Annons
Annons

Helgläsning: Första veckan som farsa

Hur är det egentligen att genomgå en förlossning som man? Den frågan ställde sig Jonas Cramby innan han blev pappa. Nu vet han. Han förstår också att hans nyfödda dotter redan styr hans liv, att barnmorskor är den coolaste yrkeskåren i världen – och varför man då och då måste köra på griniga gamla gubbar med barnvagnen.

Hur är det egentligen att genomgå en förlossning som man? Den frågan ställde sig Jonas Cramby innan han blev pappa. Nu vet han. Han förstår också att hans nyfödda dotter redan styr hans liv, att barnmorskor är den coolaste yrkeskåren i världen – och varför man då och då måste köra på griniga gamla gubbar med barnvagnen.



Det är någonting med en förlossning som får annars vältaliga personer att plötsligt börja prata som om de blir intervjuade av Peter Jihde. Allt är ”fantastiskt”, ”underbart” eller kanske till och med ”obeskrivligt”.

Jag förstår att det kan vara svårt att sätta ord på något som faktiskt kanske är det mest omvälvande ögonblicket i en mans liv, att gå från någons son till någons pappa, men ”fantastiskt”?

Jag ska bli pappa och när det är cirka en vecka kvar till vårt planerade kejsarsnitt på grund av en sätesbjudning försöker jag pumpa några arbetskamrater på information för att få någon slags bild av vad som väntar mig

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

– Vad gör man de där dagarna på bb efter förlossningen? frågar jag.
– Se till att ta vara på dem, för du kommer att minnas dem hela livet, säger Joel.
– Jo jag vet. Men vad exakt gör man? Ligger man bara där och kollar i taket?
– Dagarna går snabbare än man kan tro, säger David.
– En konkret fråga, säger jag. Vad ska pappan packa? Det pratar ingen om. Ska jag till exempel ha mysbyxor med mig? Är det läge för mysbyxor? Va?

Joel och David är tysta.
Sen säger David:
– Vet du? Efter måndag kommer livet aldrig mer bli sig likt.

Jag inser att det är hopplöst och går tillbaka till min plats. Det är tydligen något med en förlossning som trotsar beskrivning, men jag bestämmer mig för att göra ett försök. Här är min dagbok från veckan då jag blev pappa.

Torsdagen den 5 december
På måndag sker snittet och i dag, torsdag, är det inskrivning och information på Danderyds sjukhus. Jag och min flickvän står och väntar på bussen när jag ser henne: en glamomama med en Bugaboobarnvagn på väg rakt mot mig. Det krävs inte mycket för att hon ska gira, bara en lätt touche på handtaget räcker, men jag ser i hennes ögon att hon inte har några sådana planer.

Den här kvinnan flyttar inte på sig för nån. Jag har länge irriterat mig på megalomaniska nyblivna föräldrar, så i en patetisk Vasastansversion av ett chicken race väljer jag att stå kvar.

Mamman kör, förstås, över min fot.

– Är det för sent att ångra sig? frågar jag min flickvän, som skrattar och går på bussen.
På informationsträffen får vi se en film och ställa frågor till personalen. De andra blivande mammorna är samtliga över 30 och ser ut att vara, som min flickväns frisör sa, ”to posh to push”. Papporna läser Metro eller tittar ut genom fönstret.

När vi blir bjudna på kaffe och en torr vetelängd som smakar plastpåse får jag en klump i halsen. När en sjukgymnast visar hur en nysnittad mamma lättast tar sig upp ur sängen faller stora tårar nerför min kind. Jag är en av de människor som alltid överanvänt uttrycket ”det är så typiskt svenskt” och aldrig missat ett tillfälle att klaga på vårt tråkiga lilla land – men nu inser jag vitsen med att växa upp i ett folkhem och att betala skatt.

Då kommer ett rufsigt par i jogging­byxor ut ur ett av rummen med en genomskinlig plastback med något gnyende i.
– Det är vi om några dagar, viskar min flickvän medan jag undrar hur de nyblivna föräldrarna har mage att visa sig i myskläder.

Måndagen den 8 december
Klockan är nio på morgonen. Vi skrattar när vi sätter på oss operationskläderna. Min flickvän har knästrumpor och ett ljusblått förkläde med landstingslogga.

Jag har vit overall och hårnät. Jag ser ut som en seriemördare och/eller Scananställd och jag gör Ozzy Osbourne-minen när min tjej tar kort på mig. Att vi om bara en halvtimme ska bli föräldrar känns helt overkligt, det känns mer som om vi är på studiebesök.

Min flickvän rullas in i operationssalen och vi blir presenterade för barnmorskor, narkosläkare och kirurger. Alla är lättsamma och hjärtliga och småvitsar lite med min flickvän, som verkar totalt opåverkad trots att hon ligger uppspänd på ett krucifix med mer sladdar än i en replokal i sig. Inte ens när de börjar skära i henne är hon något annat än glad och förväntansfull. Hon är min idol.

– Kom med här, säger plötsligt en barnmorska med något lilaaktigt i handen.
Det är min dotter. Jag står bara och stirrar medan de torkar av henne.
– Ta ett kort, säger barnmorskan och jag lyder.
– Du kan röra på henne om du vill, fortsätter hon och jag petar min dotter försiktigt på magen.

Jag upplever ingen omedelbar känslostorm, bara en oerhörd lättnad över att barnet skriker högt, verkar frisk och är välskapt.
– Kom igen för fan, ropar min flickvän från operationsbordet. Nu vill jag se henne!

Tisdagen den 9 december
Jag vet att mannens testosteronhalt sjunker när han blir pappa, men det här är löjligt. Jag och min flickvän har legat i varsin sjukhussäng i 24 timmar nu och det enda vi gjort är att stirra på den nyfödda och prata med varandra som två åttaåriga vänninor som sorterar bokmärken.

– Hon är så fin, säger jag.
– Ja, hon är så fin, säger min flickvän.
Och så börjar vi gråta.

Detta mönster upprepas bara med avbrott för mat och toalettbesök.
– Vad fin hon är i sin vita dräkt, säger jag. Om man sätter på en rosa svans skulle hon se ut som Lille Skutt.
– Ja, och en fluga, säger min flickvän.
– Åååh, en liten fluga, säger jag. Med glitter på.

Alla föräldrar tycker att just deras barn är vackrast i världen. Även om de precis fött fram en 3,5-kilos version av Göran Person (med perfekt hud).

Rent subjektivt tycker även jag att min dotter är vackrast i världen. Rent objektivt är hon kanske bara världens näst mest bedårande, strax efter Suri Cruise.

Innan vi bestämde oss för att skaffa barn sa jag alltid att jag var för egoistisk för att ha tid med någon annan. Nu inser jag att skaffa barn är det mest narcissistiska man kan göra. Man letar hela tiden efter tecken av sig själv.
– Åh, hon har mina höga fotvalv, säger jag och klämmer på hennes fot. En riktig liten pronerare. Precis som pappa.

Jag tittar stolt på min dotter och hon öppnar sina mörka ögon och iakttar mig. Jag har aldrig varit mer rädd. Hon är en dag gammal och har redan makten att ödelägga mitt liv. Om något skulle hända henne skulle jag nog inte överleva. För ett ögonblick överväger jag att ta på mig jeansen och bara springa där­ifrån tills jag inser: Även om barn inte är meningen med livet så är meningen med livet att känna så här. Ju närmare avgrunden man står, desto mer intensivt uppskattar man livet.

Onsdagen den 10 december
Jag har med mig ett par joggingbyxor, men då jag alltid varit känslig för att mysa offentligt har jag hittills bara haft på mig dem i vårt rum. Varje gång jag går ut till patientköket och hämtar saft eller yoghurt sätter jag på mig ett par jeans.

Detta börjar dock långsamt förändras.

Tillvaron på en förlossningsavdelning är oerhört intim. En stor del av dagarna efter födseln går till exempel ut på att få mamman och barnen att lära sig amma ordentligt. När det är dags för matning trycker man på en knapp som hänger över sängen och en barnmorska kommer in och instruerar. Jag älskar de ögonblicken. Jag får sitta tyst och bara titta på. Samtliga barnmorskor är fantastiska, den absolut coolaste yrkesgrupp jag varit med om. De är bestämda, vänliga och sexiga, lite som kvinnoyrkenas svar på cowboys.

Torsdagen den 11 december
I dag ska vi få åka hem. Det är bara några undersökningar kvar och så länge bär jag ut brickor med muggar och glas till patientköket. En bieffekt av min tid här på avdelning 17 är att jag lärt mig att slappna av bland okända. Vid det här laget har jag visat mig i joggingbyxor flera gånger och jag är så cool att jag varken kammar mig eller sätter på mig kläderna ordentligt innan jag lämnar rummet.

– Ska du inte knäppa byxorna? säger min tjej.
– Äh, säger jag. Det är lugnt.
När vi till slut kommer hem till lägenheten känns den märkligt kall.
– Jaha, säger min flickvän. Vad gör vi nu då?
– Kolla inte på mig, säger jag.

Vi behöver mat, så vi bestämmer oss för att gå och handla och samtidigt inviga den nya barnvagnen. Mötet med den verkliga världen blir en chock. Efter att ha blivit ompysslade hela veckan är vanliga människor precis lika kalla, otrevliga och oimponerade av vad vi precis gått igenom som vanligt.

Vid grönsaksdisken står en man och väljer gurka. Trots att vi kommer med barnvagn vägrar han flytta på sig. Jag längtar efter barnmorskorna och tänker: ”Ser du inte? Jag är speciell. Jag har precis fått barn. Jag har makten och förmågan att skapa liv. Jag är en levande gud.”

Och för att markera kör jag över gubbjävelns fot.

Jonas Cramby

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar