och käka middag och dricka gott vin. Jag hänger mycket med mina vänner, jag och min tjej Clara (Hallencreutz, konstnär, reds.anm) gör ju saker – jag låser inte in mig i lägenheten. Men i sådana här situationer när jag ska sitta och prata om mig själv, i en offentlig miljö, det är en mardröm alltså. Jag kan inte vara avslappnad, då sitter jag och är stel.

Är du bara reserverad i offentligheten eller är du mer frisläppt i ditt privatliv? 

– Det är nog den jag är, i privatlivet också. Jag är mer laidback och betraktande. Jag har aldrig varit den som spexar mest om jag inte känner mig väldigt trygg. När jag är hemma själv eller är med min flickvän så kan jag hålla på lite, men inte i andra sammanhang. Jag kan få ryck av att spexa någon gång – men det går över snabbt. När jag går på gatan är jag ofta mer inbunden än normalt. Mer än jag var innan offentligheten. Så det påverkar också, oavsett om folk faktiskt känner igen dig eller inte så blir du påverkad, säger Fares och skruvar på sig i sammetsstolen.

Du verkar inte vara bekväm med ditt kändisskap?

– Det är jobbigt att gå på gatan själv, eller sitta någonstans själv. Det kan vara skönt att vara utomlands där folk inte känner igen mig. Jag skulle inte gå in McDonalds en sen kväll till exempel, jag undviker ställen där folk är fulla sent. Man lär sig. Solglasögon till exempel, man har ju inte såna för att gömma sig – utan det är som ett slags försvar man har som människa. Folk kollar på dig, om du tittar tillbaka så blir det som att du söker kontakt och då måste något mer hända. Men det är jobbigt att inte kunna se på folk som tittar på dig. Solglasögon har folk oftast på sig för att kunna kolla tillbaka utan att söka kontakt tror jag. Men fan, det är en vanesak det också. Det är säkert så att om det skulle gå över så skulle man sakna det på något sätt.

Finns det inte någon paradox i att du samtidigt inte har några problem med att ställa dig på en scen, det som är en av de flesta människors största skräck?

– Ja, alltså det är det för mig också. Om jag inte är förberedd. Första gången jag stod på scen så rann det bara svett. Det var ren nervositet. Det är en mardröm att vara på scen eller framför en kamera om jag inte är förberedd. Det är samma känsla som alla människor känner, men hade de varit förberedda så hade de inte känt på samma sätt.

Fast man kan ju avsky att hålla ett föredrag även om man är bäst i klassen.  

– Jo, jag skulle tycka att det vore sjukt jobbigt att hålla ett föredrag eftersom ett föredrag skulle jag hålla som mig själv. Men går jag in i en roll och har förberett mig för det så är det den stora skillnaden. Sedan tror jag inte att du kan bli riktigt bra som skådespelare om du inte kommer över skämsstadiet. Du måste våga för att det ska bli riktigt bra. Det klickar bara en dag. Jag vet inte när det sker, men en dag märker du att ”fuck it, nu kör jag”. Jag tror att det är därför man gör de där jävla djurimprovisationerna i början av skådespelarutbildningarna, när man låtsas vara en apa eller något annat djur. En get kanske, krypa på alla fyra. Jag tror det är för att komma dit, passera gränsen.

Skäms du mycket annars?

– Ja. Jag kan skämmas om någon gör något… annorlunda. Min brorsa har mindre av den grejen än mig. Jag skulle aldrig ställa mig på en scen och säga ”fuck the Oscars” till exempel (Josef Fares skapade en viral klassiker då han stal showen på en tv-spelsgala, reds.anm), skrattar Fares.

Anledningen till att du inte skäms om du spelar en get är för att du inte upplever att du är Fares som spelar?

– Nej, då är jag någon annan. Så känner jag i alla fall. Jag går in som någon annan, är jag väl förberedd så finns det inget att skämmas för. Den karaktären som jag spelar, då är det lugnt. Helt lugnt.

I vår syns Fares Fares i den på förhand mycket omtalande miniserien om Tjernobylkatastrofen på HBO. Förutom Fares syns namn som Emily Watson, Jared Harris och Stellan Skarsgård i rollerna – och i regissörsstolen sitter Johan Renck. Fares spelar en soldat som kallas in för att städa upp i spökstaden Prypjat.

– Jag tror att människorna koncentrerade sig på att göra sitt jobb, och jag tror inte att de förstod omfattningen av olyckan faktiskt. För det första så fick de inte den informationen som vi har i dag. Men när man är mitt i någonting en katastrof, krig eller vad som helst så koncentrerar man sig mest på överlevnad och att sköta sina uppgifter.

Vad minns du själv från Tjernobyl-olyckan?

– Vi var kvar i Libanon då, det var väldigt mycket domedagsprofetior. Man skulle absolut inte äta kött och kyckling, så de som drabbades mest var slaktarna minns jag.

Hur var det att arbeta med Johan Renck?

– Han är ADHD-ig, Johan. Han kan vara intensiv och stor i gesterna, men är väldigt gullig och har superkoll på allting. Jag hade gärna gjort något mer med honom, en hel långfilm eller så. Han kan nog tvinga en fram till något som man kanske inte hade tänkt på själv.

Liksom sin regissör så har Fares framför allt gjort sig ett namn utomlands mot slutet. I Sverige är han varit igenkänd sedan debuten, och för rollen i Snabba cash-trilogin, men lite i skymundan har Fares Fares blivit en skådespelare som rör sig hemtamt bland sminktrailers och klappor på några av de mest prestigefyllda projekten i Hollywood.

”Skådespelare är töntar, absolut.”

Senast dök han upp i HBO:s tungviktare Westworld, sci-fi-western-thrillern gjord av Jonathan Nolan och Lisa Joy, tillsammans med bland annat kompisarna Gustaf Skarsgård och Tarik Saleh, som har regisserat några av den senaste säsongens avsnitt.

Har du hunnit bli luttrad, du har ändå gjort stora projekt med tunga skådisnamn ett tag nu?

– Man är lite nervös första dagen, det spelar ingen roll hur mycket man har gjort tidigare. På ett sätt är det snarare tvärtom så att man lär sig efter ett tag att aldrig slarva. Annars är det jobbigt alltså, man ska ha gjort sin läxa innan inspelningen. Men, jag blir inte skrämd ifall jag skulle komma till ett set där det är stora stjärnor. På det sättet har jag vant mig. Om det är Ed Harris eller… Kalle Pettersson, det spelar ingen roll. Man är alltid nervös inför teamet innan man lär känna varandra, men sen lägger sig det också.

Hur ser livet ut från att du kritar på för en stor serie till att den är klar?

– Serier är lite jobbigt, då sitter man och väntar på att få göra sin läxa. Chernobyl var mer som en filminspelning än en tv-inspelning: det var en regissör som regisserade alla avsnitt, man hade koll på exakt vad som skulle hända med sin karaktär, det fanns ett tydligt avslut.

– I vanliga fall läser man de två första avsnitten, utifrån det så skriver man på ett kontrakt som binder dig i sex och ett halvt år. That’s it. Du har fått något vagt löfte om vart din karaktär är på väg liksom. Det kan vara jävligt frustrerande.

Så när du gör exempelvis Westworld så har du ingen aning om vad som kommer hända med din karaktär?

– Ingen aning. Nej.

Fares berättar om den omständliga process som omger ett projekt av Westworlds astronomiska storlek: ett till synes ogenomträngligt trassligt garn av flygplatser, avtal och möten så uttalat förutsättningslösa att de flyter ut i rymden – och, naturligtvis, self tapes. De egeninspelade audition-tejperna som rör sig från en uppstagad Iphone i vardagsrummet hela vägen till, för vissa, HBO:s mest högblanka skrivbord. En process där obarmhärtiga selfiekameror kan göra eller förstöra en skådespelares Hollywood-drömmar. Eller ta en skådespelare från Snabba cash till snabba cash, om man så vill.

– De flesta grejerna börjar med ett self tape om man inte råkar vara i Los Angeles. Westworld började till exempel med ett self tape, och sedan var jag i Los Angeles och gick in och fick träffa Jonathan och Lisa och producenterna, och så var det det som räckte.

Det låter smärtsamt ändå, att sitta och spela in sig själv hemma i sitt vardagsrum?

– Det är fruktansvärt. Du kan aldrig bli bra heller. Du måste göra något du inte har förberett, oftast hinner du inte lägga ned speciellt mycket tid – du har max en vecka på dig. Ibland är det två dagar men då brukar jag tacka nej. Du ska vara hemma, sätta upp en kamera… det blir inget bra. Du vet samtidigt att de som kollar på det är jävligt dåliga på att bedöma. Det är väldigt sällan regissörer som self tapes går till. Jag blir ofta erbjuden roller, då är det regissörer som har sett en och vet. Self tapes funkar ju, uppenbarligen, jag får ju roller på det också. Men jag kommer aldrig gilla den processen, jag längtar till den dagen då jag aldrig mer behöver göra ett till.

Plötsligt blir det mörkt. 20-talssalongen mulnar med en suck till det är Todd Solondz-mörkt i salongen. Tur då att ämnet – vad som egentligen saknas i svensk film – får det att blixtra till i Fares ögon. Samtidigt som en västprydd vaktmästare springer i korridorerna för att lösa den ofrivilliga dimningen av salongen så lägger Fares ut texten om vad som krävs för att svensk film ska röra sig framåt, eller framför allt: vad han tycker saknas. Fares lutar sig försiktigt fram ur den nedsjunkna biostolen och trycker upp glasögonen mot ögonen.

– Man har missuppfattat vad stora, dramatiska känslor är. Det betyder inte att man ska spela över – men man ska våga gå långt och gå hela vägen, stå för en känsla. Danskar vågar det, många av de riktigt bra danska filmerna, Festen till exempel, den är som ett gammalt grekiskt drama i vändningarna. Det kan vara så att alla svenska manusförfattare kommer från småborgerliga familjer och så… jag skulle tycka att det vore väldigt intressant om det blandades mer. Om det kom författare från alla klasser, upp och ned, och inte bara från intellektuella familjer.

Hur gör man för att visa stora känslor utan att spela över då?

– Är du sann mot en känsla så kan du aldrig spela över. Är du falsk i din ton så kommer du spela över. Det är som att sjunga, har du inte absolut gehör och kan träffa den höga tonen så blir det överspel. Börjar du sjunga lågt och hoppas på att ingen ska höra dig så blir det underspel. Det är så det är. Hur du lär dig… jag ska säga något nu som jag tror kommer uppröra många: jag tror inte att man kan lära sig att bli skådespelare. Du kan lära dig att bli en habil skådespelare – kanske. Antingen är du bra eller så är du inte bra, det är så det är. Men hur du träffar rätt ton, det vet jag inte. Om du kan det så kan det se ut som att det är väldigt enkelt. Men det är enklare för vissa än för andra. Däremot kan du ju förfina – om du har det. Det tror jag på, men om du inte har det från början så kan du inte få det.

Så det finns något i genimyten?

– Det tror jag absolut. Sen finns en annan aspekt, antingen älskar en kamera ditt ansikte eller så gör den inte det. Och där vet ju ingen vad det beror på. Vad är att vara fotogenisk? Har någon lyckats komma fram till vad svaret på det är? Sedan är jag ingen hjärnforskare eller någonting. Jag vet inte varför det är så, det har säkert med ens uppväxt att göra eller hur man var som barn, jag har ingen aning.

”Innan vi flydde till Sverige för gott så kände jag att inte orkade mer.”

Fares Fares föddes 1973 i Beirut. Familjen Fares var stor: förutom lillebror Josef har Fares också fyra systrar. En strid ström av actionfilmer, kung fu-rullar och indiska melodramer rörde sig ut och in i familjens VHS-spelare i hemmet. Utanför dörrarna small det. Det djupt svåröverskådliga inbördeskriget i Libanon, där pakter bildades och upplöstes i samma takt som bilbomber detonerade, hade påbörjats när Fares bara var två år.

Historien om den filmtokiga familjen som flyr inbördeskriget i Libanon är berättad flera gånger om, men är också bara halva sanningen. Fares kom visserligen till Sverige som 14-åring 1987, men flytten hade föranletts av flera misslyckade försök då familjen stannats innan de fått komma in i Sverige. Fyra gånger tidigare hade familjen försökt ta sig till Örebro dit en moster, farmor och farfar redan flytt till.

– Jag minns bara den gången innan vi lyckades fly, 1985. Det var näst sista försöket: man hade fått hopp om det nya livet, men vi fick avslag. Jag minns att det var en mellanlandning i Cypern, och att vi därifrån tog båten tillbaka.

Hur kändes det?

– Jag minns att innan vi flydde för gott så kände jag att jag inte orkade mer. Kanske att jag inte orkade med besvikelsen heller. När vi flydde 1987 så var jag fjorton. Man var för mycket in i tonåren redan, då orkade man inte byta skola och vänner. Att bli uppsliten som tonåring är jobbigt oavsett, att byta skola vid den åldern är inte så kul.

Du ville stanna kvar?

– Ja, du har ju ett liv. Det är mycket som är fruktansvärt. Krig är ju meningslöst. Men det är din vardag. Människan är en överlevare. Ibland kan det falla bomber, ibland kan man ha oturen att hamna i fel situation, men man går också i skolan, jobbar och lever på. Man har sina rutiner. Även om du har en osäker framtid och nutid så hittar du ändå någonting. Är du barn så kanske du inte tänker lika mycket på ansvar, det kanske är värre som vuxen.

I Chernobyl gestaltar du en människa som sätts på prov vid en katastrof. Tror du att du har haft nytta av ditt förflutna när du har gjort den här rollen?

– Jag vet inte. Det är svårt att gissa på ifall jag hade kunnat gestalta något på samma sätt om jag inte hade upplevt det. Jag tror ju att man tar med sig mycket av sina livserfarenheter och trauman in i skådespeleriet, omedvetet i alla fall. Men ett trauma tror jag också kan vara att du blir av med din leksak på dagis när du är liten liksom. Jag tror inte man behöver ha varit med om alla specifika grejer man spelar, då hade man varit väldigt begränsad som skådespelare. Det är inte så att jag blir en bättre skådespelare för att jag kommer från ett land som haft inbördeskrig under hela min uppväxt, det tror jag inte.

Men tror du att man behöver uppleva vissa saker, som att bli hjärtekrossad eller förlora någon, som skådespelare?

– Pratar jag utifrån mig själv så kan jag säga att absolut, ju mer saker du har blivit drabbad av så får du tillgång till mer. Men att det behöver vara så, det vet jag inte. Allting är ju jobbigt, speciellt tonåren är en väldigt jobbig tid. Där går de flesta människorna igenom de mest grundläggande känslorna. Du kan hämta saker därifrån tror jag.

”Om tonåren var turbulenta så var teatern räddningen på något sätt.”

Fares har beskrivit hur den första tiden i Sverige blev en kulturkrock. Han lärde sig språket på bara tre månader, men att plugga in de sociala koderna tog längre tid. I Libanon hade han varit duktig i skolan och populär. Att plugga hårt, vara artig mot lärare och sitta med benen i kors funkade inte bland de nya klasskompisarna i Örebro.

– Jag vet inte om det fortfarande är så i skolan, men jag upplevde det som väldigt märkligt att du inte hade så mycket status om du var en plugghäst. Eller framför allt om lärarna klappade dig på axeln och sade att du var duktig. Man skulle inte gilla sina lärare i Sverige. Gjorde man det fick man försöka att inte visa det. Jag blev aldrig bra i skolan på samma sätt när belöningen inte var lika stor.

Tonåren måste ha varit en turbulent period i ditt liv?

– Mm. Teatern tror jag var en del av att hitta en identitet. Jag var på väg att säga terapi… men jag tror att alla tonåringar egentligen skulle behöva obligatorisk terapi. Det är den värsta tiden någonsin. Det är den enda tiden som jag aldrig skulle vilja återvända till. Så mycket hormoner, så mycket som ska bestämmas och tyckas om. Men teatern var för mig det som där jag fick ett starkt… stabilt fäste om mig själv. ”Okej, här är min trygghet”, kände jag. Om tonåren var turbulent så var det räddningen på något sätt.

För tillfället njuter Fares av några veckors ledighet, han pratar om Pawel Pawlikowskis hyllade Cold War och andra filmer han planerar att se. Månaderna mellan inspelningar och projekt behövs för att han ska göra sig av med karaktärerna han går in i.

Hur hårt går du in för dina roller?

– Skulle du ringa mig för en huvudroll som börjar om några dagar, då skulle jag säga ”nej, fuck heller, jag behöver 2-3 månader”. Jag måste förbereda mig, annars blir det inte bra. Folk tänker att det tar 2-3 månader men gör du en långfilm så får du räkna med ett halvår. 3-4 månaders förberedelser, inspelning och sedan ska du ha en månad att tvätta av dig allt.

Blir ditt privatliv påverkat av den roll du spelar?

– Jag tror att man märker det lite. Sedan beror det på vilken roll jag gör. Tarik (Saleh, vän och regissör, reds.anm) pratade mycket om att när jag gjorde Snabba cash II så var det mycket sunkighet och… man blir tung i själen av att spela den rollen, den var svår att släppa utanför inspelningen. Därför tar det tid att komma över det. Men det är också så töntigt att prata om. Skådespeleri är liksom... gör det som funkar för dig. Om någon behöver låsa in sig i tre månader innan de ska göra en roll så ska de göra så, och om ingen annan inte behöver det så gör inte det. Kör på.

Är skådespelare töntar?

– Absolut! Fuck yeah. Haha, vad nu tönt betyder. Men det pratas för mycket om allting tycker jag. Jag tror inte bara att det gäller skådespelare, men det finns vissa yrken som är värre än andra. Gör det bara! Snacka inte så mycket, gör det bara. När folk pratar om teknik och skådespeleri, jag har gjort si och jag har gjort så – alltså, gör vad fan du vill. Vill du sitta hemma och kolla på en såpopera så gör det, så länge du har lärt dig replikerna så kan du vara minst lika bra som någon som ska hålla på med världens method acting. Det finns inget rätt eller fel.

Frågan om huruvida Stockholm är töntfritt kan lämnas därhän, men trots framgångarna i Hollywood har det inte blivit någon flytt för Fares Fares. När han nyligen lämnade Södermalm så intogs flyttpizzan bara några tunnelbanestationer bort, i gränslandet mellan Vasastan, Norrmalm och Östermalm.

– Jag har folk som jobbar för mig i Los Angeles. Jag har aldrig velat bo där. Hade businessen varit i New York så hade jag kanske flyttat, jag gillar känslan av en stad. Det är najs och trevligt i L.A, men det är mer en plats än en myllrande stad.

Har du körkort?

– Ja, jag gillar att köra bil, man bor ju i sin bil där. Jag är mycket där ändå, men jag har aldrig funderat på att bo där permanent. När du har etablerat dig lite grann så behöver du inte bo där heller. Det kanske är viktigare i början, innan casting directors vet vem du är. Jag är ändå där mycket varje år. Då kan man en gång om året göra en runda och göra ”generals” där du skakar hand och sitter och pratar lite så att folk minns att du finns. Har du etablerat ett sånt kontaktnät så är det lugnt. Då kan du bo var fan du vill.

”Svensk film har missuppfattat vad stora, dramatiska känslor är.”

Du är i ett förhållande. Hur fungerar det tillsammans med livsstilen som skådis?

– Du vet aldrig riktigt vad som händer, du kan inte planera på samma sätt som du planerar ditt liv inom något annat. Det är jobbigt att inte veta vart ens arbetsplats är om ett år, då är det svårt att planera allt med semester och privatliv och allt vad det är. Men det funkar bra för mig och Clara. Men jag kan inte svara på hur det är för alla. Skådespelare, konstnärer och musiker: folk har ju förhållanden. Det fungerar uppenbarligen, du hittar din väg.

Det går väldigt bra för dig. Nyper du dig i armen någon gång?

– Nä, inte än. Jag tycker inte att det finns tillräckligt att nypa för, haha. Jag gör det sen kanske.

Du blir inte starstruck av stjärnorna du spelar mot?

– Nej, du blir… kanske när jag jobbade med Denzel, faktiskt. Det var också min första film utomlands. Han är väldigt speciell alltså. Jag tror att han försätter sig i en situation så att folk ska bli starstruck. Han kommer när allt är klart, går när det inte är tagning, värnar om myten om sig själv. Pratar inte i onödan. Jag tror att det är en del av en roll som han tar på sig. Med Denzel höll nervositeten i sig hela vägen till premiären.

Ni hade en slagsmålsscen ihop?

– Jag var jätterädd för att jag skulle råka träffa honom på riktigt, du vill inte träffa Denzel. Det var vid något tillfälle när det var väldigt nära, och han sade ”du var väldigt nära ansiktet”. Han har ju blivit lite till åren också. Du vågar inte lika mycket eftersom man respekterar honom så mycket. Men under den fightscenen så slog jag handen genom en vägg och det började svullna upp och blöda. Till och med när Denzel satt och väntade på att de skulle ta hand om min hand så skämdes jag lite grann – ”Åh nej, det är inte jag som ska få uppmärksamheten”, skrattar Fares och fortsätter:

– Nervositet är bra, men du kan inte vara för nervös för då blockerar du mycket känslor. Jag älskade att jobba med Tom Hardy, vi klickade väldigt bra. Tom är en sådan som jag tror många kan bli intimiderade av, han är inte heller supergenerös och öppen utan väljer vilka personer som han ska gilla och inte tror jag. Men den gången jag tror att jag har blivit mest starstruck av alla gånger var på Göteborgs filmfestival när jag träffade Sven Wollter i baren faktiskt.

Med Sven Wollter avprickad, vad återstår på bucketlisten?

– Bucketlisten är att aldrig sluta. Så jag länge jag kan gå, prata och andas så kommer jag fortsätta, det är planen. Och inga fler self tapes.”

Credits:

Foto: Andreas Johansson
Styling: Lalle Johnson
Grooming: Alexandra Aronsson

3 röster om Fares Fares

Josef Fares, Regissör, spelutvecklare och bror

– Han är jävligt lojal som person. Han är också en av de få skådisar som levererar. Det är få som faktiskt vill göra rollen och inte bara få den. Det låter självklart, men det är många som bara vill ha roller. Fares har en riktig passion. Vi tjafsar aldrig heller, när vi var yngre umgicks vi inte riktigt eftersom han var så mycket äldre. Jag bråkade med min syster i stället.

Clara Hallencreutz, Konstnär och flickvän

– Fares är som ett extremt verksamt må bra-piller. Vad vi än gör och var vi än är får han en att känna sig förbaskat lycklig – ett helt klart beroendeframkallande piller som man omöjligt kan leva utan. Fares har ett tålamod som är otroligt töjbart, och för mig som är väldigt virrig och impulsstyrd är det ovärderligt. Jag är slarvig och föredrar att ta första bästa genväg med full gas från början till slut. Fares vill hellre lägga en detaljrik plan som han sedan följer noggrant. Hans sätt brukar i och för sig vara en smula bättre på längre sikt.

Johan Renck, Regissör

Att få jobba – och vara – med Fares är en ynnest. En varm, fin och hårt arbetande mysgubbe med en speciell sorts allvarlig tyngd som blir mycket effektiv i en karaktär, då den kan fungera både som en patetisk parameter eller som en grav dito. Allt det blir extra fint i kontrast till det där närmast bottenlöst hårda ansiktet. Mancrush.

Fares Fares är aktuell i HBO-serien Chernobyl som har premiär 7 maj.