Hjälp, jag har inga åsikter!

 |  Publicerad 2013-05-01 08:27  |  Lästid: 4 minuter

Första maj innebär långa demonstrationståg på stadens gator. I vår medvetna tid av amatördebattörer och hippa moralister har Jonas Cramby inte vågat erkänna sitt politiska ointresse. Men nu kommer han ut.

* * *

När jag i höstas bokade en resa till Texas var det inte superstormar, skallerormar eller landsvägsrånare som mina vänner oroade sig för.

Det var att jag skulle bli lynchad.

– Du måste på riktigt akta dig, sa en kompis när han hörde om mina resplaner. Som svensk i Texas, mitt under det amerikanska presidentvalet, skulle du kunna råka riktigt jäkla illa ut.

– Men… varför? undrade jag.

Min kompis himlade med ögonen .

– Hallå? Var har du befunnit dig de senaste åren? Vet du inte att rednecks hatar svenskar? Den konservativa debattören – och rövhålet, måste jag tillägga – Mark Steyn har ju till och med sagt att ”Obama försöker förvandla USA till Sverige”. Som om det skulle vara något DÅLIGT!

Han skakade upprört på huvudet och fortsatte:

– Om Obama vinner valet så kommer alla de här grottmänniskorna leta efter nån att ta ut sin frustration på. Och med största sannolikhet kommer det bli du.

– Jag?

– Ja, sa min kompis allvarligt.

Jag nickade tyst, som om jag förstod vad han menade. Men det gjorde jag inte såklart. För om jag har en enda smutsig liten hemlighet så är det att jag inte bryr mig om amerikansk politik.

Eller… Jag vet naturligtvis att Barack Obama är god och att Mitt Romney bär svart plasthjälm och verkar bygga på något slags dödsstjärna. Men jag förstår samtidigt inte riktigt vad jag skulle kunna göra åt saken?

Mitt ointresse är något som jag skäms över och försökt dölja (fram tills nu i alla fall) eftersom de flesta av mina kompisar är så engagerade i amerikansk politik att de när som helst skulle kunna hoppa in som talskrivare åt Obamaadministrationen. De postar smarta inlägg på sina bloggar och på middagar levererar de så dräpande roliga drapor om hur knäppa Tea Party-rörelsen är att de skulle kunna vara specialskrivna av Jon Stewart. Dagen före valet fylldes mina sociala medier-feeder med högtravande uppmaningar om att i dag måste alla ta sitt ansvar och rösta på Obama.

Och jag – jag visste inte ens att man fick rösta i det amerikanska valet om man bor på Södermalm i Stockholm.

* * *

Vi lever i det hastiga dömandets tidevarv. Om 90-talet handlade om musik och film och 00-talet om mode så
är 10-talet utan tvekan åsiktens årtionde. Aldrig tidigare har väl fler okvalificerade människor haft mer att säga om fler vitt skilda ämnen än just nu.

Det var väl egentligen bara en tidsfråga – för om historien egentligen bara består av en serie ganska förutsägbara reaktioner och motreaktioner så började det helt enkelt bli dags för lite gammal­dags engagemang igen.

Efter att proggarnas barn – 70-talisterna – revolterade mot sina politiskt medvetna föräldrar under 90-talet genom att inte bry sig ett skit om något annat än populärkultur så har motreaktionen i dag blivit att varenda jävel har åsikter flygande ut ur sin yahoo.

I dag anses det lika coolt för amatördebattörer att sparka in öppna dörrar på Twitter som det på 70-talet var för Robert Plant (googla om du är född senare än på 70-talet) att sparka in hotelldörrar på Hyatt House.

Detta visar sig inte bara varje gång jag öppnar min morgon­tidning eller webbläsare utan också i det svenska språket.

Uttrycket ”politiskt korrekt” användes till exempel förr i tiden för att beskriva självgoda människor med ganska allmängiltiga åsikter. I dag används uttrycket i första hand av ljusskygga personer som skriver elaka bloggkommentarer i versaler och blir jätte­jättearga om någon annan än en medelålders man har en åsikt.

Människorna som använder sina allmängiltiga åsikter som statussymboler har inte försvunnit, tvärtom är de fler än nånsin, men det finns inte längre något bra sätt att retas med dem utan att själv framstå som en komplett galning.

Ett annat uttryck som fått ett uppsving är ”moralist”. När jag växte upp var en moralist någon som tyckte att videobandspelare var ett verktyg för satan (eller åtminstone ville förbjuda dans i ungdomsfilmer). I dag är det inte bara accepterat att vara moralist, det anses till och med lite tufft. ”Hur fräscht är det egentligen när folk använder ordet ’moralist’ som något dåligt?”, läste jag till exempel en ung, hipp människa skriva på Twitter nyligen. ”Att vara moralist betyder ju bara att man BRYR SIG.”

Om det är något som är viktigt i dag är det just att ”bry sig” och att ”våga ta debatten”. Att vara konflikträdd och åsiktslös är ungefär lika attraktiva karaktärsdrag som att peta sig mellan tårna på tunnelbanan.

* * *

Eftersom jag är en ganska konflikträdd – och åsiktslös –person så vill jag bara förtydliga att jag i grunden givetvis tycker att allt det här engagemanget i miljöfrågor, jämlikhet och rasism är något oerhört positivt.

Men när engagemanget blir en massrörelse blir det genast lite mer komplicerat i min hjärna. Alla dessa rättrådiga åsikter i alla dessa kanaler får mig ibland att känna att någon har gett en kulspruta till en femåring i tron att ungen bara ska träffa måltavlan.

Det är helt enkelt en tunn linje mellan att vara en person som ”vågar ta debatten” och att vara en översittare. Precis som modetidningar sägs få sina läsare att känna att deras kroppar inte duger som de är så går det inte att öppna en tidning eller webbläsare utan att debattörer, krönikörer, proffs- och amatörtyckare tycks säga till mig att mitt intellekt och min personlighet inte är bra nog.

Därför behöver man ibland påminna sig själv om att man faktiskt inte behöver ha åsikter om precis allting – ibland kan det räcka att försöka leva sitt liv så bra som möjligt.

Att vara konflikträdd betyder ju dessutom bara att man vill nå ett samförstånd utan att bråka – och hur hippt det än är att vara moralist så får man inte glömma att definitionen av en sådan är någon ”som anser sig ha rätten att lägga sig i andras liv, och därmed sätter sig till doms över deras levnadssätt”.

Och hur fräscht känns egentligen det?

Sen är det naturligtvis inte så att fördomar, hyckleri och förutfattade meningar har försvunnit. De har bara skiftat fokus. Min kompis i första stycket hade till exempel aldrig kommit undan med sina fördomar om de inte hade handlat om just konservativa amerikaner.

* * *

För när jag väl var i USA visade det sig, såklart, att Texas­borna inte alls var såna rednecks som min vän hade påstått utan, tvärtom, både liberala (i amerikansk mening), lite bohemiska och ganska så jäkla trevliga.

Det enda jag reagerade på var hur lite de verkade bry sig om presidentvalet jämfört med mina kompisar hemma i Stockholm. Visst, det satt lite Obama- och Romney-skyltar nedstuckna i gräsmattorna, men dagen före valet verkade folk prata om precis samma saker som vanligt: vilka band som spelade var i kväll och var man egentligen hittade den bästa barbecuen.

När Obama till slut vann valet verkade folk inte ens särskilt intresserade av att lyncha mig.

Risken hade nog varit större om jag gått in på valfri bar på Södermalm med en ”Vote Romney”-knapp på jackslaget.

Jonas Cramby

Illustration: Graham Samuels

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 2/2013. Läs Jonas Crambys blogg här

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 13:47