Helgläsning: Släpp ut din sexfixering

Har du belgiska amatörfilmer på din jobbdator – eller en dvd med tveksamt innehåll undangömd i tidningshögen därhemma? Nej, du behöver inte rodna – det är faktiskt ditt sällsynta sex­intresse som gör dig till människa.

Cafés Jonas Cramby förklarar varför.

För ett par år sedan fick Café ett pressutskick med en informationsvideo från RFSL kallad Onanitekniker för funktionshindrade. Jag vet inte riktigt vem den blev skickad till, men filmen låg länge på ett bord i mitten av redaktionen och så gott som varenda medarbetare lyfte på den, läste baksidan och sa:
– Vad är det här?

Varpå den som råkade stå närmast ryckte på axlarna, sa ”Den är i alla fall inte min” och gick och hämtade en kopp kaffe.

En dag smög jag ner filmen i min väska och tog hem den.

Filmen visade sig, som titeln antydde, vara en instruktionsfilm i onani för handikappade kvinnor och män.  Tipsen sträckte sig från de mest grund­läggande (”Lås dörren”) till hur man använder sexartiklar och medicinska preparat, samt hur man bullar upp sina kuddar under sig för att få det lite extra mysigt.

Det var en intressant inblick i en värld som inte var min egen och jag blev rörd över det svenska folkhemmets omtanke för sina medborgare. Det må vara omöjligt att hitta en anständig mexikansk restaurang i Sverige, men det kändes skönt att veta att våra handikappade inte gick/rullade omkring otillfredsställda i alla fall.

Det enda som möjligen var lite underligt var hur filmmakarna hade valt att illustrera tipsen. I stället för teckningar eller arrangerade scener var detta rena hardcore­informationen.

Tänk dig Anslagstavlan möter Svenska nybörjare 3. Onanisterna spelades av ej handikappade amatör­skådespelare som såg ut att ha hämtats från närmsta folkhögskola. De låg på en 90-säng med skumgummi­madrasser i ett kalt rum och produ­cerade en rad generande money-shots i landstings­­lakanen.

När jag snabbspolat mig igenom filmen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den. Jag kunde ju inte slänga den, någon kanske skulle komma att behöva den, men jag kunde ju inte heller ställa den bland de andra filmerna i min bokhylla.

Så jag stoppade den bakom en hög tidningar och glömde bort den.

Trots att det skulle visa sig få fruktansvärda konsekvenser inbillar jag mig att det fanns något allmänmänskligt med att jag lånade hem Onanitekniker för funktionshindrade den där dagen.

Faktum är att din impuls att välja att läsa just den här texten framför, säg, Jonathan Franklins artikel om den amerikanska bolånekrisen i det här numret av Café, är ett utslag för precis samma biologiska instinkt: Vi är som art oerhört intresserade av sex.

Om jag hade varit lite mer pompöst lagd skulle jag säga att det faktum att du just nu läser den här artikeln – förutom att du antagligen har på dig ett par byxor – är vad som skiljer dig från djuren.

Låt mig förklara: Det finns två sexuella beteenden som gör oss helt unika i djurvärlden: dold ovulation och dold kopulation.

Till skillnad från räven, flamingon och den norska skogskatten gökar inte människan bara för att fortplanta sig. Under sexakten bränner djur värdefulla kalorier, det tar tid från matinsamlandet och de blir känsligare för attacker från rivaler och rovdjur.

Människor, däremot, har sex för att fördriva en halvtimme innan Superfat vs superskinny. För djur är sex en farlig lyx. För oss är det en billig hobby.

Detta kan du tacka den ”dolda ovulationen” för.

En tjejapa signalerar till grabbgänget som hänger nere vid lianerna att hon är redo genom att rumpan plötsligt svullnar upp och blir röd. Hos oss människor finns inga sådana tecken, vi måste köpa ägglossningsstickor på apoteket för att över huvud taget vara säkra på att kvinnan är redo för befruktning. Faktum är att det var så sent som 1930 som forskarna ens förstod när under mens­cykeln ägglossningen skedde.

Innan dess trodde de att man kunde bli gravid precis när som helst.

Vi har alltså inget val, för vår arts fortlevnads skull måste vi ha otroligt mycket sex. Och vi har det (oftast) när ingen ser. Detta är en fråga om vanlig artighet för oss människor, men något som skulle te sig fullkomligt perverst för ett djur:
”Ikväll på Outsiders: Gibbonparen som gillar dold kopulation!”

Vad människans unika intresse för sex egentligen har för betydelse för vår fortlevnad råkar vara en av de alla mest omdebatterade frågeställningarna inom biologin just nu.

De olika teorierna har satt igång en vid tillfällen ganska hätsk genusdebatt En, huvudsakligen manlig, forskargrupp menar att den dolda ovalutionen och kopulationen uppstod för att främja samarbete mellan grottmännen. Om de skulle kunna klara av att fälla en mammut ihop kunde de ju inte börja dagen med att bråka över de kvinnor som vaknat med en läckert svullen klarröd stjärt.

Andra tycker detta är en chauvinistiskt färgad teori och menar att den dolda ovalutionen och kopulationen uppstod för att stärka familjebanden, hålla mannen hemma och på så sätt öka chansen för överlevnad för barnen.

Queer-rörelsen ratar alla förklaringar och menar att könen är en samhällskonstruktion och den som inte håller med om det är en biologist.

– Ja, svarar vetenskapsmännen. Och?

Vem som än har rätt, och vilken som än är den främsta funktionen för det mänskliga samlaget, så är de flesta överens om att det inte är befruktning. För om evolutionen inte menade att det skulle finnas enorma fördelar med att göka för skojs skull, ja, då skulle människor som inte gillar sex ha tagit över världen (och då skulle inte krist­demokraterna ha förlorat två procentenheter i förra valet).

Så nästa gång du känner dig lite smutsig för att du vill göra det med grismask och handbojor, tänk i stället att det är just detta, ditt passionerade sexintresse, som skiljer dig från djuren.

Och nästa gång du oroar dig för vad it-avdelningen ska säga om de 3 giggen belgisk amatörporr på din hårddisk, säg bara att du firar det faktum att du är människa. Du är en snuskhummer, visst, men det är okej, för det är så Moder Jord, det liderliga lilla stycket, har designat dig.

Och det är precis så jag måste lära mig att tänka när jag än i dag får skamsköljningar av incidenten med Onanitekniker för funktionshindrade.

Ett par månader efter att jag snabbspolat igenom filmen fick jag ett samtal av en kvinna som letade efter en ovanlig lägenhet till en reklamplåtning. Hon hade varit hemma hos mig på en drink tillsammans med en gemensam bekant ett par veckor tidigare och tyckte att min skulle passa perfekt.

Jag sa ja och när dagen för plåtningen kom insåg jag att det skulle bli ett större projekt än jag först trott. Fotografen var en av Sveriges mest kända och det visade sig att jag var flyktigt bekant med både stylisten och rekvisitören. När vi stod och små­pratade dök det även upp ett cateringteam, ett gäng assistenter, makeup- och grooming­människor och fyra av Sveriges just då mest framgångsrika kvinnliga modeller.

Jag önskade dem alla lycka till och gick till jobbet.

När jag kommit ungefär halvvägs insåg jag att jag glömt min plånbok, så jag vände. När jag kom tillbaka till lägenheten var vardagsrummet helt tomt, hela inredningen var bortburen. Rekvisitören försäkrade att allt skulle återställas och jag hade ingen anledning att misstro henne. Så jag letade upp plånboken och gick visslande iväg igen.

Då kom jag plötsligt ihåg filmen jag hade gömd bakom tidningarna i min bokhylla…

Det blev en lång dag och klockan fem sprang jag hem och fann mitt hem fullständigt återställt. Det var som om ingenting hade hänt, som om fototeamet aldrig varit där och, för ett ögonblick, kändes det som om jag hade inbillat mig allt.

Tills jag råkade titta upp och såg Onanitekniker för funktionshindrade – prydligt uppställd bland de andra filmerna i bokhyllan.

Fan.

Jag såg framför mig hur assistenten som måste ha funnit filmen höll upp den för resten av teamet, sa ”kolla här!” och hur alla sedan ägnade dagen åt att diskutera vilket freak jag måste vara, om jag hade en fetisch för handikappade eller, ännu värre, inte visste hur man onanerar utan behövde en instruktionsfilm.

För att ta kål på alla eventuella rykten kan jag nu meddela att det gör jag absolut inte.

Jonas Cramby