Annons
Annons

Helgläsning: De enda vännerna du behöver

Alias Smith and Jones, Tony Soprano och Kojak. Cafés Jan Gradvall förklarar varför han står närmare sina favorit-tv-karaktärer än sina vanliga kompisar.

Alias Smith and Jones, Tony Soprano och Kojak. Cafés Jan Gradvall förklarar varför han står närmare sina favorit-tv-karaktärer än sina vanliga kompisar.



Entertainment Weekly hade för en tid sedan ett temanummer om tv där man frågade folk i branschen om deras egna favoriter. Ett uttalande från Rainn Wilson, skådespelare i amerikanska The office, har sedan dess vägrat lämna mina tankar.

Rainn Wilson valde

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Sopranos.

På frågan om varför svarade han: ”De är verkligare än personerna i min egen familj. Det känns som jag känner Paulie Walnuts bättre än jag känner min egen pappa”.

Många avskrev förmodligen uttalandet med en klackspark, Men jag tror att Rainn Wilson var exakt så allvarlig som bara en komiker kan vara. Och jag tror det är precis därför som tv har varit så viktigt för mig under hela min uppväxt.

Under långa perioder har jag haft en närmare relation till fiktiva personer – såna jag lärt känna via tv, skivor och böcker – än till de flesta verkliga människor runt omkring mig. Jag läste en gång en teori om att det finns ett begränsat antal människor som vi kan ha en personlig relation till.

Gränsen går runt 100 stycken. Sedan är det fullt. Resten av de ansikten vi möter blir en del av en mer anonym massa.

I svunna tider, då vi varken hade tv eller Internet, var dessa 100 människor lika med dem som bodde i ens hemby, plus kanske tandläkaren och sko-makaren i grannbyn.

I vår mediebesatta tid, där­emot, blir det mer komplicerat.

Tänk efter själv. Hur många av de 100 ansikten som först dyker upp i dina tankar är såna du bara sett på tv? Känner du verkligen ens dina kusiner lika bra som Tony Soprano eller Elaine i Seinfeld?

Innan amatörpsykologen i klassen räcker upp handen och säger ”Detta är förfärligt!” så kan man också vända på det och säga att det är exakt det som gör att tv kan vara bokstavligen livsviktigt.

När jag växte upp – och det känns som om jag fortfarande befinner mig i det stadiet – var det Kojak och Alias Smith & Jones som lärde mig hantera konflikter. Det var människor runt bardisken i Skål! som visade mig att det finns även en annan betydelse av familj än den rent biologiska.

En del av det här var förstås sorgligt, förmodligen skadligt. Men en annan del var nöd­vändigt och läkande.
Jag köpte nyligen gymkort igen för första gången på två år. Vad som gjorde störst intryck på mig denna gång är dock inte magmaskinen, utan de personer man på kvällen möter på Konsum efter gymmet.

Framför kassorna står de alltid där, alltid lika nyduschade, alltid med typisk singelmat framför sig, och sneglar alltid lika oroligt på klockan för att hinna hem till Grey’s anatomy. Enligt en färsk undersökning från Föreningssparbankens Fastighetsbyrå är Stockholm den mest singeltäta staden i världen.

Över 80 procent av hushållen som ligger på Kungsholmen är till exempel ensamhushåll. Kan man få ett tydligare exempel på varför tv är viktigt?

Jag tror det också är därför som Miranda alltid varit min favoritkaraktär i Sex and the city. Jag trodde aldrig riktigt på att Carrie kunde livnära sig på krönikor hon skrev liggande i sängen. Men jag trodde alltid på Miranda, den som kändes mest mänsklig och också den enda av de fyra som alltid gjorde metareferenser till tv-program.

Och, framför allt, den som slog på tv:n när hon kom.

Jan Gradvall

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar