Helgläsning: Blodsbröderna inifrån

Patrik Hedlund  |  Publicerad 2011-08-20 17:15  |  Lästid: 14 minuter

Han växte upp på gatorna och blev en brutal och fruktad ledare för Bloods i Newark. Nu försöker Dashaun ”Jiwe” Morris få unga svarta killar att välja ett annat liv. Café möter gangstern och berättar historien om gängkrigen i USA – en tragedi som skördat fler amerikanska offer än Irakkriget. Av: Majsan Boström. Foto (beskurna): Thomas Karl-Johan Gunnarsson.

Bild ovan: Jae Boo, Hardbody och Jiwe på bokturné i Philadelphia. När de befinner sig utanför Newark kan de slappna av mer, hoten från rivaler och polis är inte lika närvarande.

*****************************************

”What’s bangin Blood?”

Dashaun ”Jiwe” Morris, 29, kliver ur bilen på gatan i Newark, New Jersey och möter sina homies med långa och avancerade handskakningar. Stämningen är uppsluppen. Gängtecken och kommentarer haglar. Fingrar som spretar, knogar som möts. Folk skriker:

– Drinking Bomptons in Da Hunneds!

– I’m Brazy fucking Ru, one-three-five, dog, what side you on?

De är fulla av tatueringar. De flesta har röda kläder eller detaljer som den klassiska snusnäsduken. De är Bloods.

Jiwe är o.g. (original gangster) och killarnas ledare. En ledare som de skulle ge sitt liv för, eller släcka andras, om han gav den ordern. Under pösiga byxor och jackor gömmer sig stål.

En bil glider förbi och jag sneglar på den samtidigt som jag märker att Jiwes homies håller ett vaksamt öga på allt som rör sig i omgivningen.

Jag känner mig inte rädd, men skulle ljuga om jag inte medgav att jag känner en viss oro.

Jiwe får en öl i handen och vi lämnar den dåligt upplysta gatan och går in på en ännu sämre upplyst gård i ett hyreshusområde. Killarna går en långsam, svajande gangstergång. På ett elskåp står två ljus i plaströr med Jungfru Maria på. Vid samlingsplatsen bredvid soptunnorna ligger en död mus. Annars är det förvånansvärt städat i slumområdet som är deras hem och som de kallar The Hunneds (the 100:eds). Renare än Rinkeby, noterar min fotograf lite förvånat.

– Allt är inte som på film, säger Jiwe.

Dashaun Morris (näst längst till vänster) med några unga Bloods: Brazy Ru, Wreck Ru och Kay. Ru är en förkortning av Piru (gänget bildades runt
Piru Street i Los Angeles-stadsdelen Compton).

Jiwe var elva år när han gjorde sin första drive-by shooting och initierades som Blood. Samma år blev hans jämnårige kompis brutalt mördad i en hämndaktion av Crips, det rivaliserande gänget. Det var början till Jiwes karriär som gangbanger, en medlem som utför våldshandlingar i gängets namn.

Efter åratal av kringflackande liv – ständigt nya skolor, få kompisar, ingen trygghet, utan pappa och med en knarkande mamma – välkomnade Jiwe chansen att få tillhöra något.

Bloods blev hans familj, hans religion, hans allt. Att känna makt, trygghet, respekt, gemenskap – ja, till och med kärlek – var berusande. I självbiografin War of the Bloods in my veins: A street soldier’s march toward redemption skriver han:

Vi spanar in angreppsmålet. Våra ögon möts.

– Fiende! Fiende! Fiende! skriker min inre röst.

Fem Crips sitter och chillar på verandan. Jag kollar att mitt vapen är laddat och klart, jag osäkrar och hör det ljuvliga ljudet: Click! Clack! Vi cirklar runt fiendens hood några gånger. Vi väntar på tillfället då de är mest sårbara. Precis som alla andra gånger börjar mitt samvete gnaga...

Så småningom försvinner skuldkänslan. Det blir lättare för varje gång. De är mål­tavlan. De är Crips, jag är Blood. De ser mig, de dödar mig. Jag ser dem, jag dödar dem.

Det här är krig! Vi har alla ett ansvar att representera vår falang. Vi måste alltid stå redo att bekämpa Crips på ett ögonblicks varsel. Vi attackerar genom drive-bys eller walk-ups. Det råder lugn i bilen medan vi förbereder oss. Jag grabbar tag i flaskan och halsar den 75-procentiga romen.

– Argh! Det bränner på vägen ner genom strupen. Jag hatar smaken av sprit, men i kväll älskar jag den.

Gatorna är tysta. Mitt hjärta slår fortare och fortare. Med släckta lampor glider vi sakta upp till vårt mål. Kulor har torkats rena för att ta bort fingeravtryck.

Jag gör Bloodstecknet för mitt namn och hood med fingrarna och pumpar upp gangbanger-sidan av min personlighet. Jag har rätten på min sida. Jag är ute i Bloods-tjänst. Bilen – en dödsmaskin – är fullt utrustad: fyra skyttar med automatkarbiner med 50 skott i magasinen. Vi räknar med att lämna efter oss en blodig massa.

När vi hoppar ur bilen, skriker vi allt vi har: P’z up! Funk Brabbz! Ru Gang! CK Nigga! Jag har repeterat, kallt, beräknande. Min hjärna går för högtryck, men jag är lugn, iskall, trots faran. Jag ser fem Crips på verandan.

Boom! Boom! Jag avfyrar igen. De återstående måltavlorna springer åt alla håll i desperata försök att undvika kulorna som vill släcka deras liv för alltid. Vi springer från den blodiga skådeplatsen och hoppar in i bilen som drar iväg med skrikande däck. Mitt vapen osar fortfarande.

Jiwe har för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger han varit med i drive-bys. Han har begravt mer än 30 av sina vänner, de flesta andra i hans ålder som inte är döda avtjänar långa straff i fängelse.

Rökpaus för Wreck Ru under en fest i sitt hood.

För att få grepp om vad Jiwe står för, och insyn i ett av USA:s mest våldsamma gäng, har vi lyckats övertala honom att ta med oss till hemkvarteren The Hunneds i Newark och låta oss haka på en heldag fylld av jobb med allt från intervjuer, föreläsningar till boksigneringar i ett varuhus i södra New Jersey och i Philadelphia, Pennsylvania.

Klockan 04.23 en grå onsdagsmorgon rullar vi upp ur Hollandtunneln från Manhattan, New York, och in i Newark, New Jersey. Genast blir gatorna håliga och dåliga. Gatlyktorna lyser med sin frånvaro.

Vi är på väg för att plocka upp Jiwe och två av hans soldater. Sakta lyckas vi snirkla oss in bostadsområdet som är så långt från medelklassidyll man kan komma.

Trasiga bilar, slitna hus med galler för fönstren – vi är i ett hood, ett getto, som styrs av rivaliserande gäng. Men det är för sent och för tidigt för att det ska vara farligt för oss, två blonda svenskar, på väg för att porträttera en falang av det våldsamma och fruktade gänget Bloods. De kallar sig Newark 135 Piru, har sitt territorium i Newark men rötterna i staden Compton, Los Angeles County.

Som tonåring återvände Jiwe från Arizona till hemstaden, Newark, där han byggde upp sin egen armé av 135 Piru. Under hela skol­tiden lyckades Jiwe leva dubbelliv som stjärna i skolans fotbollslag på dagtid och deala droger och leva som gangbanger på kvällstid. Han var den givna ledaren i båda miljöerna.

Ett tag såg det ut som om Jiwe skulle ta sig ur gänglivet tack vare sina idrottstalanger. Han var en av de bästa unga quarterbackarna i landet, hade kommit in på ett universitet med ett sportstipendium och väntade på att bli rekryterad till NFL… när en lagkamrat som trakasserat honom fick smaka på kniven. Han kickades från skolan, greps för vapeninnehav och mordförsök och åkte i fängelse. Mordförsöket ändrades senare till grov misshandel. Efter avtjänat straff bestämde Jiwe sig för att ta ut en ny riktning i livet.

I flera år hade han skrivit ner sina tankar och började pussla ihop sin berättelse i en bok där han talar lika avtrubbat om våld, blod och död som han blottar sina rädslor och sorger. I samma veva blev han pappa och fick nya perspektiv. Han beslutade sig för att lägga av som gangbanger, men förbli Blood.
Boken fick stor uppmärksamhet och Jiwe började föreläsa i skolor i utsatta områden. Han medverkar även i den Emmy­nominerade realityserien Brick city, som handlar om Newark och gängproblemen. Nu väntar han på att hans bok ska bli film.

Framgångarna fick Jiwe att börja använda sitt kändisskap för att tjäna pengar. Han startade företaget Jiwe Era, som bland annat omfattar ett klädmärke, musikbolag och mentorprogrammet Full Throttle för unga Bloods. Målet är att göra något positivt för sitt hood och att hjälpas åt för att hitta lagliga vägar att försörja sig.

Jiwe föreläser om gäng-livets risker på en skola. Han hävdar dock att ränderna aldrig riktigt går ur: ”Jag kan snacka om vad som är rätt och fel tills jag blir blå i ansiktet, men om någon hotar eller attackerar mig smäller det – direkt.”

Jiwe står och väntar i ett mörkt gatuhörn, med sin huva långt neddragen i pannan. Han är trött. Framför sig har han ett späckat schema som börjar i Trenton, New Jersey, med en radiointervju klockan 07:20 och ett föredrag på en högstadieskola där de flesta eleverna är värstingar. Jiwe, Jae Boo och Hardbody hoppar in i bilen. De är båda rappare signade av Jiwes skivbolag och agerar medhjälpare i mentorprogrammet och allt annat som Jiwe behöver. Vi har bråttom och jag tar en snäv kurva på väg ut på motorvägen och killarna visslar till.

– Du kör som någon från Newark, säger Jae Boo.

– Det var en komplimang, förklarar Jiwe.

Till en början är stämningen inte helt avslappnad. Våra referensramar är så olika och det är lätt att trampa på tår. Friktion uppstår redan innan vi kommit iväg. Jag säger att jag inte vill ha några vapen i hyrbilen, har ingen lust att bli häktad för olaga vapeninnehav om jag skulle bli stoppad. Jiwe blir skitsur.

– Va fan insinuerar du? Vi är alla dömda våldsbrottslingar och får inte bära vapen.

Jag påpekar att jag måste ta det säkra för det osäkra och att jag inte känner hans homies. Det står i hans bok att de inte går någonstans utan sina ”fruar”, kodord för vapen.

Jiwe lugnar ner sig.

För en vanlig civilperson, som Jiwe kallar sådana som mig, är det svårt att få det att gå ihop. Han har avsagt sig våldet, men han är fortfarande Bloods och så sent som i våras stod han anklagad för mordförsök.

– I was found not guilty, säger han och markerar att följdfrågor inte är välkomna.

De två dagarna med Jiwe och hans soldater är en ständig balansgång för att inte förolämpa dem, men ändå arbeta igenom alla myter, sanningar och stereotyper.

Jag klantar till det mer än en gång. Jiwe har lätt att tända till men är samtidigt tålmodig och gör sitt bästa för att förklara.

På vägen till Philadelphia delar Jiwe sin syn på varför pojkar går med i gäng.

Politiker, poliser, socialtjänsten och resten av samhället förfasas ständigt över gäng­våldet, men ingen gör något som ger resultat, menar han.

– Man vaknar inte bara en dag och säger: ”I dag ska jag bli en Blood”, förklarar Jiwe.

Tonen skarp, rynka i pannan. Sedan går han igång.

– Fattigdom föder Bloods, fucking depression föder Bloods, getton och taskiga boendeförhållanden föder Bloods. En snubbe utan pappa och med en crackberoende mor, det föder Bloods. Utanförskapet föder Bloods. Maktlösheten föder Bloods. Alla de här sakerna skapar en hänsynslös liten motherfucker som bara vill dra ut på gatan och härja.

Orden forsar fram.

– Tänk så här: Du är en liten kille på elva bast och har ingenting. Du vill tjäna pengar. Du måste tjäna pengar. Ingen försörjer dig eller dina småsyskon, så du blir familjens överhuvud trots att du inte är gammal nog att ens jobba på McDonald’s. Även om du fick jobb där, vilka pengar skulle du tjäna? En bråkdel av vad du kan tjäna på gräs, crack eller heroin. Som Bloods får du hjälp att tjäna pengar, beskydd, gemenskap, broderskap, makt, trygghet och kärlek. Vad skulle du välja?

Jiwe väntar inte på mitt svar.
– Killarna älskar det. De älskar känslan de får. De älskar faran, de älskar makten, de älskar pengarna, de älskar respekten. Om du inte befinner dig på insidan av den där cirkeln kommer du förmodligen aldrig att förstå känslan vi får när vi är tillsammans och det vi gör. Man måste vara en del av det. För vissa låter det här kanske löjligt. För oss betyder det allt.

Men våldet?

Jiwe säger själv att han ville begå självmord till slut, att han var helt avtrubbad.

– Tyvärr råkar våld komma med på köpet. För oss är att döda eller bli dödad en del av vardagen. Ungefär som när du går på Starbucks och köper en latte. Besöket på radiostationen i Trenton går bra, intervjun är snabbt avklarad och vi lämnar stationen (köket är något tommare, eftersom Jae Boo och Hardbody plundrat kyl och frys) och Jiwe guidar mig till högstadie­skolan där han ska föreläsa.

Vi sitter i en aula med ett hundratal trötta och okoncentrerade tonåringar. Många av dem är redan med i olika gäng.

USA:s moderna gängkultur tog fart i Kalifornien på 1960-talet då unga, svarta pojkar ilsknade till över att inte få vara med i organisationer som till exempel scouterna för att de var svarta. Crips var det första större gänget i Los Angeles och i takt med att de växte sig allt mäktigare, tvingades ett antal mindre, rivaliserande, gäng gå ihop i en allians för att överleva. De kom att kalla sig Bloods.

Gängen växte fram i bostadsområden – neighborhoods, hoods – och de fajtades med varandra och markerade sina revir med graffiti. Med åren växte Bloods, som har rött som färg, och Crips som bär blått och spred sig över landet. Latinska gäng som MS13 växte fram och etablerade sig och narkotikahandeln blev gängens levebröd.

I takt med att efterfrågan på droger blev större, som under crackepidemin på 1980-talet, eskalerade våldet. I dag uppskattar polisen att det finns mer än en miljon gängmedlemmar i USA, varav 40 procent är under 18 år. Man tror att det finns närmare 25 000 olika gäng.

Statistik är svår att få fram eftersom polisen inte alltid vet vad som är ett gängbrott och inte. Men redan 1992 uppskattade myndig­heterna att det begåtts 800 gängmord i en enda kommun i Los Angeles.

Sommaren 2009 dog fler unga män i gängvåld i Chicago än soldater i Irakkriget. Förr var det Crips mot Bloods, numera är det vanligare med konkurrens och mord inbördes mellan olika Bloods- eller Cripsfalanger.

– I din värld stämmer man folk som försöker ta ifrån dig din business, i vår dödar man. Du betalar med pengar, för oss handlar det mest om payback, säger Jiwe.

Livslängden för en ung, svart man som växer upp som gangbanger är 18 år. Du räknas som tursam om du överlever din 25:e födelsedag. Jiwe fyller 30 i januari, något som för respekt med sig.

Hans nya bana gör honom till den perfekta förebilden, tycker många. Själv ogillar han tanken på det.

– Efter ett liv som gangbanger kommer dina händer aldrig att bli helt rena.

Jiwe tittar ner i sina ljusa handflator.

– Jag kan snacka om vad som är rätt och fel och hur man ska bete sig tills jag blir blå i ansiktet, men om någon hotar eller attackerar mig smäller det – direkt.

Så enkelt är det.

– Samhällskoderna kräver av en ”förebild” att du är en ytlig motherfucker utan skelett i garderoben. Och det är knappast en beskrivning av mig, säger Jiwe.

Hans motto är ”Pain is profit”, förevigat i grönblått tatueringsbläck på hans hals – en av 26 tatueringar.

– I stället för att bli mer förbannad och självdestruktiv försöker vi ta lärdom av allt som sårar och kränker oss, berättar han.

Jiwe kallar det Jiwe Era, en rörelse som har ungefär 30 andra Bloodsmedlemmar bakom sig, inklusive Jae Boo och Hardbody.

Under dagen får jag chansen att tala lite mer med Jae Boo som är 25 år och verkar ha det hårdaste skalet. Det är kombon av hans hesa stämma och uppkäftiga look som gör intryck. Gangsterrynkan, som de alla har (tänk Ice Cube), ser ut att skära en centimeter in i den annars släta huden mellan ögonbrynen.

– Jag har varit anklagad för 26 brott och nästan aldrig gjort något gott i mitt liv, säger Jae Boo buttert. När jag träffade Jiwe för fem år sedan erbjöd han mig något annat. Nu hjälper jag honom så ofta jag kan.

Jiwe förbereder aldrig sina föreläsningar på skolorna utan improviserar när han känt av vibben bland kidsen. Han får sällan besvärliga frågor. Oftast är tonåringarna intresserade och kan relatera till det han säger. Men ibland undrar någon: Hur många har du mördat?

– Sån skit svarar jag inte på, säger Jiwe. ”No comment”, brukar jag säga.

Så hur många har han mördat?

– Jag tänker inte tala om sånt där med dig heller, snäser han.

Plötsligt är rynkan där igen.

– Jag kan inte tala om brottslighet. Det fattar du säkert själv.

Jag backar inte. Jiwe har en tår tatuerad i vänstra ögonvrån och jag frågar vad den står för fast jag redan vet svaret: Body on your conscience – ”lik på ditt samvete”.

– En homie som blev mördad, säger Jiwe och tittar irriterat på mig.

Jag noterar det tvetydiga svaret. Står den tatuerade tåren för en kamrat som han sörjer eller en motståndare som han har rökt? Jiwe, en yrkeskriminell, levererar ett luddigt svar som han med all säkerhet har fått hjälp att formulera av en advokat.

När vi till slut kommer till bok­affären som ligger i ett av Philadelphias större varuhus, langar de upp 30 böcker på ett bord och ställer ut en skylt och så börjar Jae Boo och Hardbody sitt jobb.

– Har du hört talas om den här boken? frågar Jae Boo en medelålders dam artigt.

Hon synar den svart- och rödklädde ynglingen från topp till tå, skakar på huvudet och ser lite rädd ut, men stannar ändå till.

– Det handlar om han som står där borta och hans liv som medlem i Bloods.

Tanten svarar att hon nog inte är intresserad av att köpa eller läsa boken.

– Men du kanske har en liten kille i din omgivning som skulle behöva läsa den? skyndar sig Jae Boo att fråga och ler sockersött. Tanten funderar en smula och säger att det har hon nog. Jae Boo guidar henne till Jiwe som signerar en bok och de samtalar en stund. Efter några timmar är böckerna slut och vi går till parkerings­garaget där jag ställt bilen.

Det är då Jiwe blir riktigt förbannad och eftermiddagen är nära att sluta i katastrof.

Vi har missat parkeringsautomaten och stanna till vid utfarten för att betala. Jiwe går ur bilen för att prata med föreståndaren. En äldre man kommer körandes i en SUV, Jiwe står en aning i vägen, och gubben börjar direkt tuta och gapa.

Det tänder till direkt. Jiwe flyger fram och skriker:

– What the fuck is going on!?

Hans homies är ute ur min bil och vid Jiwes sida på två kliv. De är alltså inte beväpnade, men jag ser att Jae Boo håller en CD-skiva gömd i handen som ett vapen. Föreståndaren för parkeringsgaraget inser vad som håller på att ske.

Gubben är antingen ovanligt kaxig och korkad eller så fattar han helt enkelt inte att han har tre våldsmaskiner framför sig. Han fortsätter gapa och skrika.

Garageföreståndaren gör sitt yttersta för att lugna ner situationen. Jiwes pr-kvinna, som anslutit i Philadelphia, och jag springer fram till parkeringshusets kassa för att få betalningen överstökad.

Jiwe sansar sig och retirerar, med sina soldater steget bakom, och hoppar in i bilen. De slänger igen bildörren och jag gasar iväg, känner mig som chaffisen till en flyktbil. De är spända som fiolsträngar och Jiwe sätter igång en lång utläggning.

– Det är så där folk blir dödade. Civila som inte fattar vem de har att göra med. Fucking idiot!

I baksätet skriks det ”Piru 135, dawg!” och en massa annat som jag inte uppfattar.

Jag undviker att dela min tanke: ”Vad hände med att vända andra kinden till?”

Efter tumultet åker vi till det pampiga konstmuseet i Phila­delphia, känt från filmen Rocky. Det är uppför museets trappor som den luggslitne losern Rocky Balboa springer under träningsrundorna inför sitt livs match, titelfajten mot världsmästaren Apollo Creed.

Det är pr-kvinnan, en snärtig och snygg tjej, som insisterar på att vi ska åka dit. Väl framme bestämmer sig grabbarna för att rusa uppför hela trappan, precis som Rocky. De sprintar iväg och håller i brallorna med ena handen för att inte snubbla. På toppen hoppar de upp i luften triumfatoriskt och skriker ”Yo, Adrian!” för full hals.

För mig är Rockytrappan en jobbig liten turistfälla, men de här killarna har knappt varit utanför New Jersey.

Jag märker att även Jae Boo mjuknar. Han förklarar att när de är hemifrån kan de äntligen slappna av. De riskerar inte att bli skjutna av konkurrerande gäng eller trackade av polisen. De kan vara sig själva.

Vi drar och sätter på en låt med Jae Boo som rappar om sitt hood och liv till släpigt gangsterbeat och kör mot nästa stopp.

Nu vill de höra lite svensk hiphop.

De tre Bloodsen hickar till när det snabba och hårda soundet av Young black boy med Adam Tensta plötsligt trycks ut genom högtalarna. De är tysta. Lyssnar.

– Black? frågar Jae Boo.

Vi förklarar att Sverige har en ganska stor invandrarbefolkning med rötter från hela världen och att många av dem bor i förorter. Fast det går inte lika våldsamt till som i USA.

– De har fått gängproblem och skit där borta i Sverige, förklarar Jiwe. Det är därför de vill skriva en story om oss.

Jiwe refererar vad jag berättat för honom tidigare, om regeringens utredning som presenterades i våras och som visar att cirka 5 000 unga män i Sverige befinner sig i riskzonen för att bli rekryterade till kriminella gäng. De svenska experterna varnar för en utveckling som i USA.

– Det låter som snubbarna i riskzonen inte har det mycket annorlunda än vi, säger Jiwe. How about that shit?

I bilen på väg mot Newark blir alla trötta. Innan han somnar med huvudet lutat mot en förvånad fotografs axel undrar Jae Boo om jag är färdig med dem nu eller om jag kommer att hänga lite med dem i Newark.

– You be drinking Bomptons in The Hunneds with us tonight?

Jag svarar ”självklart” utan att fatta vad han talar om. Jae Boo blir glad.

Väl tillbaka introducerar Jiwe några av sina ”Full Throttle kids”: Brazy Ru, Wreck Ru och Ransom Ru. Ru är en förkortning av Piru – som i sin tur alltså är en synonym för Bloods. Namnet kan härledas till Bloods ursprung i kvarteren runt Piru Street i Compton i centrala Los Angeles County.

Jag undrar om Brazy, 19, läst Jiwes bok.

– Har jag läst boken? säger han tea­traliskt. Jag läste inte en bok, jag läste mitt liv.

Jiwe fortsätter:

– Jag är en otraditionell ledare som kör med mina egna metoder. Vem tror du kidsen lyssnar på? Socialkärringen som säger åt dem att sluta röka gräs och skjuta folk eller jag som gått igenom samma sak och visar att jag är villig att göra uppoffringar för att få ett bättre liv?

– Att vara Blood är som att vara en knarkare, man har ett beroende som man ständigt faller tillbaka i. Det är det enda man känner till, det är en trygghet oavsett hur illa det sargar en. Grabbarna behöver vård och hjälp för att hitta meningen med livet och tillbaka in i samhället. Och samhället erbjuder inte det, säger Jiwe.

Jag frågar flera av dem varför de valt att köpa Jiwes koncept och får svaret att han är deras räddare, deras bror. Storebror.

– Jag skulle göra vad som helst för Jiwe. Ta en kula, ge mitt liv, vad som helst, säger Brazy Ru.

– Det skulle vi allihop, inflikar Wreck Ru som bara är 17 år men ser ut som 47. Jiwe lägger sig i:

– Det funkar så här. Just nu skulle jag kunna ge dem order att mörda någon, men lika väl att frivilligt hjälpa till och samla in mat till behövande. Vi gör mycket volontärarbete för dem som har det svårt. Vi är Bloods, kommer alltid att vara Bloods, men gör vårt bästa för att skapa något positivt.

Jiwe har skrivit om flera av sina självmordsförsök, bland annat ett som han försökte utföra ihop med sin bäste vän Meggette:

Självmord är inte bara att ta en överdos, hänga sig eller skjuta sig. Att frivilligt gå omkring på gatorna och veta att det kan vara din sista dag i livet bara på grund av färgen på mina kläder, är också självmord.

Någonstans mitt i avsaknaden av pengar, familj, riktning, kärlek och mening i livet, bestämmer jag och Meggette oss för att dö tillsammans. Rysk roulette. Ingen av oss vill knacka sist, så vi drar sticka vem som ska börja. Jag vinner.

Den välpolerade 38:an ligger på bordet.

Vi halsar sprit. Vi gråter, kallsvettas, skakar men vi vågar. Nu är det fan slut på skiten. Vi tar ut fem kulor och lämnar en kvar i magasinet, dödskulan. Det är dags.

Men som ett under klickar pistolen fem gånger och de lägger ner. Överlever. Fast inte så länge till i Meggettes fall. Något år senare får han hjärnan bortblåst av sex skott.

Mördaren är också Blood, men tillhör en konkurrerande gruppering. I boken lovar Jiwe att ta hämnd, men lämnar det kapitlet oskrivet.

Jag har letat och inte hittat någon till­förlitlig statistik – men det verkar som många gangbangers begår självmord.

– Vi tänker alla på det, utbrister Wreck Ru som annars varit ganska tyst. Och är det så jävla konstigt? Livet är fan ingen dans på rosor och i byxlinningen har man en pistol.

Så kommer Jae Boo från affären och lättar upp stämningen med en kasse öl. Han håller upp en Olde English.

– Jag visste att du skulle dricka en Bompton med oss, skriker han nöjt med sin hesa röst och räcker mig den knubbiga enlitersflaskan.

– Hold that Bompton up high! vrålar Brazy.

Kronan trillar ner. Piru 135 kommer från Compton och de ersätter bokstaven ”C” med ”B” för att dissa Crips. Alltså Bompton – smeknamnet på deras favoritdrink.

– Soo-whoop! Hyllningsuttrycket för Bloods ekar på den lilla innergården.

Vi delar en Bompton med grabbarna, sen är det dags för oss att dra och för killarna att påbörja sin videoinspelning.

Vi får kramar. Bloodskramar, högeraxel mot högeraxel, inte kind mot kind.

I backspegeln ser vi hur de formar händerna till P:n för Piru när vi lämnar The Hunneds bakom oss.

*************************************

Bloods brutala historia

1950-talet
För att hitta orsakerna till gängens framväxt får vi gå tillbaka till 1950-talets USA, som präglades av rassegregation och stagnerade industriekonomi. Unga afroamerikaner, uteslutna från organisationer som scouterna, startade egna klubbar som slogs för sina territorier och mot polisen. Själva kallade de sig aldrig för ”gäng” – begreppet myntades av polis och medier.

1960- och 1970-talet
Under 60-talet lyckades medborgarrätts­rörelsen och svarta nationalistiska organisationer som Black Panther Party och Black Power-rörelsen få många unga att sträva efter ett rättvisare USA. Men på 1970-talet hade de flesta svarta ledare som Martin Luther King Jr och Malcolm X mördats eller fängslats och känslan av samhörighet var borta. Det gällde att försörja sig med alla medel. Crips grundades med blått som gängfärg och några år senare följde Bloods, som bar rött.

1980-talet
Crackepidemin slog till 1981 och katastrofen var ett faktum. Crack var en billig och enormt beroendeframkallande drog som fattiga hade råd att röka. Kundkretsen växte i rasande takt. Våldet eskalerade. Barnen blev täckmantlar åt sina cracklangande föräldrar och i många fall handlade det inte om att bli rekryterade till ett gäng, gängen var redan en del i familjebilden. På 1980-talet blomstrade den amerikanska ekonomin, förutom i städernas getton. En hel värld kunde följa misären och missnöjet i ur­sinniga raptexter från grupper som NWA och låtar som Fuck tha police.

1990-talet

Gängen rekryterade aktivt medlemmar över hela USA. En period stod den dödliga öst- mot västkustfejden i fokus, ett krig som slutligen krävde bland annat artisten Tupac Shakurs liv (1996). Kända artister som kopplats ihop med Crips är Snoop Dogg, Young Jeezy och Eazy E. Till artisterna som anses sympatisera med Bloods hör Lil’ Wayne och The Game.

2000-talet och framåt
I dag är det lika vanligt med inbördes rivalitet mellan Bloods eller Crips som mellan de två gängen. I dag anses Kansas City och Newark i New Jersey ha de värsta gängproblemen.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 14:05