Annons
Annons

Helgläsning: En mans våldsamma bekännelser

Undersökningar visar att 80 procent av alla män ibland fantiserar om att slå ihjäl någon. Ärligt, vad är grejen med det? Cafés Jonas Cramby söker svaret genom att kartlägga sitt livs historia av våld – från karatesparkar på Skara-slätten till slagsmål med Stureplansmördarna.

Undersökningar visar att 80 procent av alla män ibland fantiserar om att slå ihjäl någon. Ärligt, vad är grejen med det? Cafés Jonas Cramby söker svaret genom att kartlägga sitt livs historia av våld – från karatesparkar på Skara-slätten till slagsmål med Stureplansmördarna.



För att vara en man som ändå varit inblandad i en hel del slagsmål måste jag erkänna att jag är förvånansvärt dålig på att slåss.

Jag har nog egentligen bara gått med värdigheten i behåll ur två slagsmål: En gång fick jag in en lam magsopare på en medelålders svarttaxichaufför som rivit sönder ärmen på min Whyredjacka. Vid ett annat tillfälle blev jag och några kompisar påhoppade av ett gäng säljartyper i Marlboro Man-rockar som stod och lurade på oss i porten till Thank God it’s Friday, och gosse vad spö dom fick.

Annons

Tyvärr inte av mig, eftersom jag precis hade köpt en mosbricka och inte hittade någonstans att ställa ner den.

Stryk, däremot, har jag alltid haft en naturlig talang för att få. Min mun har, som de säger, en tendens att skriva ut checkar som mitt arsle inte kan casha in. Under mina tonår, då jag fortfarande bodde på landsbygden, var mitt ansikte en provkarta på kända, lokala busars specialiteter:

Ett jack i pannan från en snygg dropkick av en ökänd Skara­gangster som en gång, med sina bara händer, dödade ett får i fornbyn som han sedan grillade och åt upp.

Ett igenmurat öga och utslagen tand signerat en 35-årig raggare från Vara som fortfarande bodde hos sin mamma, hade jättesmå händer och vars homeboys körde runt, runt mig med en bmw medan psykopaten sparkade mig lite i magen (tills en okänd kille på cykel drog upp mig på pakethållaren och cyklade därifrån – tack, okände välgörare).

Och, det som än i dag gör mest ont: På vänstra sidan av hakan, precis under huden, har jag fortfarande en liten knöl som jag fick av en av de då blivande Stureplansmördarna en natt i början av 90-talet.

Så hur har denna historia av våld påverkat mig?

Har jag blivit en from ickevåldsförespråkare som mår illa när någon bråkar på tv? Eh, nej. Eller har tvärtom våldsoffret till slut blivit en förövare själv? Det kanske jag hade blivit, om jag varit bättre på att slåss.

Men som de flesta andra moderna män kan man beskriva min inställning till våld med ett ord: motsägelsefullt. Jag föraktar naturligtvis de primitiva män som använder sig av sin fysiska överlägsenhet för att bearbeta barndomstrauman, men samtidigt reagerar jag på samma sätt varje gång jag gått på stan och blivit inknuffad i ett elskåp: Jag vill slå skallen av snubben.

Jag hatar våld, men skulle gärna vara lite bättre på att slåss. Och jag är inte ensam.

Undersökningar säger att 80 procent av oss män regelbundet har fantasier om att slå ihjäl någon vi inte tycker om. Det finns två aktuella rättsfall som speglar den moderna mannens ambivalenta inställning till våld.

När den 16-årige Riccardo Campogiani blev ihjälsparkad på Kungsholmen i höstas reagerade Sveriges befolkning med en röst: Det meningslösa gatuvåldet skulle stoppas. Det var nog nu.

Det kanske aldrig hade varit riktigt okej att slå ihjäl oskyldiga förbipasserande, men nu hade det definitivt gått för långt. Vi var på det hela taget en nation som rea­gerade sunt på en sjuk våldshandling.

Tills ett par dagar senare, då en desperat pappa i Rödeby sköt ihjäl ledaren för ett moppegäng som terroriserat hans lätt förståndshandikappade son. Plötsligt var opinionen inte lika enig längre.

Pappan var ju en cowboy, en hjälte som för­svarade sin familj med en hagelbrakare.
Men trots hemska rättsfall och braskande löpsedlar om vårt nya, våldsamma samhälle, blir vi som mänsklig art faktiskt bara fredligare och fredligare. Det har antagligen aldrig funnits en tid mindre våldsam än nu.

Forskaren och författaren Steven Pinker menar i alla fall detta i A history of violence, en undersökning där han sammanfört forskningsresultat från en mängd olika områden. I takt med att utvecklingen gått framåt, menar han, har attityden till mänskligt liv förändrats till det bättre. Vår sfär av medkänsla har ökats från att bara gälla oss själva, till familjen vidare till stammen, landet, världen och nu, till sist, djuren.

I de allra flesta delarna av världen är inte mord längre den främsta formen av konfliktlösning, vi torterar inte gärna oliktänkare och tycker inte längre att stening till döds, som de förespråkar i Bibeln, är ett passande straff för någon som plockat upp pinnar under sabbaten.

80 procent av oss kanske fortfarande fantiserar om att slå ihjäl idioter, men i Sverige var vi bara 0,00001089 procent som år 2007 faktiskt agerade på det.
Våld har börjat bli nånting att njuta av i teorin, i stället för att lida för i praktiken.
Detta betyder också att vi har börjat tvingats anpassa oss till en kultur där människor inte längre behöver ta konsekvenserna av sitt handlande. Den mänskliga kärlekens evolution har på något vis tagit oss till en plats där det är okej att på en offentlig plats säga i princip vad som helst till vem som helst utan att riskera en smäll på käften.

Min kompis Nikola brukar berätta om när han bodde i Los Angeles, hur han efter ett tag kunde avgöra hur farlig en klubb var efter hur artigt folk betedde sig. I de tuffare delarna av stan, där man riskerade att bli skjuten om man råkade knuffa till någon, bad alla om ursäkt, sa please och tack.

Hollywoodbratsen, däremot, behandlade varandra som, ja, brats.

För att få en bild av det totalt konsekvenslösa samhället räcker det med att gå ut på nätet och kolla bloggarnas kommentatorsfunktioner. Kanske inte konstigt att vi är ambivalenta ändå?

Sist jag själv fick riktigt mycket pisk var som sagt i början av 90-talet. Vi var några kompisar från designkontoret på H&M, där jag arbetade, som var ute på stan. Jag råkade fråga fel tjej vad klockan var, för en kort kille med vaxat hår och alldeles för mycket rakvatten svarade i hennes ställe – genom att slå mig två gånger i ansiktet.

Han var så liten och jag så full att det knappt kändes. Jag tackade för upplysningen – ”Hmm… två alltså?” – och medan jag tittade efter närmsta lucka i baren kom min kompis Karl från ingenstans och nitade killen så hårt att ett ben i hans hand bröts av och stack ut ett par centimeter ur handryggen. Karl åkte till akuten med sin flickvän och av någon anledning valde jag att stanna på klubben.

Jag kände doften av Fahrenheit innan slaget hann registreras. Så hårt, den här gången, att jag trillade av barstolen och satte mig på stussen. En tanke rusade runt: Killen trodde att det var jag som hade skickat honom singlande genom luften som en Sergio Tacchini-frisbee och jag hann bara vara smickrad i ungefär en halvsekund innan en smutsig loafer träffade mig, med full kraft, rakt i ansiktet.

Lite senare berättade Niklas, en annan kamrat, att jag legat avsvimmad i hans knä i över tio minuter, att han hållit mig under nacken, smekt mig över håret och viskat ”Stay gold, Ponyboy” (vi hade precis sett filmen Outsiders) innan jag plötsligt hoppade upp, rusade fram till killen, som nu flankerades av sitt gäng förortstrash, och skrek:
– jagskadödaererajävlar!
Sedan slutade jag tvärt, pekade på en av killarnas t-shirt, och sa:
– Den där har jag designat.
Innan jag fortsatte:
– jagskageerfrånbörjantillslut!

Till slut kom en vakt och drog mig spottande och fräsande ut genom en bakdörr. Han sa att gänget hade hämtat pistoler och väntade på framsidan och att det var bäst att ta bakgatorna hem.

Jag hade, som sagt, varit i slagsmål tidigare, men det här var annorlunda, de här snubbarna var ute efter att döda. Och ungefär två år senare fick de sin vilja igenom. Jag har berättat den här historien många gånger och de som lyssnat har alltid skrattat och jag kanske högst av alla. För hade jag inte skrattat, hade jag kanske börjat gråta.

För hur mycket man än gillar att se Bruce Willis skjuta skallen av tyska terrorister, hur gärna man än vill ge en lavett till stekaren som tar ens tjej på röven, om inte annat för artig­hetens skull, så förändras man av våld.

Vilken sida av knytnäven man än befinner sig på är det någonting man tvingas bära med sig för alltid. Som en liten knöl, precis under huden.

Jonas Cramby

Läs Jonas Crambys och Ökengängets löparblogg Tramps Like Us här.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar