Hoppa till innehåll

Historien om Ulf Lundells klassiska roman ”Jack” – vännerna bakom karaktärerna berättar

Ulf Lundell på bokreleasen av Jack 1976.
David Johansson

Café återvänder till scenerna som förändrade Sverige. Denna gång:
1976 debuterar Ulf Lundell med Jack, som kommer att bli 70-talets
generationsroman.

Den 5 april 1976, Södermalm, Stockholm. 

Joakim Strömholm, fotograf, förlaga till karaktären Jonny i Jack: ”Det var på midsommarafton 1967 som vi träffades första gången hos en kompis på Värmdö. Ulf var där tillsammans med sin kompis Stikkan, som också blev romanfigur så småningom. Vi festade på rätt bra den kvällen, och tidigt på midsommardagen tog jag den nu rätt kända bilden på honom i fårpäls, badbrallor och gitarr.”

Måns Ivarsson, musikjournalist: ”Det låg lite i luften att en sådan bok skulle komma. Jack var som en sorts ställföreträdande rebell eller hippie i den mån att många i Sverige på den tiden var rädda, men samtidigt fantiserade och drömde om hippielivet och droger och fri kärlek. Samtidigt som väldigt få faktiskt tog steget. De få som förverkligade det livet var antagligen inte kapabla att få ner det på papper, så boken blev oerhört spännande för många och sålde bevisligen bra.”

Joakim: ”Jag drog sedan utomlands över sommaren, och vi träffades igen på hösten och hamnade inne i Stockholm. Farsan hade en lägenhet på Drottninggatan, och eftersom han var utomlands mest hela tiden fick vi låna den. Vi drev omkring och gick på Tenn­stopet och Sturehof; en tid som för övrigt refereras till i Sextisju, sextisju. Ulf hade sin första spelning på en klubb i Gamla stan, Alleman­skatt, i december det året – utan större framgång. Sommaren 1969 var sommaren då vi cyklade runt på ­Gotland, och 1970 hade Ulf ingenstans att bo. Det var då han fick bo i min farsas stuga i Vita Bergen.”

”Ulf jobbade på Pripps och sorterade tomglas.”

Måns: ”Här var någon som äntligen talade som jag och mina kompisar. Jag har också ett litet annorlunda perspektiv av den anledningen att jag var en halvhippie själv, redan som 11-åring var jag mycket intresserad av Beatles. Ett intresse som blommade ut i Jimi Hendrix, Doors, Woodstock. På 70-talet läste jag och mina kompisar Rolling Stone, Kerouac och Hunter S. Thompson. Kerouac och Thompson flippade ut på allvar, så som 20-åring kände jag att jag läst det som Lundell skrev, till skillnad från majoriteten av svenskar som läste Jack.”

Rebecka Kärde, journalist och litteraturkritiker: ”När jag läste Jack hade jag ingen relation till Lundells musik. Det har jag nu – en varm relation! – och det ger närhet, ett skelett, något att hänga upp det hela på. Men det är fortfarande mycket jag inte förstår i Jack. Den kultur och de ideal som gestaltas är så avlägsna att jag liksom inte kan bedöma valören i det som skildras. Är Jack själv patetisk, en jobbig kille, eller är han bara skön? Är det otäckt eller helt normalt att han och Bart spionerar på tjejer som byter om? Finns det över huvud taget något ironiskt eller självmedvetet lager i boken?”

Ulf Lundell i pälsjacka, hatt, badbyxor hållandes i en gitarr.

Joakim: ”Vi lämnade Stockholm 1971 och bodde i ett litet kollektiv utanför Norrköping. Vi hade problem att få ihop till hyran trots att den bara låg på 134 kr i månaden. Det var bara jag som hittat ett någorlunda fast jobb, ett lärarvikariat. Ulf jobbade en dag på Pripps och sorterade tomglas, minns jag. Men mest hördes ljudet från hans skrivmaskin. Han skrev och skrev, och det var väldigt hemligt. Vi respekterade det, han hade publicerat lite dikter, så vi visste att han kunde skriva.”

Rebecka: ”Så här i efterhand kan man konstatera att det rörde sig om en väldigt specifik ungdom som påverkades av Jack.”

Måns: ”Jag hade polare som hoppat av skolan och dragit till Indien och aldrig kommit tillbaka, medan andra hade tagit överdoser eller bodde i kollektiv i skogen. Beat-rörelsen och Kerouac fanns inte i det svenska allmänvetande. Amerikansk litteratur erbjöd mer extra­vaganta skildringar, men det skildrades på ett mycket lyckat språk i Jack. Hemma i stugorna hade de flesta på sin höjd sett långhåriga typer hänga på något torg i stan.”

Rebecka: ”40-talister verkar inte riktigt förstå hur unika de är som generation i det avseendet. De tycks likställa sin egen ungdoms drömmar och erfarenheter med ´ungdomen´ som sådan. Men ´ungdom´ som social kategori är ju ett mycket nytt påfund, och jag tror faktiskt inte att dagens 20-åringar drömmer om att bo i en kolonistuga i Vitan, hanka sig fram utan pengar och låtsas vara författare. Det livsstils­idealet bygger på att det finns en tillgänglig trygghet att ta avstånd från. Att man liksom riskerar att halka in i en stabil nio-till-fem-tillvaro om man inte passar sig, att man kan RÅKA få en fast anställning och en villa i Enskede. Så tror jag få känner i dag.”

Joakim: ”Fotografen Jonny kändes väldigt välbekant. Det fanns ingen tvekan om vem som var förebilden. Det fanns mycket där som avslöjade mig: ´håret som på den dödsdömdes hjässa när strömmen slogs på´. Jag skrattade och njöt åt allt, tills det stod att Jonny sålde droger. Något jag absolut inte gjort.”

Måns: ”I dag kan den nästan kännas lite barnslig, med alla rebelliska upptåg fast i svensk skrud. Jag var kanske inte den typiska Jack-läsaren, egentligen. Jag var ju plugghäst och ville ha bra betyg och ett bra jobb och tjäna pengar. Jack hatade sin skolgång, vägrade värnplikt och satt i fängelse.”

Ulf Lundell spelar gitarr med tre uttråkade tjejer som åskådare.

Rebecka: ”Den sortens manlighet, killar som inspirerats av Jack, är så extremt ocool i dag. Samtidigt går det naturligtvis att på ett teoretiskt plan begripa dragningskraften Jack hade. Tempot i boken, eskapismen, rumlandet, det är klart att det tilltalar en generation som känner att de har världen för sina fötter och vill göra uppror mot föräldrarnas småborgerliga in­­skränkthet.”

Joakim: ”När boken väl gavs ut på våren 1976 hade i princip hela gänget upplösts. Men jag och Ulf umgicks en del. Jag ville inte vara hemma när boken kom, utan levererade omslaget och stack till Sydfrankrike. Efter ett tag började det rinna in tidningsartiklar och brev, och alla undrade vad fan det var som hände. Vårt lilla liv hade blivit en generationsroman?”

Måns Ivarsson: ”Jag älskade den ännu mer när jag läste om den under arbetet med min egen bok (om Ulf Lundell, reds anm.) 2007. När jag detaljläste den blev jag verkligen förälskad. Det levande språket och poesin hade man kanske inte uppfattat som ung.”

Rebecka: ”Jag var nog vagt skeptisk till Ulf Lundell, av hävd. Det förändrades när jag läste Vardagar. Jag tror att den fick mig att förstå att Lundell var sårbar, inte alls så rockigt kompakt och poserande som jag hade trott. Där etablerades en grundkärlek som gör att jag numera kan ta del av hela Lundells katalog med viss nyfikenhet. Jag förväntar mig inte att det ska vara bra – ärligt talat har han både skrivit och spelat in mycket skit – men intressant. Och det är det nästan jämt.”

Joakim: ”Jag och Ulf satt och kollade i en låda med beundrarbrev som kommit från förlaget ett tag efter att boken getts ut. Det var väldigt många brev, där framför allt tjejer tackade för att de fått kraft att lämna ett taskigt förhållande och vågat leva ut. Många brev kom också från folk som vågat stå upp mot sina föräldrar, som Ulf gjorde när han inte blev ingenjör som hans far ville. Det är nog det som finns i den där boken: det rebelliska och styrkan i att inte ge upp, utan göra det man vill göra. Det håller över alla generationer, långt efter att vi är.”

Vad hände sen?

Boken trycktes ursprungligen i 2 000 exemplar, men sålde sedan i över 200 000 ex bara första sommaren, och kom 1976 att filmatiseras. 

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.