Min son sover ju en hel del, som ni vet vid det här laget. På dagarna. Helst på eftermiddagarna.
På morgnarna däremot, då sovs det desto mindre.
Men nu är ju inte min son den som skriker och gråter speciellt mycket. Nej nej. Han är betydligt mer sofistikerad än så. Han vaknar strax efter sex, tittar sig omkring, inser att ingen annan är vaken, och ligger där och är rätt uttråkad en stund. (Han kan ju inte gå. Det kan ju tråka ut vem som helst.)
Så tittar han på oss ett par minuter. För att liksom testa om han kan väcka oss med tankekraft. Och när det inte går så suckar han lite för högt. Ett par gånger. Och så, efter en liten stund börjar han bröla lite. Inte gråta, inte skrika. Bröla. Lite så som Chewbacca hade gjort om han varit 65 centimeter lång och bara lite, lite, lite packad. Det är som att försöka sova bredvid en metadonmissbrukare med en vuvuzela.
Det mest irriterande är att han redan lärt sig att låtsas som om inget av det här var meningen.
Så när man väl ger upp, drar ut de två dunkuddar man med lätt överdrivet frustrationsvåld kört upp så långt i hörselkanalen att det raderat 20 procent av ens närminne, då tittar Nicholas bara på en med spelad förvåning, flinar upp sig och slår ut med armarna.
”Åh, ni är vakna! Vad bra!”
Och sedan, när man rullar irriterat ur sängen för att plocka upp honom: ”Åh, VÄCKTE jag er???”
Han är inte ens fem månader gammal, och han har redan blivit den där störiga jävla snubben som går upp och spelar ”Highway to hell” på Guitar Hero på högsta volym morgonen efter nyårsfesten…
