Det finns två till synes orelaterade saker som alltid gör mig lika deprimerad. Det ena är om jag råkar se en irriterad tonåring rasta familjens åldrande hund, och det andra är Catherine Hardwicks skejtfilm Lords of Dogtown från 2005.
Jag älskar visserligen filmen, men varje gång jag ser den får jag lust att köpa en påse Werthers original, sätta mig i en fåtölj med en filt över benen och vänta in döden. Jag drabbas av akut åldersnoja och sörjer att jag inte är 16, bor i Kalifornien och genom en lycklig slump just uppfunnit skateboardkulturen.
Lyckligtvis finns det ett enkelt sätt att bota detta: gå ut på stan och titta på verkliga tonåringar. Senaste gången jag sett filmen gick jag som vanligt till tunnelbanan för att tjuvlyssna på ett gäng 15-åringar. När jag kom in i samtalet verkade de först jämföra fördelar samt nackdelar med vissa mobiltelefonmodeller för att sedan snabbt gå över till att utröna vem i bekantskapskretsen som eventuellt var eller inte var ”fjortis”.
En kille i stelnad page och dunjacka undrade livstrött hur många energituggummin man behövde ta för att ”känna nåt” medan en annan, i identisk frisyr, satt hukad som en gam över mobilen för att hitta någon att dricka smaksatt kaffe med under nästa maratonfika på ”eh” (Espresso House).
Jag kände mig genast bättre. Jag menar, verkliga tonåringar är ju såna töntar.
Mina egna tonår var naturligtvis inte bättre, när jag var 16 tog till exempel min pappa mig till en sportaffär och sa att jag fick välja valfri sportprodukt, vilken som helst. Jag stod länge och valde mellan en skateboard och ett par inlines, och valde till slut… inlines.
De som säger att de aldrig ångrar något de gjort minns uppenbarligen inte sina tonår. Att ge en tonåring lite valfrihet är som att ge en apa en AK4.
Jag minns också att mitt känsloliv främst präglades av en och samma känsla: oron över att inte släppas in. På discot, på arbetsmarknaden och i flickvännen. Alla andra ambitioner var under cirka tio år åsidosatta. Och där kanske vi har förklaringen till tonåringens främsta personlighetsdrag: de är ointressanta.
Jag påstår inte att det inte finns intressanta 16-åringar. Det gör det naturligtvis. Men bara för att de mest innovativa rockstjärnorna nästan alltid är tonåringar så betyder inte det att alla tonåringar är innovativa rockstjärnor. De allra flesta intressanta tonåringar blir intressanta först när, och om, någon äldre fyller dem med något som är värt att intressera sig för.
Ett exempel: Alla de klassiska, nostalgiska uppväxtskildringarna i film och litteratur är ju utförda av en vuxen hand som i efterhand bringat ordning i tonårens kaos.
16-åringarna i Lords of Dogtown är ju till exempel den medelålders Stacy Peraltas idé om ungdomen gjuten till liv i en 25-årig skådespelares kropp.
Så om vi nu är överens om att ungdom egentligen är överskattad och, de facto, bortslösad på de unga, varför är det ändå det enda vi vill ha om vi en gång förlorat den? Varifrån kommer detta massiva, kollektiva ålderskomplex som får oss att börja
prata om ”vuxenpoäng” så fort vi fyllt 25 och betalat vår första räkning över Internet?
För att förstå detta måste vi först förstå varför vi över huvud taget blir gamla.
Vår förfader neanderthalaren blev ungefär 40 år. I dag är medellivslängden för svenska män 77,1 år (och för svenska kvinnor 81,9 år). Orsaken till att vi blivit dubbelt så gamla på bara 50 000 år, tror biologerna, är att mänsklig utveckling bygger på information.
När språket utvecklades blev så mycket mer information tillgänglig att föra vidare än tidigare. Gamla människor fungerade som en kunskapsbank – de visste var de smaskigaste rötterna fanns och hur man lättast överlistade en sabeltandad tiger (man springer).
I jägar-/samlarsamhällena kunde kunskapen hos en enstaka 70-årig individ betyda skillnaden på liv och död för hela stammen. Att evolutionen utrustade oss med det nya heta konceptet ålderdom blev till slut det som gjorde att vi kunde höja oss över djuren och bli människor (kom ihåg det nästa gång den gamla tanten framför dig i Ica-kön glömt koden till sitt betalkort).
I flera tusen år ”rulade pensionärerna fett”, som tonåringarna i första stycket skulle ha sagt. Men snart uppfann nån glödlampan, sen bilen, sen tonårskulturen, sen datorn, sen en liten fejksten att gömma garagenycklarna i, och till sist Wikipedia och då blev slutligen gamla människor, just det, fullständigt överflödiga.
Så det är kanske inte så konstigt att vi är så förlamade av skräck över att åldras ändå?
För att slippa se denna rädsla rakt in i ögonen har det uppstått två nya förträngningsmekanismer: de som försöker förlänga tonåren in absurdum (så kallade infantilister) och de som hackar på alla som visar minsta tecken på åldrande genom att likt en ångestriden smurf med tvångssyndrom upprepa orden ”gubbig” och ”medelålderskris” så fort någon gör nåt de inte gjort förut.
Män över 27 som fortfarande har fräckheten att släppa skivor kallas regelmässigt för ”gubbrockare”. Motionerar du trots att du fyllt 30 försöker du få bort ”gubbmagen”
(trots att det var helt normalt med en joggingtur när du var 29).
Och är du över 35 och fortfarande har drömmar? Fuhgehddaboudit! Du har bara en fuckin’ medelålderskris, dude.
Ett finkänsligare sätt att uttrycka denna dödsångest på är genom frasen ”att åldras med värdighet”. Det har plötsligt blivit otroligt viktigt. De flesta tips om hur man gör det, inte minst i den tidning du håller i handen, är av typen ”det är ovärdigt att använda andra smycken än klocka”, ”skaffa inga tatueringar efter 30”, ”det är patetiskt med gubbar i sportbil” och så vidare.
Min tes är att det egentligen är precis tvärtom. Det som vi menar när vi säger att någon är gubbig är väl att en person har blivit rigid och inte är öppen för nya intryck längre? Och det enklaste sättet att bli sådan är väl att låta ens ålder börja begränsa vilka beslut man tar, en eventuell medelålderskris är väl bara positiv? Det enda den betyder är att du tar tag i saker som du inte hunnit, eller haft råd med, innan.
Tror du till exempel den mogna manlighetens beskyddare Frank Sinatra brydde sig om att någon skulle kalla honom gubbig när han som 50-åring gjorde comeback och blev tillsammans med den då 21-åriga Mia Farrow?
Nej. Och det är därför han kom undan med det.
I Gay Taleses klassiska artikel Frank Sinatra has a cold skriver han: ”Frank Sinatra does not feel old, he makes old men feel young, makes them think that if Frank Sinatra can do it, it can be done; not that they could do it, but it is still nice for other men to know, at fifty, that it can be done.”
Artikeln skrevs 1966 och sedan dess har många fler män runt 50 ”gjort det”: lyckats undvika att bli rigida och gubbiga (ja, jag har också åldersångest) och klarat att hålla sig vitala, nyfikna, spännande, intressanta och eftertraktade av 20-åriga it-flickor (och det är väl, ärligt talat, det vi egentligen vill).
Ett par lysande exempel: Johnny Depp, Viggo Mortensen, Sean Penn och George Clooney.
Så rock out with your cock out, farbror, odla ut håret, sätt det i en knut, köp en gul Porsche och kör till Hultsfred för att bli full som en 13-årig emorockare på bajamajatvål.
Eller inte. Jag menar bara att hur totalt patetisk en självförverkligande 50-åring än är så är alternativet alltid värre.
Så om det nu är möjligt att åldras utan ångest, att trotsa evolutionen och inte bli överflödig, i alla fall inför sig själv, finns det då ingenting negativt med att bli äldre? Det gör det naturligtvis. Yngre människor har en enorm fördel framför de som så bara är en dag äldre. Ju längre du levt, desto kortare tid har du rent statistiskt kvar.
Och nu kommer vi till slut till varför jag blir så deprimerad av att se en tonåring gå ut med familjens åldrande hund. Hunden har ju på något sätt alltid varit där, men den går långsammare nu, kanske stapplar fram och kissar ofta och i skvättar. Den luktar skumt, är grå runt nosen och det är kallt ute och tonåringen vill bara hem och skicka sms till sina kompisar för att se om nån vill träffas för maratonfika på eh.
Jag blir deprimerad för att tonåringen inte förstår att i stället för att bli sur och irriterad på den bästa vän han någonsin kommer att få så borde han göra det bästa av den korta tid de faktiskt har kvar tillsammans.
Jonas Cramby
Läs Jonas Crambys och Ökengängets löparblogg Tramps Like Us här.