Annons
Annons

kokain

Utdrag ur boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman, av Lasse Wierup och Erik de la Reguera. Tidigare publicerat i Café 4/2010.

* * * * *

I tio år har egenföretagaren David levt gott på att sälja kokain till finansmän, advokater och ”alla möjliga” i Stockholm. Bra månader har han dragit in 250 000 kronor. Lasse Wierup – journalisten bakom den bästsäljande boken Svensk maffia och den kommande kartläggningen Kokain – möter en av den svenska kokainboomens profitörer.

Några minuter sen kommer han in genom entrédörren och söker av matsalen med blicken. Efter kanske tio sekunder har vi fått ögonkontakt. Han går fram till oss, kastar ett öga på personerna som sitter vid borden intill och tar av sig sin ljusa skinnjacka. Vältränade armar och en tajt, svart t-tröja blottas.

– David, säger han och sträcker fram handen.

Det var inga problem att ses med kort varsel, förklarar han. Han har ett eget företag och så länge de anställda jobbar på kan han styra sin tid som han vill.

Firman är hans ena jobb. Det andra: att sälja droger. I mer än tio år har David haft en stadig kundkrets av män och kvinnor i Stockholm som regelbundet ringt honom i jakt på kokain.

Vi har fått kontakt med David efter att ha lagt ut en del krokar om att vi vill intervjua någon som kan beskriva kokainhandeln – inifrån. Igår ringde David och sa att det var ok att ses, här på en av Stockholms lunchrestauranger. Servitrisen kommer fram och undrar om vi bestämt oss. David tittar på menyn. Inget verkar falla honom riktigt i smaken. Till sist fastnar han för skärgårdsgryta.

– Och dricka? frågar servitrisen.

David vill ha Fanta, men när det inte finns kan han tänka sig en Zingo.

Det var i mitten av 1990-talet som David gav sig in på Stockholms kokainmarknad. Då hade han fortfarande inte fyllt tjugo, idag är han drygt trettio.

– Jag och mina polare höll på en hel del med droger själva, framför allt ecstasy. När jag var i tonåren stack jag och en annan kille till Spanien. Där fanns det hur mycket droger som helst och man lärde sig mycket, berättar han. Åren dessförinnan hade varit struliga. David, som är född i Sydamerika, hade kommit till Sverige med sin mamma och bror när han var sju – av skäl som han inte vill gå in på. Familjen fick bostad i en förort söder om Stockholm. Skolgången funkade aldrig särskilt bra och David hittade kompisar på annat håll.

– Det blev mycket inbrott och en massa annat skit. Vissa perioder bodde jag på ungdomshem, berättar han. Tillbaka från Spanien gick David snabbt från partyknarkare till säljare.

– När man ändå köpte på sig droger blev det att man dealade vidare till andra. Men så länge det handlade om ecstasy blev det aldrig några större pengar, säger han och gör en paus medan servitrisen kommer med maten. När vi är ensamma igen fortsätter han:

– Kokain gav helt andra marginaler, det insåg jag efter ett tag. Det var då det började bli business. Jag hittade en person som kunde ta in grejerna i landet, sen hängde jag ute i princip sju kvällar i veckan. Gick på så många barer och klubbar som möjligt, följde med på efterfester och andra ställen där det kunde finnas kunder.

I kokainaffärerna upptäckte David att hans sydamerikanska utseende var till en fördel. Ofta behövde han inte själv ta kontakt. Folk kom fram till honom av sig själva.

– På nittitalet blev många stockholmare ganska beresta. De var vana vid att fråga taxichaufförer, folk på hotell och så i Brasilien och andra länder om de kunde fixa kokain. Den frågan fick jag också, de tänkte väl att jag som latino visste var det fanns kola. Och det var ju bara bra eftersom det gav mig nya kunder.

Men det var inte bara kokainköparna som fått upp ögonen för David. I början av 2000-talet grep civila poliser honom på en nattklubb i city. Ett par påsar vitt pulver i kläderna blev upptakten till en utredning som ledde till fällande dom för narkotikabrott och vapenbrott. Fängelsestraffet avtjänade han på bland annat Kumlaanstalten.

– Att sitta på anstalt var, precis som alla säger, en skola i brott. Man måste nästan ha suttit en gång för att bli riktigt framgångsrik. Så var det i alla fall för mig. När jag kom ut visste jag allt om straffsatser etcetera. Att sätta unga, hungriga killar på kåken tillsammans med äldre kriminella är det absolut dummaste samhället kan göra, tycker David.

En tid efter att han muckat från fängelset gjorde han ändå ett försök att lägga kokainaffärerna på hyllan. Han skaffade en kortare utbildning och fick ett vanligt jobb.

– Men jag tyckte det var värdelöst, det gav inga pengar. Så efter några månader lade jag av och började deala igen. Under den tid som David varit borta från kokainmarknaden hade attityden till drogen börjat förändrats. Det spelade honom i händerna, när han nu tog upp affärerna igen.

– I slutet av 1990-talet var kola fortfarande inte så accepterat. Om någon tog upp en påse på en fest reste fyra-fem personer av tio sig upp och gick därifrån. Nån sa kanske till och med att han eller hon skulle ringa polisen. Men det har ändrats, nu är det nästan ingen som gör så. Alla tar kanske inte kokain, men ingen tycker att det är konstigt. Det är en naturlig del av festandet för väldigt många, menar David.

Men det var när intresset för ecstasy mattades av som David märkte den riktiga uppgången i efterfrågan.

– Det var då det boomade på allvar, de som innan hade tagit ecstasy och även amfetamin gick över till kokain. Nu är ecstasyn nästan helt borta och det är inte så konstigt. Det är en drog som får dig att bli glad och vilja dansa, men eftersom det inte finns någon klubbscen här i Stockholm längre blir det bara fel. Är du på Sturecompagniet, East och sådana ställen är det kola som gäller, så enkelt är det.

Fler och fler kokainister har inneburit allt bättre tider för David. Han berättar om långa semestrar till Asien och Sydamerika. Guld på hans kropp signalerar att här finns det resurser.

– På den nivån jag är går det ganska lätt att tjäna hundratusen på en månad, netto. Extrema månader på sommaren har jag kommit upp i tvåhundrafemtio…

David avbryts av att mobilen ringer. Någon frågar, av allt att döma, var han befinner sig. Han svarar att han sitter upptagen, men lovar att ringa snart.

– Var var vi? Just det, jo jag kan väl säga att jag egentligen har tjänat det jag ska, forstätter han när han hittat tråden igen.

Även om David ser affärsmässigt på sin kokainförsäljning är han väl medveten om att hans handelsvara inte är vilken som helst. Ett skäl av många är att köparna ofta vill ha mer än vad de hade råd till.

– Så här i efterhand inser jag att jag var naiv och blåögd i början. Till exempel gav jag för stora krediter till fel människor och gjorde en del förluster. Med tiden insåg jag att folk vill ta en massa kokain men helst inte betala. Jag har till exempel jävligt svårt för missbrukare, det är ju ingen som håller en pistol mot tinningen på dem och säger att de måste ta mer kola…

I dag är David hård. Kunderna måste göra rätt för sig, annars blir det konsekvenser, säger han.

– Hot är ju vardag. Och ibland behövs det ett slag på fingrarna. Men de flesta lär sig rätt fort. Brudarna försöker man ofta ta det försiktigare med. Men i slutändan behandlar jag alla lika.

Frågan om han gjort någon riktigt illa vill han inte svara på.

– Det är sånt jag helst inte vill snacka om, säger David och tittar åt sidan.

– Men jag är inte omöjlig… det går alltid att göra en deal.

David beskriver sin kundkrets som ganska liten men pålitlig. Det gäller att hitta likvida kunder som har ett mer eller mindre konstant bruk. Unga och nybörjare undviker han.

– De flesta jag säljer till i dag har mycket pengar. Det är folk inom finansvärlden, advokater… ja, alla möjliga. För dem spelar det ingen roll om de bränner tjugotusen på kokain en månad. De har ändå sin villa, sin bil och sin familj.

Vid det här laget har han fått en relation till många kunder.

– Det blir ju så. De berättar vad de gör, att de kanske tar en lina innan de går in och håller ett föredrag någonstans. På det viset är kokain den perfekta drogen, du kan ta den på jobbet och bli alert utan att folk märker. Nischen gör att David har fortsatt att kunna kan ta bra betalt.

– Det är konstigt, men fortfarande är det tusen spänn grammet som gäller. Eller fyratusen för en femma. Så är det inne i stan där jag säljer. Men jag vet att det går att köpa ett gram för en femhundring ute i förorten. Fast då är det oftast väldigt dåliga grejer…

Man kanske skulle kunna tro att David ville utöka sin kundkrets. Så är det inte. Med nya kunder kommer en ökad risk att åka fast.

– Ska du lyckas med det här måste du köra seriöst och vara försiktig, det är så mycket som kan gå fel. Att slå sig in på nya marknader kan vara livsfarligt. Stockholm är så litet, polisen kör så hårt och det finns så mycket golare. Därför undviker jag nästan helt nya kunder.

Firman han driver är också ett sätt att minska risken för upptäckt. Den ger honom en liten, med stadig inkomst. Att nolltaxera ser han som farligt.

– Man måste ha en fasad som funkar… alla de där bitarna. Annars riskerar man att få polisen efter sig.

Att tvätta inkomsterna från kokainköparna är också viktigt. Att gå omkring med en packe sedlar är ingen bra idé, pengarna måste in på ett konto. Inte heller det ser David som något problem, även om han inte är beredd att gå in på detaljer.

– Men det finns ju till exempel hur många växlingskontor som helst som inte kollar leg, fast att de egentligen måste.

Under det senaste året har David dock bestämt sig för att trappa ner. Som förklaring säger han att han blivit trött på att ständigt behöva fundera över om polisen har honom under luppen. Dessutom hävdar David, som sagt, att han redan stoppat undan tillräckligt mycket för att framtiden ska kännas ganska ljus. Kanske har det också betydelse att han och hans tjej om några månader ska bli föräldrar.

Några moraliska skäl att sluta sälja kokain ser David däremot inte.

– Man tänker inte på de moraliska bitarna, skulle man göra det skulle man inte hålla på. Man lever i sin bubbla och kan inte ligga och grubbla på nätterna.

Som sydamerikan har han sett vad kokainet gjort med de länder där kokainet framställs. I hans eget hemland Colombia har ett tjugo år långt inbördeskrig, med massmord och massflykt som följd, fått konstant bränsletillförsel genom de inkomster som kokainodlingarna ger. Några av kokainindustrins sämst betalda yrkesgrupper är de fattiga familjer på landsbygden som riskerar sina liv genom att plantera kokabuskar och de män och kvinnor vars magar utnyttjas för smuggling av kokainkapslar till Sverige och andra länder.

Sådana saker bekommer inte David. Det gör inte heller konsekvenserna för de enskilda brukarna här i Sverige – även om han vid ett tillfälle säger att han ”inte orkar se eländet”.

– Man måste komma ihåg att det är skit man säljer. Kokain är en jävlig stark drog som lätt kan ta över folks liv, det har jag märkt själv när jag tagit för mycket. Tar du kola varje dag blir du fast.

– Man jag tycker att det flesta av mina kunder klarar av att inte knarka ner sig. Folk är mer medvetna idag om att kokain är en stark drog. Men visst finns det de som tar för mycket… men då har de också råd. Även om de köper kola för tjugotusen av mig har de ändå kvar tillräckligt mycket till familjen, bilen och villan.

Vid det här laget har vi avslutat lunchen och kaffet är uppdrucket. David kränger på sig skinnjackan, räcker fram näven igen och försvinner ut genom dörren. Han måste gå tillbaka till firman för att kolla att allt flyter på.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

* * * * *

Fotnot: Texterna i detta reportage är bearbetade utdrag ur boken Kokain – drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman, skriven av frilansjournalisten Lasse Wierup och Erik de la Reguera, korrespondent för Dagens Nyheter i Latinamerika.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar