Annons
Annons

Helgläsning: Filip & Fredrik

Med miljonsatsningen Söndagsparty skulle Sveriges största tv-duo nå det slutgiltiga målet: ett genombrott i USA. Tomas Andersson Wij följde firma Hammar/Wikingsson till ett myllrande Manhattan...

Med miljonsatsningen Söndagsparty skulle Sveriges största tv-duo nå det slutgiltiga målet: ett genombrott i USA. Tomas Andersson Wij följde firma Hammar/Wikingsson till ett myllrande Manhattan...


Foto: Alexander Crispin
Miljonsatsningen Söndagsparty med Filip och Fredrik ska ta Sveriges största tv-duo till det slutgiltiga målet: ett genombrott i USA. Men pallar de för trycket? Tomas Andersson Wij följde firma Hammar/Wikingsson från stockholmsk förortsidyll till ett myllrande Manhattan – och kom hem med en berättelse om prestationsångest, psykiska sammanbrott, pretentiösa kollegor, dåligt sex och konsten att uppfostra barn med tv-spelsvåld.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook



Se alla bilderna på Filip & Fredrik här!


FILIP HAMMAR


Filip Hammar knäpper båda händerna bakom huvudet och sviktar på kontorsstolen.
– Så här glamouröst är det!
Jag står i det som kommer att utgöra Filips och Fredriks redaktionsrum det närmaste halvåret. Ett litet tillhåll en halv trappa ner från 26:e gatan med lysrörsljus och gipsskivor i taket.
En och annan skiva har lossnat. Fyra skrivbord och fyra papperskorgar.
Kontoret och tv-studion tillhör Martha Stewart och Tyra Banks, de sänder härifrån, men det är svårt att tro när man står i den svenska delen av fastigheten. När Bill Clinton besökte studion för att kora en vinnare i hunddressyr var det här hundarnas uppehållsrum.

Programmets producent och researcher är redan på plats tillsammans med Filip, redaktören ska landa senare samma kväll. De yngsta i redaktionen, de som inte har familjer, kamperar i en spartansk lägenhet i Greenwich Village. Just nu sover de på golvmadrasser. Men de är peppade. De ska få jobba i New York och de ska få göra det med Filip och Fredrik, i något som ser ut att bli ett historiskt svenskt tv-projekt.
– Jag vet vad du tänker, säger Filip när han öppnar dörren in till studion där Söndagsparty ska sändas.
Det ser ut som öststats-tv. Grådaskiga tygfåtöljer, urblekta pasteller, trångt och inklämt. ZTV har det flottare.
– Ändå får de det att se så dyrt ut i rutan. De använder mycket blått, det är tydligen tricket. I det här hörnet ska husbandet stå. Vi håller på och letar något lokalt. Jag skulle helst vilja ha ett svart band, med blås.
Att gå runt med jet lag genom centrala Manhattan en regnig kväll som den här är surrealistiskt, det är som att befinna sig i ett tv-spel. Filip är på strålande humör. Han vill att vi ska gå till Pete’s Tavern några kvarter bort. Aftonbladets USA-korrespondent Per Bjurman messar honom från Elaine’s och undrar om det händer någonting i kväll. Vi hoppar in i en taxi.

Pete’s Tavern är en typisk New York-bistro, enkel, trång och bullrig, med signerade foton på kända besökare och en tv som visar amerikansk fotboll. Vi placeras i ett bås längst in och jag tänker att det är märkligt att folk fortfarande blandar ihop de här killarna, egentligen är de väldigt olika.
Filip Hammar har en grosshandlarkvalitet som den anemiske Wikingsson helt saknar. Filip kan ta folk, han gillar att kramas och gå runt med pochett i kavajbröstfickan. Trots att Fredrik rent objektivt är den snyggare är det Filip som hamnar högst på tidningslistorna över Sveriges sexigaste män.
Filip beställer Spagetti Bolognese och den andra av fem öl. Han konverserar snabbt och entusiastiskt och efter några glas börjar han falla en i talet. Vi pratar svensk tv. Trots att Filip Hammar är en av de mest framgångsrika i sitt gebit hamnar han lätt i en affekterad underdogposition när branschen kommer på tal. Filip och Fredrik var nyligen gäster hos Skavlan, norrmannen som fått med sig både publik och kritiker genom att förvalta arvet från Parkinson. Filip Hammar är inte lika imponerad.
– Vi i Sverige är så förbannat förtjusta i ”det goda samtalet” och att låta folk få prata till punkt. Jag hatar det. Jag måste få säga det. Vi lyssnar alldeles för mycket i Sverige. Det är extremt få svenskar som levererar bara genom att prata. Då är det vår uppgift som programledare att kliva in och sätta stopp. Jag blir förbannad av recensioner där det står ”Skavlan låter verkligen folk tala till punkt”. Jag tycker det är det sämsta betyg man kan få. Det finns inga människor som borde få tala till punkt, utom möjligtvis Barack Obama.


Varför är du så provocerad av just Skavlan?

– Det pompösa anslaget provocerar mig. Det är ju bara fem människor som pratar med varandra. Varken mer eller mindre. Men bara för att det går på SVT, så försöker man upphöja det till något sublimt och mycket mer genomtänkt än vad det egentligen är. Människor mår bra av att gilla Skavlan, de känner sig smarta eftersom DN Kultur och Eva Beckman-människor har bestämt att det är kvalitets-tv. Skavlan är Den blå filmen för mig. En film som Fredrik för övrigt anser vara en av de bästa som har gjorts. Han tycker även att The royal Tenenbaums är ett mästerverk. Jag tycker det är pretentiöst dravel, form utan innehåll. Och nu kommer han kontra med att jag gillar Notting Hill.


Jag blir mer provocerad när Adam Alsing säger att det han hatar mest är ”pretentiösa människor”. Den pöbelmentaliteten är väl ändå ett större problem än Skavlan?

– Absolut, och nu låter det som att jag säger emot mig själv men jag är oerhört provocerad av förflackningen. Av hur man ständigt driver med en sån som Ulf Lundell bara för att han har ett svulstigt sätt att prata. Jag älskar det svulstiga, jag älskar Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn. Jag är superbekymrad över det allmänna ointresset för sakernas tillstånd, den här idén om att allt måste vara så jävla lättillgängligt. Men så fort man är stolt över vad man är, oavsett om man är pretentiös eller platt, blir det provocerande. Det är lika provocerande när Katrin Zytomierska är stolt över att hon inte vet någonting som det är provocerande när Skavlan-gänget tycker att de har ”ett tänk” och på det sättet är lite förmer.


Vad tycker du att ni bidrar med för att höja nivån?

– Vi pratar mycket om det, hur man får in smalare grejer. Jag tycker att vi har blivit bra på att sprida gospeln om sånt som vi gillar. Visst vill vi ha Paris Hilton som gäst, men också Jimmy Carter och Levon Helm. Och vi märker hur våra tittare hittar till författare och artister via oss.


Du var inne på det förut, att det finns för få bra konversatörer i Sverige. Det måste vara trist om man har ditt och Skavlans jobb.

– Det är hemskt, det finns nästan inga som kan prata! Och jag älskar verkligen bra konversatörer. Jag tycker att det är det finaste man kan vara. Att vara ledaren runt ett stort bord och kunna berätta historier som folk skrattar åt. En bra konversatör, det är något jag vill bli. Jag är okej men inte strålande.


Vad kännetecknar en strålande konversatör?

– Dels ska du kunna vara fängslande. Det ska kännas bekvämt att sitta brevid, kännas som första klass. Jag och Fredrik hade förmånen att få åka hem från På spåret med Fredrik Lindström. Det var som att lösa biljett till en bra film. Vi satt där och drack öl och jag insåg att såna här stunder kommer inte så ofta i livet. Han har en förmåga att vagga in en i ett skönt tillstånd där man själv inte behöver prestera så mycket, man kan bara lyssna. Han satt och drog anekdoter om hur han jobbade i sin sommarstugas trädgård, och det var som balsam för öronen. Det var fantastiskt!


Har du alltid tillgång till det där flowet med Fredrik? Hur är det om du känner dig lite hängig en dag?

– Vi har alltid gett varandra prestationsångest, men på ett positivt sätt. Vi taggar varandra. Vem får flest garv? Vem gör sig bäst i ett rum med amerikaner? Mitt och Fredriks stora mål är att bli inbjudna till en intim barbeque i George Clooneys hus vid Comosjön. Sen är vi klara. Men för att komma dit måste man vara en god konversatör.


Varför tror du att vi har en så osvängig samtalskultur i Sverige?

– Jag vet inte. Det är uttjatat att prata om Jante, men vi svenskar är ju kvästa. Vi har plats för en Björn Ranelid, inte fler. Att bara vara sig själv i Sverige kräver mod. Det är därför jag älskar 100 höjdare. Jag blir på riktigt ledsen när folk påstår att vi driver med de människorna. Det är tvärtom, vi älskar folk som sticker ut. 100 höjdare är vår hyllning till dem som avviker. Edvin, som vann ena året och är 75 år och hälften kvinna hälften man, ringde och sa att plötsligt kommer alla i Ljungby fram och pratar, vilket aldrig hänt förut. Tidigare skrattade folk åt Edvin, nu är han en hjälte. På så sätt är 100 höjdare ett politiskt program. Det finns väldigt positiva konsekvenser av att exponera folk som lever alternativa liv.


Vad tror du har format din humor?

– Min första och än i dag allra största skrattupplevelse var Nakna pistolen. Jag kommer verkligen ihåg hur jag satt på bion i Köping, det kanske till och med var Nakna Pistolen 2 och en halv, och skrattade så att jag nästan dog. Och det är ju väldigt ren, rak humor. Men det som fick mig att vilja börja göra nåt kul själv var ändå Killinggänget. Jag gick i gymnasiet och tyckte att det var helt jävla fantastiskt. Annars har jag nog formats mer av fotbollsspelare än komiker. Det är alltid dem jag har älskat mest. De lyckligaste ögonblicken i mitt liv innefattar fotboll. Förutom när jag gifte mig, som är det största jag gjort, är det ändå Ravellis straffräddning -94 på tredje plats, Italiens VM-guld -82 på andra och så överst Frankrikes VM-guld -98. Det kommer alltid vara mitt livs största stund, det är då jag har känt den totala euforin.


Berätta om hur det var att gifta sig.

– Det var ett förlösande steg för mig. Den där ungdomliga energin och aggressiviteten som finns i det vi gör på tv har även funnits i mitt liv. Den har nog hindrat mig från att ta nästa steg och uppskatta att jag är på väg någonstans. Det har varit så mycket här och nu och fan vad allt är roligt. Jag har absolut varit ganska skrämd av att gå in i något till hundra procent, mycket beroende på att jag varit bränd av dåliga relationer. Nu brottas jag med nästa stora steg, som förstås är att skaffa barn.


Vad brottas du med?

– Jag är helt enkelt rädd att festen ska ta slut. Sorglöshet är nåt jag trivs oerhört bra i. Att bara ha det bra och sitta här på Pete’s Tavern och dricka bärs. Jag har oerhört mycket dubier kring barn, kan bokstavligt talat vakna kallsvettig och inse att shit, jag är helt onormal om jag inte tar nästa steg och det kommer med en massa ansvar, är jag redo för det? Det är mitt livs största problem just nu, att förlika mig med livets självklara cykler. Jag måste göra det där, känns det som.


Varför måste du det?

– Fredrik säger att det är bara att göra, man måste och så enkelt är det. Men visst, här sitter jag och berömmer folk som går sin egen väg. Min fru vill ha barn. Och jag vet nånstans att jag kommer gilla det. Jag älskar ju barn, att bara lukta på dem och hålla dem i famnen. Det kan nog spela in att jag är uppvuxen med en farsa som alltid sa (Filip på skånska): ”Hade jag inte haft barn skulle jag driva runt som en clochard”, alltså en fransk uteliggare. Nu kan jag verkligen förstå hans romantiserande av det sorglösa livet. Jag skulle nog säkert kunna njuta av att sitta vid bardisken här i New York resten av livet.


Exakt hur reagerade du på att Fredrik fick barn?

– Han är min bäste polare och jag drar mig inte för att säga att jag älskar honom. Kanske borde jag ha kastat mig i bilen och åkt och sett barnet, men Fredrik skickade sms: ”Det är inget att se, det ser ut som alla andra barn.” Jag kommer säkert att bli mycket mer blödig och dramatisk om jag själv får barn.


Skulle Fredrik ens för en sekund tillåta sig själv att bli något så klyschigt som den stolte fadern?

– Nej, och det är både befriande och patetiskt. Jag menar, det är okej om han skulle mejla bilder på Joni nu. Men han hatar människor som gör sånt och även om han skulle vilja gör han det inte, för han kan inte vara inkonsekvent. Men Fredrik är också en storartad pragmatiker. Han inser att nu har han två småbarn och det kommer vara stökigt i några år. Han bara accepterar det medan jag säkert kommer beklaga mig över att jag inte kan följa med ut. Det gör att hans liv är lättare att leva än mitt. Plus att han är så jävla bra på att suga musten ur det liv han faktiskt lever. Jag tar intryck från alla håll och kanter, jag är spretig och nyfiken. Fredrik gillar Bob Dylan, The Office och ett antal böcker. Han konsumerar ingenting annat. Han vet inte vad Frankrikes president heter och han bryr sig inte om att det brinner nere i Palestina. Hans universum är så sjukt litet men det är säkert helt fantastiskt för honom. Jag tror han har Aspergers eller nåt.


Kan du snacka med honom när du är låg?

– Jag har försökt. Ett klassiskt exempel är när jag var i en relation som hade börjat gå åt helvete. Vi var i England för att spela in ett tv-program och satt på någon pub. När vi beställt bryter jag ihop och börjar grina. Jag är så jävla ledsen och snyftar att mitt liv är ett helvete och vad ska jag göra? Fredrik svarar: ”Det här säger jag bara en gång. Du måste göra slut. Fråga mig aldrig igen.” Sån är han och det kan verka råbarkat, men det är väldigt bra för mig. Och jag tror att han vet det. Det skulle vara ohållbart om vi båda var ältande typer.

Ändå är han din bästa kompis?

– Ja, absolut. Omedvetet har jag sökt mig till honom. Förutom att vi är en bra kombo i vår yrkesutövning mår jag bra av att ha någon som säger ”skit i det, släpp det”. Han ger mig ett lugn. Men ibland förstår vi verkligen inte varandra.


Vilka uttryck tar det sig?

– Som när vi gjorde Hello Sydney och Anders Björkman skrev i Expressen att om han hade ett dubbeltrapgevär och två skott skulle han göra sig av med oss. Fredrik var ute och festade och släpade hem nån brud och var världens lyckligaste snubbe medan jag satt uppe i Vita bergen och gjorde en hel scen av det. Allt rinner av honom. Det jag kan erbjuda Fredrik är öron och ett lyssnande och ”vi måste älta lite mer”. Fast det är inte han så intresserad av. Därför skulle jag vilja påstå att jag, på ett personligt plan, drar mer nytta av honom än han av mig. Han skulle aldrig säga att det är så skönt med Filip för han är mjuk och lyssnande.


Hur gick det med tjejen?

– Det tog ju slut. Då ringde jag förstås inte till Fredrik utan till två andra polare som satt med mig i baren på SAS Radisson från elva på morgonen till fyra på eftermiddagen.


FREDRIK WIKINGSSON

Om föräldralivet är ett Matrix för Fredrik Wikingsson så är det också ett bra sätt att beskriva ett samtal med honom. Det kommer hela tiden saker flygande, på olika nivåer, blixtsnabbt. Det du läser här är ett hårt redigerat samtal. Det vore omöjligt att återge alla utvikningar, parenteser och referenser, hur genomtänkta och briljant formulerade de än är.
Vid kaffeautomaten på produktionsbolaget Stockholm-Köpenhamn står nu  Fredrik och byter några ord med Alex Schulman, som berättar hur nervös han är inför recensionerna av boken han skrivit om sin pappa. Själv är Wikingsson stressad över ett tal som han ska hålla på Filips bröllopsmiddag och som ännu inte är skrivet.
– Min idé är att talet ska handla om att mina döttrar är det största hotet mot vår vänskap sen Hello Sydney, som var ett supersågat OS-program. Det programmet kunde verkligen ha blivit slutet på vår vänskap, för plötsligt var vi förknippade med varandra, båda två utmålade som idioter i pressen. Men i stället brände vi arvodet på en episk resa genom amerikansk västkust. Fast egentligen borde jag ställa mig upp och hålla det stora känslosamma talet, om hur mycket han betyder för mig. Det är ju de talen man minns.


Skulle du klara det?

– Haha! Jag vet inte. Om jag skulle ge mig fan på det, och göra det till en grej.


Du skulle behöva göra dig själv till en karaktär?

– Jag tror det, och det är jag inte bra på. På hans vigsel i Frankrike sjöng jag Warren Zevon-låten Don’t let us get sick som är en jävligt bra låt. Men i stället för att låta sista ackordet ringa ut bara knäppte jag av låten och sa tack. Jag sabbade det, för jag vågade inte bli sinnlig. Jag är allergisk mot sinnlighet.


Warren Zevon är sinnlig när han sjunger låten.

– Men han är också supersalt ibland, medan Sting bara är sinnlig. Filip tycker att jag är den minst sinnliga människan på jorden. Jag klarar inte ens av att ta massage, jag tycker det är att göra det för lätt för sig. Jag har fått massage några gånger men har inte njutit en sekund. Det känns som att gå till en prostituerad. Men samtidigt, att lipa fem gånger under ett avsnitt av Nord och syd är ju beyond sinnligt. Det gör inte ens Sting.


Ni gjorde ett Boston tea party om sex. På frågan om panelen trodde du var bra eller dålig i sängen svarade samtliga att du nog var dålig. Hur kändes det?

– Spontant? Att det här är bra tv! Det är mycket bättre att alla tror att jag är dålig än att hälften tror det.


Gjorde det inte ont nånstans?

– Nej, för jag vet att det inte spelar någon som helst roll. Särskilt inte om hundra år. Allt är bara baserat på antaganden och de har ingen aning.

Vi sitter i en glasbur i ett kontorslandskap. En lång rad av unga män med fast handslag kommer in och hälsar. De jobbar med program som Färjan, Bygglov, I en annan del av Köping. I den här miljön är Fredrik närmast en pamp. Han är delägare och det kända ansiket utåt, en given guru för firmans 80-talister. Fredrik gör en association från ämnet sinnlighet till Larry David, vilket får ses som en bedrift. Larry David är geniet och geeken som skapade Seinfeld och sedan Curb your enthusiasm (Simma lugnt Larry).
– För mig är Larry David den perfekta människan. Han rättfärdigar så mycket emotionell inbundenhet hos mig. Han ser alltid klichén när den sker. Och jag önskar att jag kunde bråka som han. Jag bråkar aldrig. Har aldrig bråkat med min fru, har aldrig bråkat med Filip. Jag tar ut min aggressivitet på döda ting. Senast jag gick in i källarens dörrpost hemma blev jag så arg att jag nästan slog sönder handen mot betongväggen. Jag skulle behöva anger management. Men som sagt, det handlar om döda ting, jag är sjukt konflikträdd.


Har du några nära vänner förutom Filip?

– Jag umgås väldigt lite. Min morsa är ett socialt geni och min farsa är mer eller mindre Rain Man. När jag växte upp var jag väldigt social och tänkte att jag är nog inte så lik min farsa ändå, men jag får mer och mer av det där, att jag bara vill hem efter jobbet och sen när alla somnat hälla upp en monsterbourbon med 16 isbitar, gå ner i källaren och se en dokumentär om kalla kriget från 1983.


Har du ingen, förutom din fru, som du pratar med om du är låg?

– Jag och Filip är svintighta och så kul som jag har med honom har jag inte med någon annan, men den relationen har vi inte. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har ringt en kompis och sagt, jag behöver snacka lite. Och nog har jag saker att snacka om. Men jag blir bara så där riktigt killigt generad av det. Det är kanske nästa projekt, att öppna den dörren.


Enligt Filip anser du att det bara är korkade människor som har mycket sex efter 30. Kan du utveckla det lite?

– Ja… ha! Erotiska människor är jävligt lustiga. De där som älskar sex. Som singel var jag den typiske kvart i tre-raggaren. För mig var sex mest en bekräftelse- och erövringspryl. Det går inte att gå från ett liv som kvart i tre-raggare till att bli Sting och säga, nu tar vi tid på oss, vi har rosblad, vi har oljor, vi har sidenrockar. Man är antingen eller. Och jag är helt enkelt inte så köttslig av mig. Det låter som ett mirakel att jag har lyckats avla två barn, jag är medveten om det.


Är du asexuell?

– Jag dissar inte Bitter moon-grejen, de som behöver jacka upp sin sexualitet med lite grismasker och filmjölk. Jag tycker det är mer begripligt och mindre komiskt med den typen av Tommy Lee-sexuella människor, alltså när det är helt galet. Men de här Månadsjournalen-sexuella människorna – som läser erotisk litteratur och åker på resor, som förenar en sorts sund vettighet och sex, som är intresserade av erotik… Tommy Lee är inte intresserad av erotik, han vill knulla. Jag har större förståelse för det.


Du är en av få som använder ordet vettig i negativ betydelse.

– Ja, det är ju grymt att Skavlan sitter och pratar religion med Stellan Skarsgård och en israelisk författare medan det är Let’s dance i andra kanalen, jag tycker verkligen det. Men det är samtidigt något så vettigt över programmet. Säger man dåraktiga grejer i Skavlan blir det jobbigt och konstigt. Den där vettighetssfären gör att vissa yttringar aldrig kan bli riktigt magiska. Människor som gillar Skavlan, som tycker att han är en bra människa för att han kan lyssna, det är samma människor som tycker Håkan Hellström sjunger surt. Man kan nästan inte både älska Skavlan och Håkan Hellström. Förstår du vad jag menar? Jag gillade verkligen Henrik Schyfferts föreställning The 90’s. Det enda som är lite tråkigt är att han säger: ”Jag var en idiot förut men nu är jag vettig.” Det hade varit uppfriskande med någon som sa att ”jag var så vettig förut men nu är jag en jävla dåre”.

Se alla bilderna på Filip & Fredrik här!


Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar