– Vi är ett genuint gäng utan några suits omkring oss, så vi har bestämmanderätt och kan göra vad fan vi vill. Vi fattar nog minst av alla hur stort det här håller på att bli.
Valter Nilsson tar en klunk öl i backstageområdet på Katalin i Uppsala. De ”vi” Valter refererar till är det totalt åtta man starka bandet Stigberget som han spelat tillsammans med sedan flera år – och det lilla skivbolaget Black Valley Records som aldrig tidigare handskats med en så här explosiv artistkarriär.
37-åringens svenska genomslag under 2026 saknar närliggande motstycke. Även om göteborgaren är enormt populär på hemmaplan är han inte uteslutande någon lokal angelägenhet, något ett 40-tal spelningar runtom i landet under 2026 vittnar om.
Innan allt det här har du bland annat jobbat mycket på olika barer i Göteborg. Vilka är dina absoluta favoritsunkhak?
– Jag har alltid varit extremt lojal till en och en halv bar i taget och där har vi levt våra liv. Länge var det Publik, sedan Holy Moly och efter det öppnade samma gäng Majorna Bowling och Backen Bar. Backen är verkligen hemma.
Vad gör ett bra sunkhak?
– Man ska kunna gå dit själv utan att ha bestämt nåt och så sitter där alltid nån man känner. Och det måste finnas en bardisk, inte ett sånt ställe som är som ett café. Personalen tycker jag är asviktig, att det inte står en 22-åring från Hovås som bara står och tiktokar, inte ens tittar en i ögonen. Då blir jag så jävla gubbig. ”Var fan är världen på väg?” Jag har jobbat bar en massa och det är få saker som får mig så jävla upprörd som folk i service som inte vill vara där.
Göteborg som skådeplats är helt central i Valters låttexter, vilket förstås ingen kunnat undgå. Sångaren menar att det tillbakablickande är något väldigt göteborgskt.
LÄS ÄVEN: Göteborgs 5 bästa ölbarer – och vad du ska beställa
– Göteborg är en nostalgisk stad. ”ingen rör för i helvete kranarna”. Ingenting får ju ändras. Det är nog krångligt att vara stadsutvecklare i Göteborg, det är alltid nån som är så ”den bänken är min bästa bänk”. Man är så nedkörd att allt är nytt och utgrävt att man vant sig vid kaoset. Jag känner inte att det kommer bli bra en dag, då kommer de bara gräva upp nån annan del av stan. Det är bara omläggningar i resten av Göteborgs tid, i all evighet.
– Det finns också en stark nostalgi i musiklivet i Göteborg, som vi lyckades lämna när vi började jobba med min producent Johan Weber. Han hade en mycket bredare musikalisk syn än min – jag var fortfarande fast i det som alla musiker på Andra långgatan länge varit. Att det ska låta 70-tal, det ska inte låta modernt och det ska fan inte ens slå.
Men någonting har sedan ett par år bubblat och rört sig i Sveriges näst största stad. En rad band och artister från västkusten har i tät följd börjat slå igenom på allt bredare front.
– Nu känns det som att allt som händer kommer från Göteborg, att man skärpt till sig lite. Det är inte så fult att satsa lite, eller kamma sig en gång.
På P3 igår lyftes Jazzhuset i Göteborg som en viktig plats för svensk pophistoria. Det är mitt mest nostalgiska, att jag saknar hur Jazzhuset inte finns kvar. Särskilt torsdagsklubben Svanen.
– Det där jävla rökrummet.
Sveriges äckligaste?
– Och man kunde inte gå ut, går du ut från klubben så kommer du inte in igen. Ibland var Jazzhuset det roligaste man visste, men jag minns att jag var så jävla förbannad varje gång dansgolven blev sådär sing-along Håkan. Jag har faktiskt gjort ett hål i väggen där en gång, för jag blev så besviken.
Vad hände?
– Jag råkade boxa till väggen och det var skitdåligt gips.
Jag tycker att svensk pop länge dominerats av en sval, kontrollerad framtoning. Det ska vara coolt och obrytt och sådan musik tycker jag är svår att känna engagemang för. Ni gör precis tvärtom.
– Jag håller med. Vår energi och framtoning kanske mer är i samma våg som The Plan och Moneybrother var. När vi själva var på Svanen på Jazzhuset var det rå jävla ADHD och svängde på ett annat sätt. Sedan har vi råkat bli pop eftersom vi lärt oss skriva låtar bättre, men vi kommer ju från soulen och rock ’n rollen. Så ingen av oss har egentligen varit popsnören. Vår publik är allt från fyraåringar till pensionärer.
De två första plattorna på svenska känns som syskon. Vad kan ni säga om kommande musik? Jobbar ni på nytt?
– Nu jobbar jag heltid med musiken, så nu har vi redan gått in i studion och vi släpper singlar hela tiden. Vi har inte skrivit albumen som album, utan släppt låtar allt eftersom. Det är kul att göra något och släppa det ganska snabbt, istället för att vänta två år tills albumet är klart. Jag tror vi gör det så länge det är kul.
Bandets produktionstakt innebär att ett tredje album inte behöver vara speciellt långt bort.
– Har vi fått ut även tredje skivan till nästa påsk, och så kan det mycket väl kan bli, så kanske vi någon gång får känslan att vi gör färre, skitstora spelningar och istället går in i studion och gör album på ett annat sätt.
Kul! Vad tycker du förresten om Björn Werner, efter den där märkliga texten i Göteborgs-Posten?
– Det känns som att han tappade sitt inresetillstånd till Göteborg efter den texten. Han gjorde så många människor arga som inte visste var de skulle ta vägen, så de hörde av sig till mig. Han menade att jag skriver om ett Göteborg som inte finns. Det är som att säga att de människor jag skriver om inte finns. Och den skrevs antagligen efter att han lyssnat på Göteborg en gång. Har man lyssnat på den låten hör man ”fultjack” och ”kranarna”, tänker att det är 70-tal och lyssnar inte på något annat.
Är inte allt det här årets minst väntade kulturdebatt?
– Jag har svårt att se att vi skulle starta en till debatt med nästa skiva.
– Det skulle vara om du flyttar till Stockholm, inflikar Johan Weber och Valter skrattar högt.
– Då skriver jag en debattartikel och debatterar mig själv. ”Din jävla idiot”.
Läs även:
