Följ med bakom kulisserna på Lundsberg – läs vårt klassiska reportage om livet på internatet

| Publicerad 2014-06-25 12:12 | Lästid: 11 minuter

I veckan kom domstolsbeslutet: Skolinspektionen hade rätt att stänga Lundsberg. Läs vårt spännande reportage från 2008, där Björn af Kleen besöker Lundsberg och skildrar livet på det mytomspunna internatet!

* * *

Ljudet av 35 snubbar som ställer sig upp unisont. Vi är på elevhemmet Björke på Lundsbergs privatinternat. Det är fredag när vi knackar på mitt i lunchen. Alla reser sig omedelbart.

För att vara en skola med så pass stekiga konnotationer – Carl Philip, hans farfar, prins Bertil och prins Carl Johan hör till de utexaminerade – är detta vårt första möte med Lundsberg påfallande vardagligt.

Laxlasagne, sallad med morötter utan dressing, en ledsen ost serveras. Det enkla har blivit något av en konkurrensfördel.

Efter det att Jens Lapidus i romanen Snabba cash utmålat Stockholms societetskvarter som fulla av droger, gangsters och måttlöst supande har allt fler Stockholmsfamiljer vänt sig till Lundsberg.

Det hävdar en av husfäderna på internatet. Här, menar han, finns ett hyfs bevarat som gått förlorat på andra karaktärsdanande platser, så som Stureplan. Platsen är Värmlands sydöstra hörn, ensligt, någon mil norr om Kristinehamn.

Lundsberg är en liten skola: bara kring 200 elever. Notan för en gymnasieelev är 196 000 kronor per år, en högstadieelev något mindre: 167 000. Är det värt det?

På kvällen hänger vi i Hanna Wachtmeisters internatrum. Hon är mönstereleven i pärlor och röd studentmössa. Hennes pappa sitter i styrelsen för den stiftelse som äger skolan. Stiftelsen är god för 56 miljoner i donationsfonder, enligt fjolårets årsredovisning.

Pappa Johan Wachtmeister gick själv på skolan – det är vanligt. Han jobbar till vardags med ”privatvård… fastigheter… lite av varje” enligt dottern. Mamman har precis börjat arbeta lite på skoj, säger Hanna. Det är något med internationella kvinnodagen.

En kille som heter Henrik Bergstrand, men som kallas för Raggarn, hänger med oss ikväll. Hans farsa ”säljer kanoner till Korea”. Det vill säga arbetar på Bofors i Karlskoga.

– Jag gick på kommunal skola i Karlskoga. Och högstadiet i Karlskoga hade sämst betyg i hela Sverige, säger han.

– Det är väldigt svenskt det där, säger Hanna. Att man går i kommunal skola, är 35 i klassen och får en halvtaskig utbildning. Sen kanske man börjar på ett universitet i Schweiz. Och så går det åt helskotta.

Det är en åsikt som återkommer bland eleverna. Tron på att den kommunala skolan är så dålig att den är en riskfaktor.

– Jag hade noll studiemotivation, säger Raggarn. Jag tyckte skolan var piss. Och mina lärare bara sket i mig trots att jag hade dåliga betyg. De brydde sig inte om mig personligen – jag var bara en skolpeng för dem och när jag gick var det liksom ja, hej då.

– Mina föräldrar var ganska trötta på den kommunala skolan, på just det att jag inte fick någon hjälp, på att lärarna bara visade likgiltighet. De föreslog att jag skulle börja här, och då provgick jag och trivdes jättebra.

De små klasserna lyfter skolan gärna fram som ett signum. Elevantalet ska ligga under 25. Stiger det till 30 delas klassen i två, enligt en lärare. I ett Caféreportage från 1996 kom den tidigare lundsbergaren Ian Wachtmeister med ett radikalt förslag:

”Om jag blev rektor på Lundsberg skulle jag börja med att kasta ut två elever per vecka den första tiden. De som inte förstår vad Lundsberg handlar om har inte där att göra.”

Det är småskaligheten som är själva exklusiviteten.

– Här blir det liksom en annan grej för man har personlig kontakt med lärare. Min mentor, fröken Lokind, har en ständig kontakt med mina föräldrar, säger Henrik Bergstrand.

Vilka är de utvalda? Lätt generaliserat finns det tre kategorier.

1) Herrgårdsaristokratin, det är barn till slottsadel eller storbönder på vischan.

2) Söner och döttrar till framgångsfamiljer i industri- eller företagsvärlden.

3) Externer, det är vanliga värmlänningar i skolans upptagningsområde som valt att plugga där men som inte bor på internatet. Ett tjugotal.

Enligt eleven Fabian Assarsson, vars pappa är bilhandlare i Hovås utanför Göteborg, utmärker sig herrgårdsadeln genom sin tystlåtenhet.

– De gnolar på. De håller på reglerna och sköter sig. De kommer från en konservativ miljö. Vi från stan har nog en mer liberal uppfattning. Några av dem från gårdarna har ju till och med blivit hemskolade. Det är kanske första gången de får riktiga kompisar här.

När vi sitter i köket och pratar med Fabian släntrar Johan Ericson in i köket. Han är från gården Ekesjö. Pappa Kjell Ericson är moderat kommunpolitiker i Nyköping. Det var pappa som ville att Johan skulle läsa på Lundsberg.

– Jag gick i en tråkig skola i Nyköping. Det var mycket utlänningar, så det var bråk och så. I sjuan var det riktigt illa. Det är inte bra där. Pappa tyckte inte jag skulle gå där. Det är bättre lärare här, och bättre kamratskap.

Närheten till lärarna, som eleverna talar så varmt om, kan ta sig olika uttryck. Fredag efter lunch: geografilektion med magister Lars Johrin. Johrin bänder pekpinnen till en båge, och greppar en och annan elev i nackskinnet när han konfronterar dem under läxförhöret.

Någon frågar magistern om han får snyta sig.

Johrin grinar, upprymt.

– Jag har ju sagt åt dig att svälja snoret, säger han, och knådar den förkyldes axlar.

– Jag dör, piper eleven ett tag senare.

Johrin är ganska lång, överkroppen lätt framåtlutad, och handlaget med pekpinnen virtuost. Kavajen har förstärkningslappar på armbågarna. Hans ironi är av den gycklande sorten: lite brittisk parlamentsledamot.

Det är svårt att avgöra om det är underhållning, ett slags teatrala poser, en gestaltning av den auktoritära historien, eller om det rör sig om uppriktigt menad katederpedagogik.

Vi är alla goda människor, säger han, här vänder vi bästa sidan till. Så siktar han mot en Johan i rutig skjorta.

– Så Johan, du behöver inte vända dig om.

– Va…?, svarar Johan.

– Nu ska vi vara snälla, smackar Johrin.

Det är spännande att betrakta lundsbergare under en lektion. De är inte befriade från det där tunga, dåsiga, kapitulerade uttrycket man får i lektionssalar – det drabbar oavsett skolmiljö. Samtidigt glömmer man inte etiketten: god dag och adjö magistern, aldrig lämna ett rum med ryggen mot vuxen, bocka.

Den där märkliga kombinationen av hurtigt hyfs och pubertalt kroppsspråk, poser utförda utan grace: ögontjäneri, skulle någon säga. Det låter nedlåtande – men stilen är Lundsbergs själva affärsidé. En dyrköpt socialförsäkring.

Magister Johrin, som undervisat här i 35 år, har skaffat sig en extrauppgift på lördagskvällarna. Då stryker han omkring längs elevhemmen med en blåsapparat, som misstänkt berusade får blåsa i.

Alkoholförbudet är strikt.

– Han är också duktig på att se om någon druckit kvällen innan. Då är det snabbt fram med blåsapparaten, berättar Fabian Assarsson.

Han går i trean och bor på elevhemmet Björke.

– Min pappa hade också Johrin i skolan. Han är väldigt auktoritär. Interaktivitet är inte riktigt hans grej.

Från kvart över fem till kvart i sju varje vardag är det schemalagd läxläsning. Lärare finns tillgängliga för att hjälpa eleverna. En handfull lärare bor fortfarande kring skolan. Natten innan prov, om man svettas, kan man ringa sent – efter midnatt, berättar en tjej.

I juni 2000 berättade en avhoppad lärare anonymt för Expressen att tre kollegor i flera års tid gett elever privat undervisning på sena kvällar, för en kostnad av mellan 200 och 400 kronor per lektion och elev. Varken rektor eller ordförande dementerade uppgifterna. ”Lika väl som du bor i Eslöv eller Stockholm kan du skaffa dig extra undervisning om du känner att du har ett särskilt behov av det”, sa skolstyrelsens ordförande.

Efter ett par dagar på Lundsberg framstår inte den typen av extraundervisning som särskilt uppseendeväckande. Att elever och lärare träffas vid sidan om lektionstid är en av internatets poänger. På lördagkvällen ser jag hur två bröder spelar sällskapsspel med en mattelärare över tända ljus på skolans fik.

Även lördagförmiddagar är fyllda av lektioner. Denna lördag faller ett lätt duggregn över Lundsberg. På schemat står ledarskapsutbildning med Jan Tornerhjelm. Han är örlogskapten till vardags, men har själv barn här. Den kurs har ger i dag håller han vanligtvis för 18- och 19-åringar i det militära.

Grundbudskapet är att alla människor har olika färdigheter, och att en ledare bygger ett framgångsrikt lag genom att utnyttja floran av kompetenser.

En av Tornerhjelms söner har en dampskada sedan födseln. Han har klarat sig bra tack vare Lundsberg, med nästan bara MVG i betyg, enligt pappan.

– Han har en situation där han inte kan hantera ljudlig information i en brusig omvärld. Han hade aldrig lyckats få de goda betyg han har utan den här strukturerade skolan.

På Lundsberg finns något av det gamla Sverige kvar, det som upplöstes i och med bondesamhällets slut, hävdar Tornerhjelm. Då var Sverige ett tregenerationssamhälle: mor- och farföräldrarna såg till barnbarnen.

Elevhemmens husfäder och husmödrar fyller något av den funktionen. De kan vara gamla lundsbergare som kröner ett framgångsrikt yrkesliv genom att se om en ny generation elitspelare. En mjuk och naturskön övergång till pension.

– Närvaron av äldre skapar den sociala säkerhet som finns här, säger Tornerhjelm. Det är inte konstigt att föräldrar följer med på en skidresa. Hade man frågat ett vanligt gymnasium om föräldrarna följde med hade man sagt: nej, för fan.

Tornerhjelms resonemang om Lundsberg som en förmodern familj är både träffande och missvisande. Träffande eftersom många elever kommer från samma släkt. Över 60 medlemmar ur familjen Wachtmeister ska ha gått här, enligt dokumentären Prinsarnas skola. Flera elever berättar att deras föräldrar träffades på Lundsberg. Många har kusiner och syskon här.

Det är samtidigt motsägelsefullt att hävda att Lundsberg är en garant för gammeldags familjeliv eftersom att gå på internatskola innebär att man skiljs från sin familj, och överlämnas till lärare, äldre elever och husföräldrar. Det finns ett datasystem som föräldrar kan logga in på och följa sina barns närvaro och sena ankomster i realtid. Så ringer de från hotellrummet i Shanghai och frågar varför sonen är tio minuter sen. En något mindre bondsk bild av Lundsberg.

* * *

Jan Överby heter en av de ställföreträdande föräldrarna på Lundsberg. Han är husfar på elevhemmet Skogshult. En slank, tunnhårig man, tidigare Nordenchef för ett börsnoterat amerikanskt it-bolag.

– Det är många som ser det som en fördel att jag kommer från näringslivet. Jag har varit chef för många, är van att ta beslut, jag vågar säga ifrån.

Helgeftermiddagen regnar bort. Lundsbergare får bara åka hem var tredje helg, det utmärker skolan från de andra riksinternaten i Sigtuna och Gränna.

– Varför fungerar Lundsberg? Mitt ute i skogen? Det unika med Lundsberg är inte att vi har bra matteelever. Det har Viktor Rydbergs också. Det unika är att vi har en trygg hemmiljö.

Att höra Jan Överby berätta om eleverna påminner lite om att läsa gamla tiders husförhörslängder, där prosten har tagit notis om byborna.

– Filippa på Annexet firar rökfritt halvår, berättar han.

En elev närmar sig Överby. ”Kan vi inte ta bilen till Kristinehamn? En utflykt. Snälla?”

Överby vägrar.

– Det är hål i huvudet att åka till Kristinehamn. Bara Ica Maxi är öppet. Det enda man kan köpa är hårschampo.

Eftermiddagen kryper fram. Isoleringen gör Lundsberg till den enda riktiga internatskolan, säger Jan Överby. Instängdheten, bristen på frestelser, de upptrampade leriga stigarna mellan hemmen.

– De argumenten har kommit de senaste två åren bland föräldrar: Jag vill inte att min dotter eller son ska springa på Stureplan, säger Jan Överby.

– Och det är klokt! För det här är inte Stureplan. Alkohol är det inte tal om. Där är vi grymt hårda. Narkotika är självklart: då åker man hem och kommer aldrig tillbaka.

En disciplinnämnd tar beslut om relegering. Där ingår rektor och två jurister.

Sups det mycket på Lundsberg 2008? Har magister Johrin användning för sin alkoholmätare? Är internatet verkligen en motbild av Stureplan?

Hösten 2000 brann en friluftsstuga ned till grunden, efter att packade elever eldat och lämnat glöd efter sig. Ett år senare polisanmäldes en elev när han ertappats med flera liter hembränt. 16-åringen hävdade att han tvingats av äldre elever att fixa fram sprit. I slutet av 90-talet uppdagades en mindre förfalskarverkstad, med tillverkning av falska ID-kort på rummen, enligt anonyma och obekräftade uppgifter i Expressen.

– Jag kan bara tala för min tid, och då dracks det mycket i skogen. Och jag är helt övertygad om att det sker fortfarande. Det är rätt likt en vanlig skola, säger Joakim Trolle-Lindgren, som gick på Lundsberg mellan 1997 och 2000, och som sett till att Café fått komma dit på ett återbesök tillsammans med honom.

– Det är mer sprit än bärs, eftersom bärs tar mycket plats och är svårare att gömma på rummet.

Om man jämför Stureplan och Lundsberg, kan man säga till Stureplans fördel att den vägkorsningen trots allt står i korsdrag: en mötesplats, en scen. På Lundsberg pratar elever och personal gärna om den mångfald som präglar skolan: det är barn här från hela landet. Visst, men eventuella lokala egenheter slipas snart bort.

– Jag pratade jättegrov göteborgska. Men den försvann ju på två veckor, säger Fabian Assarsson.

Fabian är annorlunda på Lundsberg. Han är intresserad av böcker – fantasy – och överväger att söka en skrivarlinje vid Lunds universitet. Om det någonsin funnits en bildningsiver på Lundsberg, typ Döda poeters sällskap, tycks denna internattradition kraftigt marginaliserad. Fabian får hänga på nätet om han vill snacka litteratur.

Under helgen ser vi knappt en enda dagstidning. Till frukost på elevhemmet Björke är det tecknad film på tv:n.

– Det sociala trycket är stenhårt, säger Jan Överby, en av husfäderna. Om en tjej börjar i ettan och har piercingar i hela ansiktet eller blått hår, så har hon inte det när hon tar studenten.

– Inga kan komma hit och vara mytoman eller spela över eller fantisera, för efter en månad blir man nedplockad.

Under helgen hör vi från olika håll anekdoter om en Sam, en tidigare mytomspunnen elev med vänstersympatier.

– Han var en frisk fläkt. Han stod väldigt ensam på sin sida men jag stöttade honom. Nyligen träffade jag honom och då påstod han att han skulle gå med i nutidens svar på Röda arméfraktionen. Jag tänkte: Men det är ju terrorister. Men jo, det skulle han gå med i, hävdar Jan Överby.

En långt mindre extrem hobby på Lundsberg är lerduveskytte. Vi hakar på Jacob Mörner, Carl Beck-Friis och Philip Gustafsson till träningsbanan uppe i skogen.

Solen bryter igenom för ett ögonblick.

Jacob Mörner hissar upp lerduvor i en mast. Killarna höjer gevären mot himlen och den blöta barken på skyttefältet färgas orange av splitter från lerduvan. Mörner är Kennedy-lik i rosa jeans och grön filtjacka. Bössan lämnar ett litet sår där den vilat på hans högra kind. Hylsorna landar på marken, rykande.

Beck-Friis bär jacka med Björke-emblem. Han brukar jaga på sin farmors herrgård i Finnerödja, trekvart härifrån.

De säger inte mycket.

Skjuter, laddar om, skjuter. Det ligger en sordin över elevhemmet hela helgen. Ett slags Lundsbergs-lobotomi: institutioner som präglas av rutiner och regler, människor tycks bli stoiska.

På skogsvägen hem berättar Carl Beck-Friis och Philip Gustafsson om sitt examensarbete. De har kontaktat alla som tagit studenten på Lundsberg mellan 1993 och 2002 med frågor om Lundsbergs roll i det postgymnasiala arbets- och kompislivet.

Av de svar som inkommit vid denna tidpunkt, några hundra, har samtliga läst vidare och jobbat eller pluggat ett eller flera år utomlands.

”Ingår det Lundsbergare i Din nuvarande bekantskapskrets?”, lyder en fråga. Här har man svarat antingen ”ungefär hälften” eller att ”bara Lundsbergare” utgör umgänget.

– Var man än kommer i världen finns det en lundsbergare, säger Philip Gustafsson.

– Om man är någonstans i världen och bär en Lundsbergsväska, och möter en annan Lundsbergare, då går man inte bara förbi, utan då hälsar man. Det är ganska trevligt faktiskt, säger Carl Beck-Friis.

– Jag tror man kommer att ha nytta av det. Många föräldrar har ju stora företag eller bra kontaktnät, säger Beck-Friis.

– Det är ju en stor del av Lundsberg: att man håller kontakten lite. Lundsberg ligger mig varmt om hjärtat. Det blir en annan vänskap här: jag har kompisar hemma som jag har känt i hela mitt liv, men jag är ändå närmare kompisarna här, trots att jag bara känt dem i tre år, säger Philip Gustafsson.

Vi är framme vid skolan igen. Kyrkan ligger alldeles bredvid. Där är det morgonsamling vid åtta tre dagar i veckan.

– Kyrkan är ju inte en så stor grej i det svenska samhället längre, säger Gustafsson. Här uppe får man uppleva lite av det kyrkliga. Det är kul att känna på vad det innebär.

Den kvällen äter vi middag på Herrgården, flickhemmet vid sjön, med en inredningsstil så prydlig att den tycks förebåda om intriger. Lite som i amerikanska eftermiddagssåpor: putsade vandringspokaler (”familjen von Platens skyttepris – kula för tjejer”), kakelugn med guldlucka, vitbeiga soffor med rutiga kuddar, väggur.

Flickorna på Lundsberg är mer kackliga än pojkarna, det har en husmor på killhemmet Björke slagit fast. Grabbarna ryker ihop i korridoren, medan flickorna kör en dolk i ryggen på varandra. Den schablonen är till och med upptagen i regelhäftet för Herrgården.

Om man går ”bakom ryggen på troman/husmor” leder det till tre strafftimmar.

Troman är varje elevhems ledare. Tromannen är själv elev och sitter på ett års mandat. Detta är så kallad kamratfostran: att en äldre elev undervisar en yngre i gott uppförande. Denna pedagogik sanktionerade länge en pennalism på Lundsberg.

Så sent som 2001 riktade Skolverket kritik mot Lundsberg för att elever far illa: yngre elever kränks när de bestraffas av äldre. I en internundersökning från 2000 avslöjade nio procent att de blivit utsatta för mobbning. I Skolverkets intervjuer med elever och föräldrar framkom att de som inte följer reglerna får finna sig i att bli utfrysta.

Nu är strategin att kamratfostran ska vara bättre övervakad av husföräldrarna. Straffen ska inte längre vara absurda – som att springa upp och nerför trappan eller putsa husbeståndet av silver. Ett rimligt straff, enligt magister Ulf Gemsjö, är att väckas tidigt och duka fram frukosten.

– Jag fick göra hur mycket tjänster som helst. Städa upp någons rum, kratta gångar. Alla treor hade makt. Det är det som tycks ha försvunnit nu. Det får man säga är bra, säger Joakim Trolle-Lindgren.

På Herrgården får man 1 strafftimme för att spela musik efter halv tio. Besök i köket utan giltigt skäl efter 21, också 1 strafftimme. Ofullständig uniform leder till en halvtimmes straff. Rökning är 5 strafftimmar.

Malvina Poucette och Philippa Hamilton gör sig i ordning. Under kvällen drar lundsbergarna runt på de leriga stigarna mellan hemmen, köper cola i kiosken vid strömmen eller besöker discot. Magister Johrin syns inte till med sin alkoholmätare.

Philippa Hamilton kommer från gården Stjärnarp utanför Halmstad, och Malvina från Filsbäcks egendom som innefattar en golfbana utanför Lidköping.

– Malvina kommer till mig på lovet, då ska vi skjuta lerduvor. Vi håller på att ta jägarexamen, säger Philippa Hamilton.

– Vi ska öva med våra pappor, säger Malvina Poucette.

Pauline Klingspor kommer från 1500-talsslottet Hellekis i Kinneviken i Västergötland. Det är efter Kinneviken som Stenbecksföretaget Kinnevik är döpt. Klingspor är en av ägarsläkterna i sfären.

Pauline har ett bekymmer ikväll. För bara några dagar sedan var hon inne i stan och shoppade. Nu har hon fått sms av en lokal gymägare som spanat in henne på ett kafé intill träningslokalen.

– Han skrev att han hade gått igenom mycket för att få mitt nummer. Han skulle köpa en ny bil som han ville att jag skulle åka i. Han skrev att han hade blivit årets man förra året, men inte pallade att vara med i år.

Herrgården gapskrattar. Någon rimmar: ”Årets man/i K-hamn.”

K-hamn är den vedertagna förkortningen av Kristinehamn.

Ännu ett sms har anlänt till Pauline Klingspor från en kille i bygden. Hon är säker på att det är en av externeleverna som gett bort hennes nummer.

Externeleverna är alltså lokala värmlänningar som väljer att gå på Lundsberg för utbildningens skull – men som inte betalar för att bo på internatet.

Det finns en laddning mellan grupperna. Särskilt när externerna konspirerar med grabbar ur allmogen. Pauline känner obehag i kväll, hon har rum på första våningen. Tänk om någon kommer och knackar på?

– De hänger i biblioteket, där de har sina skåp. De tycker det är skönt att ha varandra. Man kan inte säga att alla externer överlag är blygare. Men de blir ju så när de kommer hit. Vi har ju de i vår klass som är jättetrevliga.

– Vilka då? utbrister Amelie Scheicher i gummistövlar från Hunter, rosa diadem och blåvit rugbytröja från Ralph Lauren.

Scheicher väntar in Bingolotto med fräkniga Märtha Hamilton från Moholms herrgård utanför Mariestad och husmor Birgitta Åberg, också känd som Robinson-Birgitta, efter sin medverkan i serien.

Jag sitter med dem framför den stora Samsung-tv:n. Någon av dem funderar:

– Vad ska vi säga om vi får ringa in? Vi kan inte säga att vi ringer från Lundsberg!

Det är sant att det kanske skulle klinga lite girigt i Bingolottostudion: ska lundsbergare få snurra lyckohjulet? Kanske säger scenen något om Lundsbergs-stilens begränsning. Internatsjuk är ett begrepp här: man bockar och säger god dag på Seven Eleven, niar tågkonduktören, niger inför kompisens oförstående mamma.

Etiketten är nog inte en försäkring för ett liv vilket som helst. Snarare än att vara allmängiltig styr den kanske eleven i en specifik riktning. Att lundsbergare fortsätter att umgås med varandra efter skolåren talar för det.

Men framför Bingolotto har man kommit fram till en tillfällig lösning.

– Storfors! Vi säger att vi ringer ifrån Storfors.

Björn af Kleen

Foto: Malena Rydell och Joakim Trolle-Lindgren

* * *