Hjälten: Axl Rose

joel  |  Publicerad 2006-06-28 18:34  |  Lästid: 4 minuter
Universal Music

Kokain, heroin och exorcismer. Axl Rose har alltid haft en destruktiv aptit på livet. Cafés Markus Kylén förklarar varför Axl är den perfekta rockmyten.

”God morgon”, sa Axl Rose till de 1 800 i publiken när Guns N’ Roses intog scenen på nattklubben House of Blues i Las Vegas klockan 03.35 den 1 januari i år. ”Jag vaknade precis”, fortsatte han. ”Jag har tagit en tupplur i ungefär åtta år.”
”Dvala” hade varit en mer korrekt beskrivning: Vegas-gigget var 39-åringens första riktiga offentliga framträdande sen Use your illusion-turnéns avslutning 1993. Som grädde på moset blev comebacken ungefär lika långlivad som TV4:s nöjessatsning Glitter. Två veckor efter House of Blues-spelningen lirade Guns N’ Roses – där Axl sedan fyra år är den enda kvarvarande originalmedlemmen – på Rock in Rio-festivalen i Brasilien. Men framåt våren meddelades det så att både albumet Chinese democracy och sommarens planerade Europaturné skulle läggas på is.
Att Axl Rose, efter mer än 40 miljoner sålda plattor, fortsätter spela rysk roulette med sitt livsverk på det här viset är givetvis helt outgrundligt. Fast samtidigt är det svårt att inte gilla killen mer och mer för varje dag som isoleringen fortsätter. Han är ju den enda egentliga Greta Garbo-excentrikern som rockvärlden har i dag – en lynnig ensling omgärdad av mystiska rådgivare, dollarstinna stämningar och oerhört roande skrönor.
Den perfekta myten.
Av tradition brukar sånt här exilbeteende gå hand i hand med drogproblem, men faktum är att Axl Rose redan i början av 90-talet övergav heroinet och kokainet till förmån för proteindrinkar och naturläkemedel. Förmodligen på inrådan av Sharon Maynard, ett medium med säte i new age-bastionen Sedona i Arizona. Maynard kallas skämtsamt ”Yoda” av kretsen kring Axl och sägs ha ett mycket stort inflytande över hans göranden och låtanden.
Bland annat lär hon ha fått Rose att ställa in en utsåld G N’ R-konsert i Minneapolis 1992, efter att ha upptäckt att arenan drogs med negativa energifält. Vidare agerar hon konsult när Axl anställer nya bandmedlemmar, assistenter och pr-representanter. Varje person som ska jobba med honom får, påstods det i tidningen Rolling Stone häromåret, lämna in en bild till Maynard för utvärdering. Hon avgör sen huruvida personen ifråga vill Axl ont eller ej.
En annan sak som Axl Rose hänger upp tillvaron på är reinkarnation. Hans ex-fru Erin Everly – dotter till sångaren Don Everly och inspirationskällan till Guns-hiten Sweet child o’ mine – vittnade om saken när hon stämde Rose för misshandel 1994. Axl är, hävdade Everly, övertygad om att hon och supermodellen Stephanie Seymor (ex-hälft nummer två) var systrar i ett tidigare liv samt att de då ”hade försökt döda honom”. Enligt Everly tror han sig dessutom vara besatt av ingen mindre än Led Zeppelin-dåren John Bonhams ande.
Axl nekade till de här anklagelserna och gjorde till slut upp i godo med både Everly och Seymor, som lämnade in en egen stämning i samma veva. De medgivanden han gjorde i sitt eget polisförhör antyder dock att Everly nog inte var ute och cyklade helt, åtminstone inte angående Axls livsåskådning. Exempelvis bekräftade han att han vid ett tillfälle betalade 72 000 dollar för en exorcism. ”Men den bestod mest av ett örtomslag som las på min hud”, försvarade sig Rose. ”Jag blev helt enkelt blåst på en jävla massa pengar.”

Stålar, ja. Han har bränt en del av den varan under de förlorade åren. Bara inspelningen av Chinese democracy sägs ha kostat motsvarande 90 miljoner kronor hittills – och troligen blir det också privatekonomin som slutligen kommer att tvinga ut Rose ur hans mytomspunna mansion i Malibu. Människor som tar råd från new age-kvacksalvare brukar liksom behöva jobba upp banksaldot förr eller senare. För Axls skull får vi hoppas att det blir förr, eftersom han förtjänar ett bättre öde än att enbart bli ihågkommen som en nyckfull eremit.
Det här är trots allt mannen som var den drivande kraften bakom Appetite for destruction, Guns N’ Roses obevekliga debutalbum från 1987. Tolv låtar fyllda till bredden av knark, sexuella excesser och tidlösa gitarrkaskader – släppta i en era då resten av rockvärlden såg ut som Christer Lindarw och lät som Flamingokvintetten. Svulstiga omdömen som ”ett viktigt album” bör alltid användas varsamt, men ingen kan hävda annat än att Appetite for destruction gav en lika omvälvande inblick i livet på Los Angeles smutsiga bakgator som NWA gjorde med Straight outta compton året därpå.
Precis som Dr Dre & co i nwa försökte Guns n’ Roses inte framstå som livsfarliga, de var livsfarliga. Trummisen Steven Adler slog langare på käften åt höger och vänster, gitarristen Saul ”Slash” Hudson tryckte upp flyers med mottot ”straight out of detox – only the strong survive” och bandets högkvarter – ett läckande ruckel populärt kallat The Hellhouse – dränktes i groupies. Före genombrottet levde bandet på 3,75 dollar om dan, alltså knappt 40 spänn per skalle. Vid ett tillfälle var de så luspanka att Axl och Slash, i hopp om att få gratis droger, frivilligt anmälde sig som försökskaniner till ett medicinskt experiment (tyvärr anordnades det av ett tobaksbolag och resulterade bara i fria cigaretter).
När den här brokiga white trash-cirkusen sedermera drabbade världens arenor var Axl Rose magnifik. Outtröttlig, högljudd och underbart oberäknelig. Under en konsert i St Louis 1991 hoppade han till exempel ner från scenen och började slåss med en Hell’s Angels-medlem(!), som trots flera tillsägelser hade vägrat sluta blända sångaren med sin fotoblixt. När bataljen var över lämnade Rose bygget i vredesmod, vilket framkallade ett upplopp som i slutänden kostade honom en halv miljon kronor i böter.Aggressionsyttringar av det slaget har alltid varit Axls signum – och man behöver inte ha en fil kand i psykologi för att förstå varför. Han växte upp i hålan Lafayette i Indiana (eller ”Bumfuck, Indiana” som barndomspolaren Izzy Stradlin kallade det) under minst sagt dysfunktionella förhållanden. Fadern William Rose lämnade familjen när Axl var två år gammal, men hann innan dess förgripa sig sexuellt på sin son flera gånger. Situationen förbättrades inte när hans mamma Sharon gifte om sig med Stephen Bailey, en fanatiskt religiös herre som talade i tungor och misshandlade Axl så snart tillfälle gavs. Tonårstiden blev därefter: När Axl flyttade till Los Angeles 1982, och gjorde sig av med dopnamnet Bill Bailey, hade han arresterats ett 20-tal gånger för olika småbrott.
En bakgrund man knappt önskar en nynazist med andra ord, men utan den hade Guns N’ Roses och världen garanterat varit en gudabenådad frontman fattigare. Brittiska ljudoraklet Youth (mannen bakom The Verves Urban hymns och en av sex producenter som utan framgång försökt få fram nåt vettigt ur Chinese democracy) kallade honom ”one of the last great showmen of rock” tidigare i år. Och av alla omdömen som fällts om Axl Rose så är det nog det som ger honom mest rättvisa.
Den 7 december får vi veta om de takterna sitter i. Då är det tänkt att den uppskjutna turnén ska nå Sverige och Globen. Fast att ge några definitiva utfästelser vore naturligtvis fullständigt huvudlöst. Eller som en representant för Guns N’ Roses svenska skivbolag Universal uttrycker saken i ett mail till Café:
”Hemlighetsmakeriet är så hysteriskt att vi varken vet när albumet släpps eller ens om det kommer att heta Chinese democracy… only God knows.”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-22 14:09