Annons
Annons

Wissman

Den 27 juli inleds friidrotts-EM i Barcelona. I Christian Olssons och Susanna Kallurs frånvaro, och med Carolina Klüft mil från toppen, står en stor del av det svenska hoppet till Skandinaviens snabbaste man, Johan Wissman. Cafés Ola Liljedahl träffade honom på ett mjölksyreladdat träningsläger i Sydafrika i våras. Foto av Torbjörn Selander.

Annons

* * * * *

Johan Wissman tar de sista stegen i den sista intervallen på Coetzenburg Stadium i Sydafrika och ramlar sedan omkull, när mjölksyran till slut tar över musklerna i hans kropp. Ett par höjdhoppare tittar medlidande på honom när de joggar förbi.

– Hur fan kan man vilja bli 400-meterslöpare? säger en av dem.

En längdhoppare som stretchar en bit därifrån ser ut att tänka samma sak. Många ställer sig den frågan. Många har också ställt den till Johan Wissman.

400 meter är löparvärldens mardröm, den mest plågsamma av alla distanser. Men i denna gren, som dessutom domineras av löpare från Karibien och södra USA år efter år, väljer alltså svensk friidrotts blondaste kille att försöka bli världsstjärna.

Jo, han är extremt blåögd.

Fast bara bokstavligt.

Wissman är också en av svensk idrotts mest strukturerade och genomtänkta personer.

Nej, han gick inte friidrottsgymnasium utan valde naturprogrammet på vanligt gymnasium för att inte få en överdos av idrott. Givetvis bra betyg.

Nej, han tränar inte bara kroppen utan håller igång även hjärnan med universitetsstudier i lite juridik, lite idrottspsykologi, lite nationalekonomi – en dröm om att bli arkitekt finns någonstans långt bak i huvudet.

Och, nej, han springer inte som en dåre för att se hur långt det bär utan har en noga utarbetad plan, där varje mjölksyrefyllt träningssteg han tar ska leda mot något.

Inne i Stellenbosch centrum dagen innan, nära stadion där han tränar i den sydafrikanska värmen för åttonde vintern i rad, försöker Wissman förklara sitt i mångas ögon omöjliga uppdrag: att som svensk satsa på att bli världsstjärna som sprinter.

– Tyvärr är sprint mycket talang, man föds med vissa gener. När jag sprang 200 meter visste jag att det fanns en gräns. Visst, jag tog silver på EM i Göteborg 2006, men när jag tittade på en del killar jag sprang mot visste jag att jag aldrig skulle kunna bli lika bra. Så har jag aldrig känt med 400 meter, den längsta av sprintdistanserna. 400 är mycket mer träningsbart, kräver mer mentalt, mer hård träning…

Och hård träning är Johan Wissmans signum.

Bara uppvärmningen, en timme värmen i vindistriktet nära Kapstaden, är det många andra skulle kalla träning. Sedan följer en sådan här dag mardrömsintervallerna i uppåt fyrtiogradig värme – och efter dem en timme när han kämpar för att bli som folk igen.

Det är som ett led i det senare han därför till slut reser sig efter sista intervallen, fortfarande lite yr, och stapplar till en iskall dusch där han sjunker ihop med vattnet rinnande över honom länge, länge.

Han förklarar:

– Tänk dig själv när syret tar slut i lungorna, det är ingen skön känsla. Det blir samma känsla i musklerna. Därför är jag död efteråt i bortåt en timme efter ett hårt pass. Jag har giftat ner musklerna totalt, jag blir som förlamad av mjölksyran.

Men han hatälskar på något sätt ändå sin mjölksyra.

– Mjölksyran är ett gift, en försvarsmekanism för kroppen. Det måste man förstå. Om jag inte fått den skulle jag springa tills jag dör. Mjölksyra är till för att förhindra det, den talar om för kroppen att syret tar slut i musklerna och att man inte ska springa längre nu. Det gäller för mig att pusha den gränsen hela tiden.

Han gör en konstpaus och tillägger:

– Det är en smärtsam process, det kan man lugnt säga. Det tar ofta en timme innan jag kan ställa mig upp och jag får ofta en enorm huvudvärk efteråt. Men jag är van vid det nu. Ett 400-lopp på tävling är jobbigt, men det är den här träningen, med flera lopp i rad, som är fruktansvärt jobbig.

Ett pass styrketräning på gymmet väntar senare, även om Wissman tror på filosofin som säger att den som vill bli bra på att springa ska springa mycket.

Vad skulle hända om en vanlig dödlig som jag tränade lika hårt ett pass?

– Kompisar som läst idrottsmedicin har förklarat att om någon som inte är van skulle få den mjölksyrenivån vi har skulle den personen inte klara att hantera det. Du skulle nog svimma, helt enkelt.

Vore det inte skönare att hoppa höjd?

– Jo, men jag gillar det där med att ta i. Ju mer jag kämpar för något, desto mer tillfredsställelse får jag när jag lyckas. Och jag har alltid sprungit, haft lätt för det och varit snabb. Jag spelade fotboll i tio år också. Det var samma sak då. Jag ville springa.

Långa bollar på Wissman?

– Ja, jag låg på topp och sprang och sprang. Rydebäcks IF:s ungdomslag utanför Helsingborg. Det var väl där löpartalangen upptäcktes, så jag hamnade i friidrotten. Men att hoppa över en ribba eller stöta en kula var inget för mig. Jag ville springa. Punkt.

Karriären började lysande. Han var kort sagt snabbast. Första motgången kom egentligen först i puberteten, eller rättare sagt när kompisarna kom i puberteten. Wissman växte inte. De andra blev två huvuden längre, fick ben som älgar och började raka sig. Stjärnan Wissman, dessutom född sent på året 1982, var plötsligt bland de sämsta i träningsgruppen.

Men i ett skede där andra skulle ha lagt av tränade han envist på.

Johan Wissman anses i dag vara en av landets mest målmedvetna idrottsmän alla kategorier. När han inte la av där i väntan på skäggväxt i tidiga tonåren, ja, det var kanske då målmedvetenheten föddes.

– Jag hade det tufft då, konstaterar han, men visste att jag hade en talang och viljan. Jag var trots att jag var så ung rätt klartänkt och fattade att jag växer också en dag.

Sedan dess har han att han alltid haft ”tydliga och långsiktiga mål för man kan inte vara målmedveten en månad i taget”. Hans och tränaren Kenth Olssons, tidigare förbundskapten för Sverige, långsiktiga tänk har hittills tagit honom till i princip alla delmål på vägen mot det stora målet:

OS i London 2012.

Långssiktigheten märktes kanske allra tydligast när han som 19-åring var en av världens mest talangfulla 400-meterslöpare och trots många höjda ögonbryn bestämde sig för att de närmaste fem åren satsa på – 200 meter.

– Mina tränare förklarade att jag om jag ville bli världselit på 400 meter, verkligen ville det, så måste jag gå ner på 200 meter först. De betonade att det finns inga genvägar att nå sina mål, det kommer att ta tid, du kommer att få slita för detta. När de ansåg att det krävdes sa jag att, okej, då kör vi på det. Planen var 200 meter i fem år och sedan, när jag var 25 och hade byggt upp mig, skulle jag börja ta världen med storm på 400 meter.

Ett delmål var EM i Göteborg 2006, 200 meter?

– De satte medalj som mål där, vilket kändes helt orealistiskt när jag var 19 år, men jag tog mig till final och kände i semin att allt var möjligt. Hela publiken stod och skrek ”Johan, Johan…” före loppet. Som en fotbollspublik.

Kan du beskriva känslan där inne på Ullevi?

– Jag hade sprungit semifinal en timme innan och var som i… trance beskriver det nog bäst. Publikstödet var otroligt stort och jag förstår nästan inte hur jag kunde hantera det. Men det gick. Det blev silver, min främste merit utomhus. Hittills. Jag var medveten om det som hände omkring men det påverkade mig inte. Det är inte många gånger man hamnar i den trancen, det är en stor känsla. Det går säkert att locka fram i andra sammanhang också, men i idrott är så mycket hormoner inblandade så det är kanske lättare där.

Var det svårt att byta till 400 efter det?

– Många sa att jag var en idiot. Men jag litade på tränarna och insåg att det varit korkat att byta den plan som funkat så bra. Därför gick jag upp till 400 och första säsongen, 2007, gick exceptionellt bra. Att gå till VM-final i Osaka (sjua i finalen, 87 år efter senaste svensk i final på 400 meter) hade jag inte trott, om jag ska vara ärlig. I den stunden förstod jag att jag kan bli ännu bättre än jag räknat med.

Hur långt borta är en VM- eller OS-medalj?

– Inte långt borta. De som tagit brons i senaste VM och OS har jag slagit ibland. Det handlar om att få till det vid rätt tillfälle, vilket jag brukar vara ganska bra på. Guld och silver är svårare. Amerikanerna Jeremy Wariner och LaShawn Merrit har varit outstanding. Jag tror inte det är omöjligt att slå de två heller men inser att det är en bit kvar. Det sköna är att jag inte känner att något är omöjligt på 400 meter, inte OS-guld 2012 heller, även om jag inte säger att jag ska vinna där. Men jag känner att jag har mycket kvar att utveckla.

Är du kompis med Wariner och Merrit?

– Nej, amerikanerna känner jag inte särskilt väl. Många av dem är, ärligt talat, rätt speciella också. De står lite över oss andra, tror de. I Europa däremot har jag väldigt många kompisar.

Vad är ditt närmaste mål nu?

– Mitt tydligaste mål nu är att bli bästa europé genom tiderna och slå Europarekordet. 23 hundradelar fattas, östtysken Thomas Schönlebe 1987.

I sommar väntar EM i Barcelona. Vilka blir dina svåraste konkurrenter där?

– Svåraste motståndarna, förutom min kropp, är irländaren David Gillick och britten Martyn Rooney. Tre belgare är också bra. Jag vet att jag kan slå alla européer, så är jag bara hundra procent tar jag guld. Men vi är en sju, åtta jämna löpare så är jag inte hundra kan jag givetvis missa.

När är man som bäst som 400-meterslöpare?

– Det finns löpare som varit som bäst vid 21 och andra när de varit 31. Michael Johnsson satte världsrekord när han var 32. Sven Nylander var 34, 35 när han satte sitt svenska rekord på 400 m häck. Jag är 27 år nu.

Två saker man måste prata med friidrottare om 2010 är Usain Bolt och, mindre kul, doping. Bolt först?

– Det märks även för oss andra att världens största idrottsman just nu är friidrottare. Det händer inte så ofta. Carl Lewis på 80-talet var kanske senast. Intresset för sporten är stort. Jag njuter av att se honom springa. Det är så att man sitter och skrattar. Han är fyra år yngre än jag och jag minns ju honom från tidigt i karriären. Han gjorde enormt bra tider som 16-17-åring. Jag har länge varit säker på att han en dag skulle slå världsrekord.

Var han en av dem du tänkte på när du sa att du såg 200-meterslöpare som du insåg att, nej, så här bra blir jag aldrig på den här distansen?

– Ja, står man bredvid Usain Bolt inser man att det är inte konstigt att han springer så mycket snabbare. Han är så stor men ändå så smidig. En annan dimension.

Hur mycket doping ser du inom friidrotten?

– Jag har aldrig fysiskt stött på doping, men klart att det diskuteras en del. Det är bra att en del åker fast, då vet man att dopingorganisationerna finns där och att det inte är som på 80-talet.

Då Europarekordet på 400 meter sattes…

– Det är mycket man kan undra över, givetvis, men det är ingen mening att lägga en massa energi på det. Vissa kan man ju räkna ut att de är dopade och blir inte förvånad när de åker fast. Andra chockas man nästan av.

Skulle du dopa dig om det blev tillåtet?

– Nej, eftersom det är farligt för kroppen. Av samma skäl håller jag ju inte på med droger heller. Långt ifrån alla skulle dopa sig även om det var möjligt. Du ska dels vara så puckad att du riskerar din kropp för att göra det, sedan ska den moraliska aspekten läggas till. Vi har en viss moral kring doping i Sverige. Åker du fast här är det nog bara att flytta sedan. Åker en ryss fast vet jag inte hur många som bryr sig. Det är olika kulturer och lätt som svensk att döma. För den som kommer från extrem fattigdom, till exempel, är det mer begripligt om de tar chansen, tycker jag.

Skulle du springa snabbare?

– Jag tror man kan bli lika bra utan, fast det tar längre tid. Min drivkraft är att se hur långt min kropp kan nå. Utan fusk i någon form.

Av åtta VM- eller OS- eller EM-finalister, tror du att någon är dopad?

– Just på 400 meter har jag svårt att peka ut någon, jag tror faktiskt inte det.

Sommaren blir på många sätt intressant. Johan Wissman har alla sina friidrottssår tävlat även inomhus på vintern – VM-silver på 200 m 2004 och EM-silver 2006 på 200 m, EM-guld på 400 meter 2009 – men förra sommaren stördes av en skadad sätesmuskel. Därför avstod han i vintras för första gången inomhussäsongen för att bygga långsamt och fokusera på sommaren 2010 och EM i Barcelona.

Problemet med friidrott är att det handlar om extrema belastningar hela tiden, precis på gränsen till vad kroppen klarar. Där en fotbollsspelare kan spela småskadad och försöka undvika att skjuta med vänsterfoten måste en 400-meterslöpare helt enkelt avstå.

– Friidrotten generellt sätt har inte så mängdbaserad träning som längdskidåkning och simning. Men när man tränar är det extrem belastning, hela tiden är det något som motarbetar kroppen. Hårt underlag blir därför som ett slag mot kroppen. I friidrott är det därför ofta kroppen som säger ifrån innan det mentala gör det. I många sporter är det tvärtom det mentala som säger ifrån först, förklarar Wissman.

Själv har han varit relativt befriad från skador.

– Min skada förra hösten är inget att gnälla över. Under en 15-20 år lång idrottskarriär kommer motgångar ibland. Man får ta det som en man.

Han flyttade i höstas till Stockholm och flickvännen sedan tre år, Jessica Samuelsson, landets bästa sjukamperska. De bor i Nacka och att byta träningsmiljö till Hellasgården, Bosön och Sätrahallen har varit en kick.

Hans förhoppning är att det tillsammans med den annorlunda uppladdningen vintern 2010, utan inomhustävlingar, kommer att ge resultat. Den 30 juli klockan 21.25 hoppas han att det visar sig ha varit ett genidrag.

Då avgörs 400-metersfinalen på Olympiastadion i Barcelona.

På andra sidan jordklotet, i Sydafrika månader tidigare men med tankarna på det loppet, säger han:

– Jag är väldigt nervös innan en sådan final, mår nästan dåligt. För mig är det en förutsättning för att kunna prestera. Balansen är att inte dra på mig mjölksyran för tidigt i ett lopp. Det är det jag tränar på. Den börjar komma smygande efter 300 meter men då gäller det att ha tränat på att kunna flyta på ändå. Mjölksyran får inte slå ut kroppen. Då tar man sig knappt i mål.

FOTNOT: Den 18 juli meddelande Johan Wissman att en överansträngning i låret sätter stopp för satsningen på 400 meter i EM. Istället kommer han att lägga fullt fokus på 200 meter, med sikte på finalen klockan 19.25 den 30 juli.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar