Henrik Schyffert

Måndag förmiddag i Göteborg. Hotellbaren på 23:våningen är så gott som tom. En servitris lägger ut servetter och bestick på borden och i högtalarna spelas elektronisk new age-musik. Vi är bakfulla båda två, dricker Ramlösa och drar trötta skämt om ”lilla London”.

Glasfasaden vetter mot Ullevi. Det regnar horisontellt därute.

Vi har en kort historia ihop, Henrik Schyffert och jag. Under ett halvår i mitten av 90-talet utgjorde han en fjärdedel av Knessets panel i ztv och jag var programmets redaktör.

Henrik hade precis tatuerat Sonyloggan på armen och med rockbandet Whale basunerat ut sitt senaste budskap till världen: ”Hobo humpin’ slobo babe!”

Schyfferts förhållande med Cia Berg var slut och Jan Stenbeck, som ägde ztv,
förbarmade sig över honom. Han inhystes på ”Heartbreak hotel” i Gamla stan i Stockholm, privathotellet i en av Stenbecks fastig­heter där mediemogulens vänner fick bo när det hade skitit sig i kärlek och där han själv hade toppsviten med uppfällbart tak. Henrik Schyffert bodde där i tre månader, åt hummer till mellanmål och betalade inte ett öre.

Schyffert konstaterar att det var svårt att inte få jobb på ztv under de där åren. Det räckte med att gå förbi bakgården på Västmannagatan för att sugas in av den mediala centrifugalkraft som hade uppstått efter tv-monopolets avskaffande.

Henrik, vars journalistiska merit var att ha katalogiserat videor på mtv i London, blev chef. Och for fram med storsläggan. Skrotade lökiga program, kickade folk utan omsvep – Josefin Craaford, Kajsa Mellgren, Martin Eriksson (som snart skulle återuppstå som E-Type). Det var där på Västmannagatan han la grunden till den lätt psykopatiska aura som länge har omgett honom.

Henrik Schyffert var den första av en ny sort: den framgångsrike dampkillen. Smart och obildad. Rolig på andras bekostnad. Mer hängivelse än andakt. Efter Schyffert kom Teddybears, Olle Palmlöf, Alex Schulman. De var som castade för den nya sköna medievärld där analys, eftertanke och ansvar plötsligt var det osexigaste man kunde tänka sig.

Samtidigt är det omöjligt att i dag inte le åt kritiken som riktades mot Schyffert och Killing­­gänget i början. Det äldre etablissemanget an­klagade dem för att vara politiskt ansvarslösa, tramsiga och elitistiska. Visst, de var allt det där. Det var det som var poängen.

Men för en generation som hade vuxit upp i demonstrationståg, och med Snacka om nyheter som komiskt klimax i tv-utbudet, var deras bajs- och böghumor en svalka.

Kvällen innan intervjun har jag fått se detta 90-tal passera revy, i en provföreställning av Henrik Schyfferts The 90’s – ett försvarstal. Det är en själslig revision där han går igenom sin barndom, sin joyride under 90-talet – ”decenniet då jag blev bekräftad” – för att landa i småbarns­förälderns lådvinsfylla framför Babben.

Men det är mer än ett smatterband av roliga referenser. Här finns återblickar till berget bakom skolan där Henrik Schyffert fick spö på långrasten och här finns skammen över att det pågick en etnisk rensning i ett land nära vårt medan han själv hade fullt upp med funderingar i stil med: ”Kan man snorta Oboy?”

The 90’s är Henrik Schyfferts bekännelseplatta. Hans självbiografi. Den kommer att välta kiosker och utlösa 40-årskriser. Schyffert har aldrig balanserat sitt svärd med sådan precision och aldrig varit i närheten av en sådan uppriktighet.

* * * *

Han har blivit gråhårig.

Jag ser det tydligt i den ljusa hotellbaren. Det skulle kunna klä honom om det inte vore för att han fortfarande ekiperar sig som en av Lemonheads roddare: jeans, sneakers och t-shirt med roligt tryck.

Men den lite lägre testosteronnivån klär honom. Tryggheten och värmen klär honom.

Vi har knappt setts sen tiden i mitten av 90-talet. Båda bytte vi bana sen, han utbildade sig till ståuppkomiker och jag började göra skivor.

Jag tänker att jag alltid har tyckt om honom på något sätt. Framför allt har jag respekterat hans komiska geni och hans mod att göra det oväntade. Av alla i Killinggänget har Henrik Schyffert varit den djärvaste, den som har riskerat mest.

Under arbetet med Knesset såg jag en sida av honom som jag inte har förstått förrän nu. En antydan till osäkerhet, en ovanligt ödmjuk ton i rösten. Henrik Schyfferts medverkan i Knesset var, visar det sig, en sorts debut. Det var första gången som han gjorde något offentligt på helt egen hand. Han hade alltid haft ett brödraskap av begåvade, originella typer omkring sig. I sin nya show avslöjar han hur okunnig och blek han kände sig på egen hand. Jag frågar vad som egentligen hände där i slutet av 90-talet, när hypen runt honom började mattas.

– Jag insåg till slut att det här håller inte. De ringde från Icon Medialab och frågade om jag kunde komma ner och underhålla på festen. ”Nej”, sa jag, jag kan inte det där. ”Joooo”, sa de, ”vi har ju sett dig på tv, 15 minuter kan du väl köra? Du kan väl härma nån?” ”Nej tyvärr”, sa jag, ”jag kan ingenting.” Jag blev mer och mer pressad. Och jag började se det trasiga i mig själv, det trasiga bakom min bekräftelsemani, att alltid vilja stå i centrum, att vara klassens clown.

Du säger i föreställningen att du applåderade din och ironins död på premiären av Fucking Åmål. Vilka var de första signalerna du fick om att du höll på att tappa det?
– Det var när Killinggänget gjorde showen på Grand Hôtel, uppföljaren till Berns­showen. Där var vi jätteängsliga för att inte göra ”rätt”. Vi skrev en massa roliga sketcher. Vi gjorde en jävligt rolig om Henning Mankell som handlade om vad i helvete han gör i Afrika egentligen och som bara gick ut på att han gjorde paraplyställ av elefantfötter, askade i gorillahänder och hade små negerpojkar som tvättade honom i åsnemjölk. Jättelarvigt. Och den skrattade vi åt som fan. Men två dagar innan premiären kom vi fram till att folk nog vill se Percy. Vi hade blivit ängsliga och gjorde en riskfri föreställning. Och där tappade vi det. Vi hade blivit för stora för oss själva och gjorde det vi trodde att vi skulle göra i stället för det vi ville.

– Men den riktiga vändpunkten för mig var när jag klappade ihop och fick åka in på sjukhus. Jag fick inte ihop det, jag jobbade för mycket, var aldrig hemma och sa ja till precis allt. Jag minns att jag satt och grät hos terapeuten för att jag inte hade tid att vara med i något Expressen Fredag-reportage med indie-jultomtar! Jag ville absolut vara med. Coola typer som Bob Hund-Thomas och Ebbot (Lundberg, sångare i Soundtrack of Our Lifes) hade tackat ja. Men jag fick bara inte ihop det tidsmässigt och jag sa till terapeuten: ”Fattar du inte att det här är viktigt för mig?”

Det stämmer inte alls med den bild jag hade. Jag trodde du var en sån som sa nej till 90 procent av alla propåer.
– I Killinggänget var det kanske så. Men nu talar jag om mig själv och den fas när jag skulle klara mig utan dem. Jag startade Killinggänget utan att själv kunna bidra med så mycket. Jag var inte den som skrev mest, jag var inte den roligaste, inte den smartaste – men jag var den som hade startat gruppen. Jag är bra på sånt. Men det slutade med att jag satt och väntade på att vi skulle börja på något nytt medan de andra i gänget hade fullt upp med teater­uppsättningar och tidningar. När inte Killinggänget eller reklambranschen behövde mig blev det så tydligt att jag inte hade någonting att komma med. Det var därför jag började med standup. För att ha en knivslipartalang.

”Jag slipar knivar”, som i den gamla Fred Åkerström-sången?
– Jag trodde det var Ola Magnell? Knivsliparbilden är att man har ett litet verktyg som man kan gå mellan gårdarna med, och erbjuda sina tjänster. Robert Gustafsson till exempel, han har ett väldigt tydligt verktyg: Om någon ringer honom kan han komma dit själv, öppna lådan och ta fram någon av sina gubbar.

Vem i Killinggänget står du närmast?
– Det går i perioder. Just nu Tomas Alfredson, Johan Rheborg och Martin Luuk. Tomas är en klok filbunkskaraktär som är skön att ha omkring sig. Rheborg håller ju på med standup, så där möts vi, och Martin har hjälpt till lite med The 90’s. Men jag tror aldrig jag har gått ut och käkat middag med någon av dem. Det blir alltid jobb när vi ses och väldigt intensivt, däremellan pausar man nog lite.

Du berättar i showen att du var säng­vätare till 14 års ålder och blev rätt brutalt mobbad i skolan, misshandlad. Sen växte du upp och blev mobbarnas överstepräst i Stockholm. Det måste ha känts märkligt i dig?
– Men det är ju också så att jag själv mobbade i skolan. Och jag var inte den enda som åkte upp på berget och fick spö. Alltså, barn är svin! Det är fruktansvärt. Det här Riccardo­mordet nu. Man tänker: ”Hur kunde de?” Men i min skola hände faktiskt sånt. En snubbe i min klass knivhögg en kille på ett disco i Märsta och killen dog.

Men det här behovet av att alltid vara ovanpå, var kom det ifrån?
– Det var en osäkerhet. Jag inser det i dag. I dag ser jag att styrka är att kunna vara svag. 1995 hade jag inte kunnat stå på en scen och berätta om mina svagheter, jag hade inte fattat poängen. Men i dag känner jag mig starkare av att göra det. Och det är väl en vuxengrej, antar jag. Men von oben-prylen, att definiera sig själv genom att slå på något annat, är väl den absolut enklaste, fegaste vägen. Det var precis det vi höll på med i Killinggänget. Vi hängde upp en stor bild på Claes Åkesson bakom scenen och sa med det: Vi är inte som han, vi är tvärtom. Kinesisk värdeperspektivsförflyttning.

Vad hette det, sa du?
– Det är sånt där som Bea (Schyfferts fru) pratar om när hon ritar. Hur man beskriver en person genom hur man väljer storleken på honom.

Och då blev Claes Åkeson jättestor bakom er – och därmed totalt förminskad.
– Precis. Och så använder man folks osäkerhet som ett verktyg.

Sniffade ni bara upp folks osäkerhet eller satt ni och diskuterade det? Vad ska den fulla illern ha för namn? Vem ska vi ha som backdrop på den här showen?
– Vi diskuterade det jättemycket. Att hitta rätt person, det är ganska mycket jobb bakom det. För det fick inte vara någon som låg. Claes Åkeson var ju en stor stjärna. Han var precis rätt.

Men ni gav er också på en före detta trummis i Imperiet. Och en överviktig gitarrist i ett nerlagt indieband.
– Där måste jag korrigera. De människorna gav vi oss inte på. Det vi gjorde var sketcher, och sen kom Andres (Lokko) in och döpte karaktärerna till roliga referensgubbar, som en del skulle känna igen och en del inte.

Men det fanns ju en anledning till att det blev roligt när man nämnde just de personernas namn, och det hade ni sniffat upp?
– Visst, och en anledning är att detaljer är humor. I stället för att säga ”det står en snubbe och väntar nere på hörnet” så säger man ”det står en arbetslös sufflör och väntar på Östra hamngatan med en påse vaniljhjärtan” och så blir det roligare. Här valde vi personer som man precis hade glömt bort  och det var delvis det som gjorde det roligt.

Har du haft dåligt samvete för att du gett dig på någon?
– Ja, och speciellt när jag höll på med den här föreställningen. Jag tycker Andreas Mattsson från Popsicle är ett popgeni och en av de trevligaste människor som går i ett par skor. Och jag känner mig dum för att vi drev med hans utstående ögon, som tydligen kommer av en sjukdom. Jag vet att folk blev ledsna för det. På den tiden borstade jag bara av mig sån kritik som mjäll på kavajslaget: ”Vadå, det är ju ironi ju!” Men jag tänker inte be om ursäkt för vår konst, jag kan inte göra det, man kan inte säga förlåt för konst. Då har jag inget här att göra. Mitt förlåt är att jag vaknar mitt i natten i blöta upprullade lakan och känner så där, men det korset bär jag själv. Till mitt försvar kan jag säga att det är svårt att skriva skämt. Ge Lars Winnerbäck ett år och se om han kan komma upp med ett enda bra skämt. När det väl kommer så hugger man, högt eller lågt, brett eller smalt. Skrattar vi? Okej, ut med det! Det är så man tänker.

En väldigt bra sketch var den om Expressen Fredags ängsliga nöjesredaktion. Men den var samtidigt helt bisarr, för ni drev med en mobbning och en elitism som ni själva personifierade under 90-talet. Och man fick inte direkt känslan av att det var självironi.
– Jag tror inte att vi tänkte att vi var såna, jag tror inte att vi såg det som att vi var i en maktposition att bestämma vad som var av och på. Vi tänkte nog bara att det var en bra sketch. Men jag har ju fattat i dag att det var så. Folk som säger nu att de inte vågade går fram till en.

Får du en kick av att folk är lite rädda för dig?
– Det är ju praktiskt. Jag har suttit i samma flygplan med såna som Carola och sett hur folk beter sig, hur de till och med kommer fram och nyper i kinderna. Men på senare år har jag spejat lite mot den där folkliga lägerelden där de andra sitter. Det verkar vara så mysigt där.

Men du är fortfarande Mårran. Elden skulle slockna om du slog dig ner där.
– Jag vet (skratt).

Jag har tittat på en hel del YouTube-klipp med dig de senaste dagarna, många från Parlamentet. Och jag har tänkt på hur några av de andra komikerna beter sig medan du pratar. De håller dig lite kort och ger dig inte alltid de där bjussiga garven. Det är som att de har ett horn i sidan gentemot dig. Kan du känna det själv?
– Ja, absolut. Och jag har funderat över varför jag aldrig har blivit inbjuden till ett program som Allsång på Skansen. Alla jävlar har varit med där, men inte jag. Fast samtidigt, när jag väl får vara med i Melodifestivalen kan jag ju inte bara gå upp där och göra en sketch utan ska krångla till det, provocera och riva och driva med. Och det är ju där jag vill ligga. Man måste vara konsekvent. Som Ulf Lundell. Klamra sig fast vid sin bild, förr eller senare blir man nationalhelgon (skratt)!

Förr eller senare får man komma till Allsång på Skansen och vara otrevlig.
– Det är ju det man vill! Nä, vad man egentligen vill är att de ska ringa och fråga om man kan komma så att man får säga: ”Aldrig i livet!” För det är ju inget bra program.

Annars är det slående hur folklig du är nu för tiden. Så himla långt till Adde Malmberg är det inte längre.
– Nej, verkligen inte. Och det är några hundra standup-gig i ryggen som har skapat det. Publiken redigerar en. Publiken vill åt ett visst håll och då dras man dit. Egentligen borde standup recenseras på sportsidorna, för det är en sport där det handlar om att vinna eller förlora hela tiden. Skrattar publiken har du vunnit, skrattar de inte har du förlorat och alla i salongen vet hur det har gått. Det är inte som med teater att man kan gå ut efteråt och säga: ”Dialogen var lite stel, men scenografin och ljussättningen var fin.” Antingen funkar det eller så funkar det inte. Jag har gjort skämt som är långt bort från Adde Malmberg, råsmala och skitroliga grejer, men när ingen skrattar åt det för femte gången så ryker det skämtet. I mitt manus nu står det att jag rökte hasch med Jocke Åhlund. Jag sa Jocke Åhlund i Katrineholm och fick inget skratt på det. Därför sa hjärnan Teddybears i går kväll och då funkade det, folk skrattade.

– Men idén om att jag var så smal förr är felaktig. Killinggänget har alltid varit jättefolkligt. Men det har funnits flera plan i skämten. Robert Gustafsson kommer in och härmar en full – det kan inte bli mer buskis och bred svensk underhållning än så. Att han gör det med en iller, det är ett arv från Monty Python-knas-världen. Och sen att man döper illern efter en trummis i Imperiet, det är det som journalisterna hänger upp sig på och skriver att vi är smala, cyniska stockholmare. Anledningen att den där pjäsen lever kvar i hus och hem är att den är så jävla välskriven. Den spelar på tre plan. Plus att det är så välspelat av Robert. Han gör ett paradperformance.

Du beskriver i din nya show hur ironin drevs upp mer och mer tills alla var helt paranoida, hur det blev rena Da Vinci-koden att avläsa en ironiker. Känner du att du gick i egen fälla?
– Definitivt. Det är som att köpa ett hus och upptäcka att man har bajsat i eget bo. Nu går vi in i hallen – oj, här har jag tydligen bajsat, jag ber om ursäkt för det. Vi går in i köket i stället. Nej, någon har bajsat på diskbänken. Oj, det är tydligen jag. Jag hade ju bajsat i hela vuxenboet. Och standup… Vi sågade standup hela 90-talet. Adde Malmberg, Babben…

Det var den lägsta formen av underhållning. Åka runt och prata gotländska.
Satte du dig ner och började fundera: Vad är det jag kan egentligen? Och kom fram till att standup trots allt är din grej?
– Ja, precis så.

Att gå från Guldbaggegala och SVT Drama till Norra brunn, det är verkligen att köra chevan i fulskogen. Du är en strategiskt begåvad person, du måste ha varit fullkomligt medveten om den här statusresan nedåt. Hur resonerade du?
– Det gick en miljon varv genom huvudet innan jag tog beslutet, innan jag landade i ”skit samma, jag vill ju det här”. En av mina styrkor är att jag är bra på att starta projekt. Och när jag då bestämmer mig för att bli ståuppkomiker är jag bra på att starta det. Jag åkte till New York ett år och gick en kurs. Jag gjorde läxan. ”How do you get to Carnegie Hall? Practice, practice, practice.” Sen åkte jag runt i Sverige ett halvår och uppträdde på pubar i Linköping och var skitdålig. Men jag gjorde läxan tills jag hade tio minuter material. Det var först då jag satte upp en lapp på Norra brunn. Och så blev det fullsatt. Jens Peterson från Aftonbladet var där med det längsta kameraobjektivet och jag tänkte: ”Era jävla fittor…” Men det gick bra.

– Där skulle jag kunnat lagt av, tror jag. För min process handlar väldigt mycket om att bevisa saker. Hade det dykt upp något annat just då hade jag kanske hoppat på det och tänkt att jag är klar med standup. Det är en svaghet jag har. Genom att byta hela tiden tar man inga risker, då bedöms man alltid som nybörjare. Men när jag stod där på Norra Brunn hade jag en väldigt konkret anledning att fortsätta. Jag var pank. Jag hade köpt ett hus i Bromma. Inga reklambyråer hörde av sig till mig längre, it-bubblan hade spruckit och Killinggänget gjorde annat. Så jag gick hem från Norra brunn med 3 000 i fickan och tänkte: ”Toppen!”

I USA börjar man i regel med standup för att sen avancera. Letterman, Seinfeld, Woody Allen… Du gjorde tvärtom.
– Ja, och det är jag stolt över. Jag är stolt över att jag la min ängslighet åt sidan. Och jag tror faktiskt att jag hjälpte standup-världen lite genom att komma från det finare rummet.

Du talar mycket om att ta ansvar i nya showen. Vad är att ta ansvar för dig?
– Den här showen hade lika gärna kunnat heta Konsten att bli vuxen. Och att vara vuxen är att ta ansvar. Både som man, som förälder och som son. På senare tid har jag tänkt mycket på att det handlar om att ta ansvar inför sig själv. Att mina värderingar, hur ytliga och dumma de än är, faktiskt har ett värde. Om jag tycker att den här skiten är intressant då gör jag det och står för det. Så var det inte på 90-talet. Då handlade det så mycket om vad de andra tyckte och kände. Ansvar för mig är att vara ärlig. Man är ärlig mot sig själv och mot andra, och man är ärlig när man har gjort bort sig.

– Jag ljög för Bea för en vecka sen. Det gällde ett barnkalas. Jag skulle ringa och säga att vår son Janne inte kunde komma, men glömde bort det. I stället ringde mamman och frågade: ”Kommer ni?” Jag bad så hemskt mycket om ursäkt för att jag hade glömt och trodde att det var ur världen. På kvällen frågade Bea om jag hade ringt och jag sa att, visst, det har jag gjort. Men dagen efter träffar Bea mamman på dagis, som säger: ”Nästa gång kan ni väl ringa…”

Då skämdes jag som fan. Att vara 40 år och inte kunna säga att man har glömt och sen ta den smällen. Jag tänker att jag kan smita, men i stället slår det tillbaka trefaldigt.

Och grejen är att de där smällarna man får ta av att säga sanningen sällan är så hårda som man inbillar sig.
– Det är ingenting. Men ansvarsdörren blir jätteläskig om man aldrig går igenom den. Samma sak med ängsligheten. När man väl bryter igenom den inser man att det inte var någon fara, tvärtom. Jag hade några som såg en provföreställning och som ifrågasatte de allvarliga bitarna i den: ”Ska du verkligen stå och berätta om dina gamla mobbinghistorier som en annan Gardell?” Och nån sekund tänkte jag att de kanske hade rätt, att det bara är larvigt.

Du började skämmas?
– Tills jag insåg att det är just därför som jag ska berätta min historia. För alla bär på de där erfarenheterna, på ett eller annat sätt, alla bär skammen. Vet du vad det värsta är? Det är dn:s reportageserie ”En dag med…”, när man följer en kändis en hel dag. Där kan vi snacka om bilden vi vill visa upp. Folk sitter och äter kiwi och müsli klockan 06.30 och går en halvmil efter frukost. Jag blir så förbannad. Tänk om jag verkligen skulle berätta om min dag: Vaknar 11.30, runkar framför datorn. 13.00, skuldsanering…

– Allvarligt talat, när man väl säger som det är – åh, vad kul det är! Det finns så mycket humor att utvinna ur skammen. Och fan vad skönt det är! Som när jag berättar om att jag har varit sängvätare, det var en befrielse. Det måste väl du också känna, när du skriver låttexter?

Absolut. Både skammen i att visa sig och belöningen när man trots allt gör det.
– Jag tror att konstnärskap handlar om att skapa en jämvikt mellan det man är och det man säger. När de är i fas med varandra, när det man vill och det man gör harmonierar, då uppstår en ren klar ton, och då mår man bra. Och jag kände faktiskt så i går kväll efter föreställningen. För första gången på länge somnade jag gott.
Så kände jag inte efter Toyotas julfest. Men då var det fakturan som fick mig att somna.

Hur mycket ska du ha för att underhålla på Toyotas julfest?
– 40 000. Då är det en hel show och så är det alltid nån säljare som man ska dela ut pris till. Det kanske låter mycket, men man får inte glömma att jag tar betalt för en massa år av oavlönat slit. Parlamentet betalar uselt, typ 500 spänn på faktura, jag har slutat fakturera. Jag är med för att det är över en miljon som tittar, det är ett bra fönster.

Förra året hade du en högre månadslön än statsministern, 140 000 kr i månaden.
– Men så gjorde jag också ett väldigt mycket bättre jobb än statsministern.

Vad har du för förhållande till pengar?
– I min bransch har man en horisont på ett halvår, det kommer perioder när man inte tjänar något och man har inte någon betald semester. Men jag tror att jag har ett ganska normalt förhållande till pengar. Har inga fonder. Är varken snål eller särskilt slösaktig. Jag betalar av på ett tvåmiljoners villalån och en sommarstuga och försörjer Bea nu när hon pluggar till läkare.

Vi pratade om skam och att övervinna den. Vilka förebilder har du när det gäller uppriktighet?
– Richard Pryor framför allt – den ultimata amerikanska komikern. Född i ett horhus och lämnad av sina föräldrar. Super och slåss och får ett brett underhållningsprogram där han jonglerar och småskämtar. Efter halva serien säger han ”fuck this!” och åker till San Francisco där han tokknarkar en månad. Sen bestämmer han sig för att berätta som det är. Så han börjar om igen, börjar åka runt på småklubbar och motherfucking nigger this och motherfucking nigger that, han svär och är råärlig. Han berättar om hur han haft bögsex och sånt som man som svart komiker absolut inte ska erkänna. Och så bygger han det igen och efter tio år är det slutsålda arenor. Och så gillar jag Leif gw Persson. Vilken snubbe! Jag såg honom på Videokväll hos Luuk och man ville ju slänga sig i en taxi till tv-huset för att krama honom.

– Jag satt med GW på en middag och jag ramlade bokstavligen av stolen av skratt. Han gillar egentligen inte mig, tycker att jag håller på med blaj, men eftersom jag jagar är jag ändå lite okej. Han är den första att erkänna att han är en full gammal tjockis som har svårt med unga brudar – och det är så fint, tycker jag. Sen ser inte han det där patriarkalproblemet själv, han ser inte att han är jätteproppen Orvar, men han är den första att erkänna att han är en jävla skitstövel. Och dit vill man ju.

Norman Mailer framstod alltid som en helt orädd slugger och sanningssägare. Han be­rättade i en intervju att det var först efter 80 som han slutade bry sig om vad folk tyckte.
– Jag kan faktiskt tänka mig att det är så, att det dröjer till 80 innan det släpper helt. Jag har tänkt på det när jag läser bloggar, att det spelar inte så stor roll vad folk avslöjar, de kan skriva att de bajsar. Man vill åt den där ärligheten, det är den som är attraktiv.

Samtidigt är det svårare än nånsin att vara helt ärlig offentligt, för Sverige är väldigt politiskt korrekt och infackandet av människor går blixtsnabbt. För tio år sen, när jag släppte min första skiva, blev jag tillfrågad av ett kultur­program i SVT om ett album som haft stor betydelse. Jag tänkte att man ska vara ärlig och höll upp Ulf Lundells Den vassa eggen.
– Hahaha!

Efteråt har jag undrat om det var så himla nödvändigt att vara helt ärlig. Jag menar, inte ens Ulf Lundell vill ju bli associerad med Ulf Lundell.
– Man måste välja sina krig. Du hade inte behövt ljuga, du kunde bara låtit bli att vara helt ärlig, eller sagt att du glömt skivan hemma.

Men då blir man en av de där kalkylerande typerna. GW Persson hade inte kalkylerat.
– Nä, du har helt rätt, egentligen ska man inte tänka. Du får se det så här: Du fick i alla fall en väldigt rolig historia ut ur det. Du visade upp Den vassa eggen i rutan och nu turnerar du med en stor skylt över huvudet där det står ”butter trubadur”. Och jag går runt med en stor skylt där det står ”ytlig ironiker”. Så är det. Men det går inte att fuska sig fram till den där auktoriteten, det tar tid och man måste göra läxan. Både du och jag vet att Dregen inte är rock. Leopardmönstrad gitarrstärkare i all ära, men vi läser ändå av att han inte är rock. Moe Tucker, däremot, är rock. Leif gw Persson är rock. Han kastar ut verbala tv-apparater genom hotellfönstret utan att bry sig, medan Dregen öppnar fönstret och kollar ner på parkeringsplatsen först…

– Jag skulle slänga ut en tv från ett hotell i Halmstad en gång. Den satt fast i väggen. Jag slet och slet, men den lossnade inte. Det var på eftermiddagen, vi hade festat hela natten och fortsatt på dagen, till slut gick jag ner i repan och bad om en skruvmejsel. Jag skruvade ner tv:n samtidigt som jag kände hur jag började nyktra till. Det var bara en kille kvar, som satt i ett hörn. Lite lamt slängde jag ut den genom fönstret: Blomp! Och så gick jag ner i receptionen och sa: ”Jag har slängt ut en tv genom fönstret, jätte­dumt, nån kan ju skära sig på glaset, har ni en sopkvast?” Och sen betalade jag 3 500 spänn.

En del av laddningen i en komiker som Richard Pryor ligger i att han har en tuff bakgrund. Du är uppvuxen i mexitegelvilla norr om Upplands Väsby, i en medelklass­familj. Är det ett problem?
– Det känns definitivt som ett problem (skratt). Det var visserligen tråkigt i Rosersberg, men inte var det Ondskan direkt. Jag blev inte rumpknullad med grovsalt på nån internatskola. Det är ju drömmen att ha nåt sånt att komma med! Jag fick rota rätt mycket för att hitta det som svider till.

Jag har en teori om att de allra flesta artister börjar sina karriärer med att vilja vara någon annan och att det är det som hindrar dem från att bli riktigt bra. Man litar inte på sitt eget stoff. Man säger till Gud: Du har visserligen skapat mig helt unik, men fan, kunde du inte ha gjort mig lite mer lik Dregen?
– Jag tror det är jättejättesant. Och det är inte förrän man börjar våga gå genom dörren några gånger som man ser att det man har faktiskt bär.

Hur länge har du och Bea varit ihop nu?
– Sen -94. Fotbolls-VM. Vi gifte oss nyårs­afton -96. Fan vad typiskt män att komma ihåg viktiga familjedatum med hjälp av sport. Det är som ett dåligt svenskt standup-skämt.

Jag har ett fint minne av er från Café Saturnus i Stockholm. Det är sommar i mitten av 90-talet, det är fortfarande hippt att dricka latte och du ser väldigt grunge ut. Ni är så förälskade att ni klättrar på varandra.
– Hmm…

Hur har ni lyckats hålla ihop så länge?
– Ja du… Äktenskap är en långdistanssport. Vi är bra på att inte låtsas, att inte gömma undan och bygga ut huset i stället för att prata. Det är det enda som fungerar i längden.

Man talar alltid nedsättande om att fixa med huset och sånt, men behöver inte ett förhållande projekt, något utanför de här två personerna?
– Det är absolut så, och barn är det perfekta projektet. När man har svackor, perioder då det inte känns som att man har något gemensamt, då kan man alltid titta på de där två killarna i soffan – det har man ihop.

Du har talat offentligt om att Bea och du varit på väg att skilja er. Vad jag förstod satte ni en deadline? Det låter väldigt Schyffert.
– Om jag får välja mellan deadline eller inte deadline så väljer jag deadline. Men det är nog ett gammalt familjeterapitrick det där, att inte låta saker bara pågå.

Vad är det i dig som gör det svårt i en kärleks­relation?
– Endorfinet. Jag bränner så mycket på jobbet. Kommer hem som ett utbränt litet trästycke. Tom.

Exakt så beskrev du din pappa i showen. Vad har ni för förhållande i dag?
– Riktigt bra. Han stöttar mig och vi gillar att prata även om vi inte har så mycket gemensamt. När han och mamma skilde sig var jag 17 och då tyckte jag att han var en gris i många år. Men när jag var 27 tog vi ett rejält snack på en kinakrog där jag fick säga allt, utan att han gick i försvar. Det var starkt av oss. Starkt av mig att initiera, starkt av honom att fullfölja.

Tänker du mycket på hur du är som pappa?
– Ja, det är nästa steg. Och jag försöker som fan att inte upprepa mina föräldrars misstag. I min terapi pratade vi mycket om Star wars. Om Darth Vader som den mörka fadersfiguren man både måste döda och försonas med. Snart är det min tur att bli dödad.

Den här föreställningen The 90’s är förpliktigande för dig, du sätter en ny ribba.
– Det är meningen. Jag vill ha ett till verktyg i knivsliparlådan och då måste jag göra det lite svårare för mig. Men sen är det växelbruk, jag kanske gör nåt superlarvigt och ironiskt efter det här. Den vassa cyniska skalpellen är ett verktyg jag är rädd om. Inte alla kan använda det.

Tänker du att du kan åldras och få prostataproblem med det här yrket?
– Standup är det perfekta yrket för det. Tänk på George Carlin eller Bill Cosby. 75 år gammal, sitter på en stol, har gjort 45 000 gig och kan få vilken publik som helst att tokskratta. Fan vad mysigt! Och inte bara köra samma skit som förr, utan blanda lite, läsa dagens tidning och visa att man har koll, men också ha koll på att man inte har koll. Det är en viktig grej, självinsikten. Du har väl också ett yrke som du kan åldras i?

En man med gitarr. Ganska likt ditt yrke. Funkar alltid, om man kan finna sig i att det går upp och ner. Jag tänker på Seinfeld-sketchen när Jerry och Eleine ska flyga: De har fått en biljett i business class och en i ekonomiklass och  tjafsar om vem som ska ha vilken. Jerry säger att han borde få den eftersom han har suttit i business förut: ”Once you’ve been there you can never go back.” Första gången jag såg den tänkte jag: ”Gud, vad sant!” Men så tänker man efter och inser att den som inte både kan stiga och sjunka är en riktig loser.
– En som har varit bra på det är Ola Magnell. Han är en av de bästa tycker jag. Han har klarat av att åka ut i kylan några gånger och bo på sämre hotell i Göteborg än när han var här förra gången. Det är sporten vi tävlar i. Det är läxan. Vi måste vara lika bra på bänken som på planen.

Tomas Andersson Wij