Annons
Annons

Helgläsning: Därför älskar alla en loser

Det sägs att vinnarna skriver historien. Men det är förlorarnas story folk vill höra – från bioduken till musikvärlden. Av: Jan Gradvall.

Det sägs att vinnarna skriver historien. Men det är förlorarnas story folk vill höra – från bioduken till musikvärlden. Av: Jan Gradvall.



Jävlar vad fel du hade, Björn Ulvaeus. Vi kan alla den här refrängen: ”The winner takes it all. The loser standing small.” Det är en av ABBA:s och alla tiders bästa poplåtar.

Texten  är egentligen en uppslitande skildring av Agnetha Fältskogs och Björn Ulvaeus skilsmässa. Fast det enda alla kommer ihåg är budskapet som hamras in i refrängen. Vinnaren tar allt.

Men vart man än vänder sig i mediesamhället just nu ser man exempel på motsatsen.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Nej, det är inte vinnarna som längre tar hem allt. Det är förlorarna.

Titta på hur det blev efter den senaste Idol-finalen mellan Amanda Jenssen och Marie van Gogh. Eller Al Gore. Inte mycket tyder på att Gore hade hanterat USA:s utrikes­politik radikalt annorlunda än vad George W Bush har gjort. Men medan vinnaren Bush går till historien som USA:s mest hatade president kunde för­loraren Al Gore förvandla sig till en sexigare John Pohlman som fick Nobels fredspris.

På Cannes-festivalen var Emir Kusturicas Maradona eller James Tobacks Tyson några av de mest omtalade filmerna. Men de hade aldrig blivit lika spännande om de haft vinkeln vinnare i stället för förlorare.

Frågan är om de ens varit med i festivalen.

Under sina storhetstider blev Diego Maradonas och Mike Tysons många framgångar bara korta Sportspegeln-inslag. Men så snart de gick från framgång till tragedi blev det temakvällar i SVT.

Om vi stannar kvar i sportens värld en stund är det också lättare att förstå varför förlorare är intressantare än vinnare. Ta ordet vinnarskalle, ett allt vanligare uttryck i sportsändningar. En vinnarskalle är någon som programmerat sin hjärna till ”vinna, vinna, vinna”. En avundsvärd egenskap enligt bisittare i tjock slipsknut och sponsrad kostym.

Men att en vinnarskalle bokstavligen bara har en sak i huvudet märks när de intervjuas efter sina segrar: ”Det känns fantastiskt.” Helvetet på jorden måste vara att hamna vid en vinnarskalle på en middag. Vad ska vi prata om? Hur man sänker sitt personbästa från 7.69 till 7.68? Vilket som är godast, mikrad tonfisk med bulgur eller mikrad tonfisk med quinoa?

En förlorarskalle, däremot, gör en alltid nyfiken. En för­lorarskalle måste ständigt ompröva sig själv, sitt liv och sina beslut – och lär sig därmed ständigt nya saker.

Inom musiken är det också förlorarskallar som alltid når de största framgångarna. Ingen vill lyssna på en skiva av en artist som hade bäst betyg i skolan, gifte sig med den snyggaste i klassen och bor i den trevligaste förorten med tre blonda barn som är distriktsmästare i simhopp och tvärflöjt. När Beck där­emot sjunger ”I’m a loser, baby” eller när The Heartbreakers sjunger ”Born to lose” spetsar vi öronen och vill höra mer.

Jag gjorde för en tid sedan ett reportage om The Second City i Chicago, en skola som fostrat några av tidernas främsta komiker, från Bill Murray till Tina Fey och Steve Carell.

När jag frågade vad som var det viktigaste de lärde ut svarade rektorn: ”Att våga misslyckas. Du lär dig stänga av den dömande rösten i ditt huvud.” Och när man väl vågar det – att misslyckas – kan man slå hela världen med häpnad.

Jan Gradvall

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar