Helgläsning: Därför går män till överdrift

Muskelbyggande, amerikanska bilar, rockmusik, långdistanslöpning, tv-apparater, fotboll… ja, till och med amning! När en man väl intresserar sig för något övergår det hela snart till besatthet. Men är vår instinkt att ta allting till sin yttersta gräns verkligen något att hånskratta åt – eller det som faktiskt driver världen framåt?

Jonas Cramby reder ut begreppen.

Män kan också amma.

Våra bröstvårtor finns inte bara där för att det skulle se skitskumt ut att vara helt slät. Även män har körtlar som, åtminstone i teorin, skulle kunna producera mjölk.
Detta vet jag tack vare den 26-årige Ragnar Bengtsson, som tidigare i höstas bestämde sig för att få igång sin mjölkproduktion med hjälp av en bröstpump.
Nu kanske du tycker att Ragnars tilltag är ett exempel på att utsuddningen mellan könen gått alldeles för långt.

Men tvärtom, det Ragnar gör är snarare något oerhört manligt.

Den ammande mannen blev nyhetsmaterial och satte igång en het debatt.
Genusteoretiker gillade att Ragnars bröstpump hotade könsmaktsordningen och professor Sigbritt Werner på Karolinska institutet tyckte att det var bra
att det äntligen började pratas om manlig amning.

– Säg att mamman har ammat barnet så att det är mätt och hon åker iväg för att träffa några kompisar, sa hon till Allt om barn. Tror du att alla pappor hittar den där smutsiga nappen? Det är klart att de ger barnet bröstet. Men det är så laddat att ingen vågar prata om det.

Aftonbladets krönikör Malin Wollin var inte lika entusiastisk.
– Plötsligt vill jag tillbaka till en tid då jag inte hade rösträtt och måste gifta mig för att överleva. Jag vill tillbaka till ett könsuppdelat samhälle i protest. Om jag måste välja mellan Ragnar och ett liv i ett mansfängelse så väljer jag ett liv där jag är förtryckt för att jag är kvinna, skrev hon i Aftonbladet.

Wollin avslutade:
– Om jag lever i hundra år så kan jag inte komma på något så avtändande som en ammande karl.

Att stämningen snabbt blev så hätsk beror givetvis på att genusfrågor alltid är lika känsliga som Ragnar Bengtssons bröstvårtor efter en stund med pumpen
– men också på att han lyckades sätta fingret på något väldigt centralt om den moderna manligheten.

Är Ragnar en genuskorrekt man som vågar stå upp mot manssamhället genom att försöka lära sig amma? Eller är han en hunsad girlyman med testiklar som små sammetspåsar fyllda av krossad potpurri?

Ingetdera, om du frågar mig.

Ragnars beslut att tillbringa hösten uppkrupen i sin favoritsoffa med en god bok, en kopp te och en bröstpump runt tutten ser jag snarare som ett utslag för något oerhört manligt.

Ragnar gör bara det män i alla tider har gjort: han får en idé och går sedan till groteska överdrifter för att genomföra den.
– Det är inte mer onaturligt än att försöka hoppa så högt man kan. Jag tar inga hormoner, utan testar bara vad som är möjligt för kroppen, berättade Ragnar själv för Aftonbladet.
Själv är jag precis likadan, men som de flesta andra får detta sitt utlopp främst i mina hobbies.

När jag var 19 beskrev en kompis mig på följande sätt: ”Föremålen skiftar, besattheten består.”  Jag tänker ofta på de orden, för de har visat sig beskriva mig bättre än några andra. Jag har under intensivt lyckliga perioder lärt mig allt – åtminstone teoretiskt – om ämnen som fridykning, choppers, kroppsbyggande, katolska helgon, nätpoker, hundutställningar, hypnos, satanism, långdistanslöpning, paleodieten, förra sekelskiftets upptäcksesande och lowriders.

När jag köpte min första hund dröjde det bara tre månader innan jag blev redaktör för rasklubbens medlemstidning och innan jag ens började löpträna hade jag redan placerat en order från ett företag i USA på sju par högt slitsade löparshorts med den rätta homosexuella 70-talskänslan.

Jag designade och sydde upp ryggmärken innan jag hade några andra medlemmar till min motorklubb, jag läser alltid tre, fyra böcker innan jag börjar med en ny hobby och varje rockband jag startat har alltid haft svinsnygga t-shirts, men bara tre-fyra låtar.

Jag har alltid skämts över detta personlighetsdrag, alltid försökt dämpa min entusiasm inför andra och dölja de groteska överdrifter jag går till så fort jag blir intresserad av något.

Men när jag gör en rundfrågning bland mina vänner visar det sig att jag inte är ensam. Min kollega Johan, 35, vet till exempel inte riktigt vad man gör i ett lusthus – men kan ändå inte sluta tänka på att bygga ett.
– Jag har lusläst samtliga svenska lusthus­leveran­törers kataloger och ratat varenda befintlig prefabricerad modell på marknaden. Nu försöker jag komma över arkitektritningarna till ett lusthus som jag sett ute på Djurgården.

Johan har också haft perioder då han varit besatt av tanken på att bygga en likadan gigantisk utomhuspizzaugn som Jamie Oliver har i sin trädgård, samt blivit manisk och helt tagit över när hans fru råkat nämna att de borde tapetsera om där hemma. Med samma outtröttliga besatthet som Nordenskiöld när han letade efter Nordostpassagen har Johan sökt efter den perfekta blommiga tapeten.

Och han gillar inte ens blommiga tapeter.

När jag pratar med min flickväns väninnas pojkvän Alex, 25, erkänner han att han känner likadant inför tekniska prylar.
– Det finns inget som gör mig gladare än om det behövs köpas en ny apparat till hemmet. Jag ägnar veckor åt min research. Även om det bara ska inhandlas en stavmixer. Roligast är så klart att köpa ny tv, men sist blev det bråk. Min flickvän ville ha en liten rackare som hon kan gömma i ett ärvt, avlutat linneskåp, eftersom tv:n ”förstör inredningen”.

– ”Baby”, sa jag. ”Det finns inte nog med lut i världen för ett skåp som är stort nog att rymma min dröm-tv.” Sedan gick jag och köpte en 46-tummare.

Min gamla chef Henrik, 42, har sett vad denna tendens till groteska överdrifter gör med annars sansade familjefäder.
– De flesta pappor i området där jag bor tar vid något tillfälle med sig sina barn till en fotbollsplan för att anmäla dem till den lokala klubben. Ofta blir de kvar som tränare. Det som börjar som en lite tafatt lek blir dock väldigt snabbt ett monster. Papporna förvandlas till Sir Alex Ferguson, högröda i ansiktet med en taktiktavla under armen. De hänger sig åt noggrann statistik, håller koll på målskyttar, assists – trots att det gäller tioåringar. Det är fascinerande och lite skrämmande att se. Jag tror att det handlar om ett undertryckt behov av att ha en uppgift som är större än dem själva.

Och naturligtvis är det så.
Det är komplicerat att vara man just nu.
Vi är förvirrade (tror jag).

Vi kanske lever i ett modernt samhälle, men gamla dagars manliga arketyper – krigaren, upptäckaren, statsmannen, familjefadern, ensamvargen och gentle­mannen – lever fortfarande kvar inne i vårt under­medvetna.

De får bara ett lite annorlunda uttryck.

I stället för att civilisera Vilda västern fyller vi vår gillestuga med ett enormt järnvägssystem med handmålade gubbar från Märklin. I stället för att resa en bronsstaty över oss själva där vi stegrar med en häst, funderar vi på att bygga det perfekta lusthuset. I stället för att leda våra män i strid tvingar vi ett gäng huttrande småpojkar att göra idioten tills de kollapsar där på fotbollsplanen.

Dessa karaktärsdrag ses i bästa fall som något löjligt, något att skratta åt i komedier (och krönikor som den här). Eller i sin värsta, mest förenklade form: som orsaken till allt som är fel i världen.

Men kanske fanns det både fördelar och nackdelar med den gamla tidens manlighet?
Består inte egentligen äkta modern manlighet i att inspireras av de goda sidorna hos dem som kommit före oss – men undvika deras fallgropar?

Samtidigt som mannens tendenser till groteska överdrifter har gett oss hemskheter som 9/11, monstertruckar, Josef Fritzl, ansiktsmålning vid sportevenemang, Irakkriget, Saw-filmerna, årgångs­whisky, nu-metal, Bear Grylls och tefatspizzor får man inte glömma att det faktiskt också gett oss akvedukter, westernfilmer, rockmusik, rymdresor, Notre Dame-katedralen, inomhustoaletten och en fungerande infrastruktur.

Så Ragnar: Fortsätt lära dig amma.

Jag tycker det är ett fint, om än lite excentriskt, uttryck för din manlighet. Och om du nu lyckas producera lite herrmjölk är väl det kanon: Du kan avlasta din fru, få en mysig stund med ditt barn och samtidigt visa alla gnälliga soffsittare att the spirit of the old west fortfarande lever kvar där ute.

Det är ju trots allt som regissören John Waters en gång sa:
– Life is nothing, if you’re not obsessed.

Jonas Cramby
Missa inte Jonas Crambys blogg.