Cafés Kristofer Ahlström åker med Henrik Schyffert, Felix Herngren, Johan Rheborg och ett gäng andra lustigkurrar på turné i Göteborg. Tidigare publicerat i Café 8/2010. Foto av Björn Terring.
* * * * *
Peter Wahlbeck sitter bakåtlutad i en stol i en betongkulvert långt under Liseberg och pekar anklagande på Henrik Schyffert.
– Schyffert gör det här enbart för att tjäna pengar. Han är en smart mediaräv som insåg att konkurrensen var så dålig att han kunde ryggdunka sig in i tv och bli rik. Jag själv gör det här bara för att jag inte kan något annat.
Henrik Schyffert, på andra sidan bordet, avfyrar ett bullrande skratt som är lite för stort för den trånga logen:
– Ska du säga! Du är med i Let’s dance, Bubblan, Ullared – du är 60 år gammal, tackar ja till allt, är med i fem tv-program på en säsong och är ändå urfattig!
Den svenska humorturnén Big Comedy – som förutom de två ovan nämnda även inkluderar Fredrik Andersson, Felix Herngren, Adde Malmberg, Johan Rheborg, Robin Paulsson, Marika Carlsson och Elina Du Rietz – har på sitt fjärde år stannat till för två utsålda föreställningar i Göteborg.
Nu har hela ensemblen samlats i förrummet under scenen i väntan på att föreställningen ska börja.
Rummet är som sagt litet – det är uppenbart att man spikat upp en spegelvägg för att ge illusionen av dubbla rumsbredden – och det är lågt i tak, en lång man som Peter Wahlbeck kan inte stå upprätt utan att snudda med hjässan mot lysrören. På filttavlan på den bortre väggen sitter tackdikter (på rim) till Sven-Ingvars och andra som uppträtt på Rondo. På en annan lapp står det, ”Varför är det så mycket folk på Rondo? Det måste la bero på Labero”.
Schyffert och Wahlbeck fortsätter lekfullt håna varandra om pengar och berömmelse (”Fatta att Schyffert tackade nej till Ladies night! Han hade fått så mycket pengar för det att han hade kunnat köpa tidningen Café och lägga ner den… eller en pizzeria!”), ungefär som när man ser två grizzlybjörnungar brottas och vet att det är på lek fast det mest ser väldigt obehagligt ut.
Och jo, vi måste våga prata om det ekonomiska.
Ska man skriva om den svenska ståuppscenen idag så är det en fråga som alltid följer med som fastväxt: den om pengar, och hur man tjänar dem.
Titta bara på de två säsonger av Roast på Berns som sänts. Nästan alla stickord och pikar har en ekonomisk punchline: Magnus Betnér anklagar Henrik Schyffert för att våldta sin värdighet för 4 000 spänn genom att vara med i Hål i väggen. Robert Gustafsson säljer sin själ förpackad i Statoil-dvd:er. Björn Gustavssons försvarstal i samma program började med att han torkade tårarna och snöt sig i en tusenlapp.
Om det finns en ömmande nerv hos svenska komiker så verkar den alltså sitta i plånboken.
– Jag tror det där går tillbaka till narrens dagar, att vara den som på ett skämtsamt sätt säger det alla andra tänker men ingen vågar säga. Och de två känsligaste ämnena som finns att prata om idag är ju vad man röstar på och hur mycket man tjänar, förklarar Schyffert.
Allt det där är helt godtagbara förklaringar. Men jag har en egen teori också. Som alla andra isolerade samhällsgrupper – gatugäng, poliser, porrskådisar – så är den svenska ståuppscenen ett avskiljt universum med interna allianser, fiender och en egen hierarki; inte minst ekonomisk. Och i varje hierarki finns det avund: vid ett tillfälle nämns det att en annan komiker bloggat om att Big Comedy-turnén måste vara den mest väldokumenterade någonsin eftersom deltagarna plåtar och bloggar varandra in absurdum. Varpå en komiker på Big Comedy-turnén svarar, ”Den missunnsamma jävelns åsikt kunde jag inte bry mig mindre om”.
Kontentan är att det är en lönsam turné att vara med på. Bara på den här dagen, den 5 maj, spelas två utsålda föreställningar på Rondo. Det innebär 2 000 sålda biljetter à snittpris 300 kronor (245 för studenter, 370 ordinarie), alltså 60 000 i intäkter med väldigt få kostnader. Gaget splittar man rakt av mellan deltagarna.
Men Schyffert menar att den här sortens turnéer – till skillnad från, säg, de rockband som tvingas kuska runt på vägarna bara för att nå break even – är allt annat än ekonomiskt existensberättigade.
– Standup är, och har alltid varit, ett livejobb. Standup-skivorna och dvd:erna säljer nästan ingenting och ingen kan sitta och bränna allt sitt material i tv hela veckorna. Är du en hyfsat duktig komiker så har du dessutom alltid mycket att göra; från Norra Brunn till konferencier för Swedbanks kickoff. Turnéerna är nog viktigare socialt; eftersom man alltid jobbar själv i vanliga fall så är komiker svältfödda på att leka tillsammans. Det är mycket mer det än ekonomin som lockar.
Vi har tagit oss hit med buss. Big Comedy-bussen är lackad i en färg som skiftar beroende på hur ljuset faller – från lila till grön och alla färger inom det spektrumet – och därmed väldigt svår att identifiera beroende på var och när man ser den. Men det är en fin buss, lite som en studentkorridor på hjul. Det finns ett pentry och en kaffemaskin och fruktkorg på undervåningen och på övervåningen en plasma-tv med Playstation3 och dvd-spelare och ett bord omringat av sofflängor. Resten är sängbritsar. De flesta sover. Jag går på toaletten, den visar sig ha ett fönster. Så jag sitter där och skiter och ser Östergötland passera revy utanför. Skog och skog och skog far förbi.
Det verkar inte hända så mycket mer ombord.
När jag kommer tillbaka ligger Henrik Schyffert och Fredrik Andersson i varsin soffa och passar handkontrollen mellan sig. De spelar Battlefield: Bad company 2.
– Jag är helt fast i det här. Du måste skaffa det så vi kan spela tillsammans online. Du har Playstation3, va? säger Schyffert.
– Jag måste nog börja med att skaffa en tv först, säger Andersson.
Folk lägger sig och läser eller sover i omgångar. Bussen gick från Stockholm klockan åtta på morgonen så utmattningen är förståelig. Jag och fotografen Björn spelar kort, Chicago, mot Robin Paulsson, Elina Du Rietz och Marika Carlsson. Jag vinner hela tiden.
– Du är singel, va? Eftersom du har sån tur i spel, säger Du Rietz till mig.
– Jävlar vad jag kommer få knulla ikväll i så fall, säger Carlsson, och jag tror att hon menar för att hon förlorar i spel hela tiden.
Vi kommer fram till Göteborg: spårvagnar och tragik, för att ta den enkla vägen och beskriva staden genom Håkan Hellström. Det är precis så ogästvänligt mulet som man förväntar sig.
Vi checkar in på Gothia Towers och i hotellobbyn kommer en 50-årig man med vindjacka, dunstande hårfäste och skinnportfölj fram och dunkar Schyffert i ryggen.
– Om du undrar hur en komikers groupies ser ut så är det precis så där, säger han när mannen har gått.
Vad man frågar sig är i så fall vad komikernas motsvarighet till att kasta ut tv-apparater genom hotellfönster är.
– Nja, du måste förstå vilka nördar det här sällskapet är. Hur tror du att Kraftwerk efterfestar, liksom? Eller experimentella krautrock-sextetten Can? Det här är samma sak…
För att ta sig till lokalen Rondo, som ligger inne på Lisebergsområdet, går man tvärs över gatan, via Lisebergs egen ”Walk of Fame” där stjärnorna på trottoaren ståtar med namn som Joe Labero, Sven-Ingvars och Kikki, Bettan och Lotta (som delar på sin stjärna).
Nere i betongkulvertarna under scenen samlas hela sällskapet inför den första föreställningen, och det är här och nu som Peter Wahlbeck ansluter sig och pengadiskussionen i det lilla rummet tar vid.
Jag tittar mig omkring, inredningen andas avhållsamhet. Det finns en kaffebryggare och en skål med Gott & Blandat-påsar och lite frukt.
Inte den lyxigaste ridern, kommenterar jag till Schyffert.
– Då skulle du sett hur jag och Johan Glans hade det på Folkan i Borås. Det finns till och med på Youtube, kolla det.
Jag kollar det. På filmen sitter Glans katatoniskt upprätt på en fällstol i vad som mest liknar ett tullkontor i forna DDR eller något annat land där det alltid är mulet. Färgnyanserna går i kommunalgrått och landstingsgult. Kala väggar, linoleumgolv och en toalett som inte går att öppna.
– Borås stad skämdes så mycket att de byggde om logerna efter att ha sett det klippet, konstaterar Schyffert nöjt.
På Rondo är det bara snäppet glamourösare. Backstage hänger attiraljer från Magnus Ugglas revyshow som spelas här annars. Det är peruker, tutor, sjuksköterskeuniformer, en fjäderboa, xylofoner och andra precisionsinstrument för att skapa humor. Det är en bjärt kontrast mot den minst sagt sparsmakade rekvisita som Big Comedy-gänget använder. Peter Wahlbeck har en snygg, snäv kostym och Schyffert har skinnpaj, annars är det vardagsdräkt som gäller.
– Arrangörerna gillar det här. Det är som med de gamla trubadurerna på 70-talet som kom insvepande i en pickup med sin gitarr och inget mer. Inga ljusriggar, inga komplicerade sceninstruktioner om var och när mini-Stonehenge ska sänkas ner från taket, säger Schyffert.
Jag själv gillar egentligen inte ståuppkomik och här är varför: man förväntas ha roligt. Humor är som bäst och mest effektiv när den överraskar. Beger man sig däremot till ett gig med en förväntan – eller ett krav – att få skratta så blir det istället ett slags gisslansituation av det hela. Humor under tvång.
– Det är precis det vårt jobb handlar om. Genom att ställa oss på scenen med en mikrofon så är det som om vi säger: ”Hej, här är jag och jag är en rolig kille. Nu ska jag säga något som får er att skratta”. Det är rätt fordrande, säger Adde Malmberg.
Felix Herngren har inte visat sig på en ståuppscen på 15 år men är ändå den mest exponerade av deltagarna ikväll. Efter succén med TV4-komediserien Solsidan (i genomsnitt 1,5 miljoner tittare per avsnitt, en ny säsong beställdes redan innan den första ens börjat sändas) har han blivit hett villebråd, inte minst inom de egna leden. Bara bland de som färdas med på turnén hör jag åtminstone två rollfigurer pitchas till Herngren.
– Jo, Peter Walhbeck har till exempel varit på mig väldigt mycket om att få spela en invandrare med svart skokräm i ansiktet. Jag älskar Walhbeck och tycker han är den roligaste av oss här, men den rollen känns inte… rätt för Solsidan.
På ett sätt är det lite obekvämt att sitta så tätt inpå de här människorna. Det här är personer man delat något så personligt som skratt och humor med, men alltid på distans – via tv – och att nu sitta här intill ger den blyga det-känns-som-att-jag-verkligen-känner-den-här-människan-men-han-skulle-tycka-jag-var-psykopat-om-jag-sa-det.
Eller som att sitta bredvid någon man har sett knulla, eller något annat personligt. Men om det säger jag inget.
Felix Herngren vet uppenbarligen ändå vad jag menar. Han berättar att en del människor har svårt med just den gränsen, att eftersom han är ”en rolig kille” så tycker de att han kan ta att de går fram och rycker i honom på krogen, eller ber honom, ”säga något roligt” (ja, tydligen är det exakt så folk säger år 2010).
– Fredrik Lindström berättade en intressant sak om just kändisar. Människan har plats för kanske 2-3000 personer i sitt minne. Det är nedärvt från stenåldern eftersom en stam eller by aldrig var större än så. Men i dagens samhälle innebär det att ungefär hälften av de 3 000 personerna är kändisar, människor man egentligen inte känner. Det är vad vi får plats med. Så att man lär sig vem prinsessan Madeleine eller ICA-Stig är gör att en gammal faster puttas bort ur minnet.
Sen visar det sig att ingen vet vad ICA-Stig heter egentligen (”Heter han ens Stig?”), tills Peter Wahlbeck får frågan och som svar spelar upp en tiominuters sketch om när hans karaktär Dragan fått en bank av Hans Mosesson (ICA-Stigs riktiga namn) i tv-serien Bank für alle. Det hela utmynnar, inte oväntat, i en förklaring av hur det kapitalistiska systemet vilar på en finansiell grund som aldrig kan täcka de faktiska affärerna som är i omlopp på börsen.
(Att lyssna på Peter Wahlbeck är över huvud taget som att se en skicklig agitator som man kanske vet att man inte borde lita blint på, men man stannar ändå kvar för man vill bara Se Vad Som Händer Härnäst.)
Men tillbaka till Herngren. Han berättar hur det var när han började med ståupp för 15 år sen, och slutade ungefär samtidigt.
– Jag gigade på en pizzeria i Västerås och det slutade med att jag blev buad av scenen efter ett par minuter. Det var jävligt jobbigt, för jag var tvungen att gå ut genom publiken sen för att ta mig till ägarens kontor där jag skulle få gaget. Han var skyldig mig 3 000 men tänkte bara ge mig en tusing eftersom jag avbrutit. ”Jag kan gå ut och köra resten av setet annars”, sa jag och då ångrade han sig direkt och gav mig de 3 000 istället.
Ikväll är han mest orolig för att få en blackout.
– När man bara kör i tio minuter, som de här seten blir när man ska dela tiden med åtta andra, är det mycket svårare att jobba sig in i materialet om man skulle glömma det. Och det spelar ingen roll hur erfaren man är. Det är som proffsdykare – du kan dyka i 30 år men det betyder inte att du är garderad mot en dykolycka. Jag borde ha en lapp i fickan ifall jag skulle glömma bort mig.
Schyffert delar med sig av ett knep. Han håller upp en flaska mineralvatten.
– Jag brukar skriva stödord på etiketten på en Loka. Så här: ”Kungen”, ”fittfjärt”, och så vidare. Då behöver jag bara låtsas dricka ur flaskan om jag skulle tappa bort mig.
Sen visar han upp sin lapp med nya skämt som är specialskrivna för Göteborg ikväll, och går runt och mässar ett mantra av lokalanknuten humor: ”Kielfärjan går på grund, Hisingen, Nödinge, Jan Andersson på Göteborgsposten…”
Sen börjar det.
Schyffert är konferencier och inleder med att säga åt alla i publiken att stänga av sina mobiltelefoner (”utom ni från Hisingen, ni ska stänga av era Minicalls”) och att man inte får filma under föreställningen. Inte för att ståupparna är oroliga för att deras material ska spridas på nätet, utan för att publiken uppenbarligen inte kan filma med känsla för kvalitet.
Det där med Youtube visar sig vara på riktigt.
– Komiker som är oroliga för att hamna på Youtube är såna jävla hycklare. Det finns inget bättre sätt att göra sig känd idag, och sen kan de åka runt och casha in på att folk vill se det igen och igen. Pablo Francisco är ett utmärkt exempel på det. Folk vill bara höra honom göra sånt som de redan hört eller sett på nätet, säger Peter Wahlbeck.
De 90 minuterna blir en mustig buffé av komikerstilar. Politiskt material, igenkänningshumor, chockvärde. Bäst är Peter Wahlbeck som, trots att hans båda set är ekande lika varandra, verkar lika aggressivt upprörd båda gångerna i sin klagovisa om att nyliberalismen har vunnit när miljontals människor väljer att sätta sig i soffan och se på ett tv-program om hur det är att handla billigt på Ullared (att han själv varit med i nämnda program, plus fyra andra i samma säsong, förklarar han backstage vara del av ”ett socialt och konstnärligt experiment”).
Det riktigt fascinerande är som sagt hur alla komikers andra uppträdande för kvällen är lika det första. Allt är tajt inövat och repeterat inom sina tiominutersmoduler, även de gester som första gången verkat helt spontana. Det krävs uppenbarligen också skådistalang för att bli ståuppare om man ska leverera en repeterad replik som om den uppstod helt i förbifarten.
Efter giget skingras alla och försvinner ut bakvägen. Göteborgsnatten är sval och publiken strömmar ut över Örgrytevägen och bort mot Södra vägen och Avenyn. Vi passerar Gothia Towers. Utanför hotellentrén står en klunga av tunnhåriga, kedjerökande män i vindjackor samlade.