Hjälten: Bruce Springsteen

Helskägg, energi och briljanta låtar. Innan arenarocken var Bruce Springsteen planetens coolaste kille. Cafés Andres Lokko minns hans magnifika 70-tal.

Jag läser i en dagstidning om en albumdebuterande liten svensk poptrio. I intervjun talar de om sina inspirationskällor.
”Costello utan hatt”, säger de.
Jag fnissar till. Förstår precis vad de menar.
”Costello utan hatt” är bitsk, ilsken och rastlös. Han spottar ur sig geniala melodier och cynismer till texter i ett furiöst tempo. Han går på kokain och ligger med vem som helst. Men helst och oftast med Liv Tylers mamma. ”Costello med hatt” äter caesarsallad med den svala kanadensiska jazzsångerskan Diana Krall, skriver i Vanity Fair och går på Berwaldhallen med Erik Hörstadius moster.
Den här lilla svenska poptrion hade nog kunnat säga ”Bruce Springsteen med skägg” också. Men den möjligheten kanske vi i Killinggänget tog ifrån dem när Ben och Gunnar möttes för första gången och bilade ner till Ullevi för att se Springsteen sommaren 1985?
Å mina och hela Killinggängets vägnar vill jag i sådana fall säga förlåt.
Jag är rädd att en del av oss tar Bruce Springsteens magnifika 70-tal så hårt för givet att vi nästan måste skämta med det.
Jag förstår om du inte gör det.
Jag förstår om du känner att Bruce Springsteen är en relik från en era då stadiumrocken var allenarådande. Då det var Live Aid en gång i veckan, alla kallade Springsteen för ”The Boss” och Born in the USA fanns i minst två exemplar i varenda svenskt hushåll. Det var det han decimerades till under 80-talet.
Det saknades liksom något.
Jag tror att det kan ha haft något att göra med ansiktsbehåring.
Ju längre 80-talet led, desto slätare blev Bruce Springsteens haka.
Ju längre 80-talet led, desto slätare blev också Bruce Springsteens musik.
Till slut flyttade han till Los Angeles med en fru som spelat mot Chevy Chase i några post-Päron-filmer. Där återstod bara att börja skriva låttexter baserade på artiklar han läst i morgontidningen.
Någonstans där föddes den folksångare som Springsteen så gärna vill åldras som. Tyvärr såddes nog också fröet till den Springsteen som i dag gör tummen upp för George w Bush.
Det är därför vi måste ta oss ända tillbaka till det allra tidigaste 70-talet.
Till Springsteens två första skivor. The wild, the innocent and the e street shuffle och Greetings from Asbury Park.
Det är den här killen, den unge skäggige Bruce Springsteen, jag vänder mig till när inga smarta formuleringar och subtila undertexter känns viktiga längre. När jag vill ha allt på en gång i en perfekt inslagen julklapp som exploderar rakt i ansiktet och sprutar konfetti och snöflingor över hela staden, när jag bara behöver några få rader och en mänsklig röst som förkunnar tro, hopp och kärlek.
Som säger att det är okej.
Utan genvägar, utan filter.
Ren kärlek i en symfoni av svart och vitt, soul och rock’n’roll, James Brown och Beach Boys. Historier om livet, skrivna av en småcynisk betraktare och tårögd romantiker med ena foten i biblioteket och den andra utanför macken med spolarvätska i håret.
En gång skrev han en låt om de höga bensinpriserna.
Och jag har för guds skull inte ens körkort.
Jag köpte det ändå.
Springsteen visste exakt vart han var på väg och hur han skulle hitta raka vägen in i våra hjärtan.
Ingen visste det som bossen innan han slutgiltigt blev just bossen med världens samlade ZZ Top-fans. Nej, säg inte vad du tänker. Skägg är ingen garanti i sig för briljant musik. Ibland är det bara något fult och larvigt som det fastnar soppa i, ett oformligt bihang av hår som får en att uppskatta banal bluesrock från helvetet. Eller om det nu är från Texas den kommer. Whatever.
Det här handlar om Springsteens skägg. Absolut inte om skägg och rock i största allmänhet.
Det ögonblick som förklarar allt den skäggige Bruce Springsteen drömde om att uppnå finns, tack vare den moderna teknikens under, bevarat på cd.
Det är en liveinspelning. Den har aldrig blivit officiellt utgiven men konserten sändes direkt på en rad amerikanska radiokanaler. Givetvis finns den på en rad bootlegs.
När jag ska förklara för någon tvivlare i bekantskapskretsen hur Springsteens styrka en gång växte rakt ut från hans haka – i stället för att svälla från ballonglika överarmar eller ur 2000-talets snudd på maniska empati – så letar jag upp den. Det fungerar alltid.
Det är sent 1977 och på Winterland i San Francisco spelar Bruce Springsteen & The E Street Band Backstreets från Born to run. Men plötsligt tystnar Springsteen och börjar tala. Han har något att säga, något jag bara har hört honom berätta en enda gång.

”Hello baby, it’s good to see you back again/ It’s been such a long, long time/ Baby, I remember you, baby I know you remember me too/ And that stripped down Cadillac/ the one you used to take me riding in the back/ I know you remember slippin’ down and down to the inside/ Slippin’ down and down on the outside/ I know you remember crying in the street/ And the cops on the corner.”

Orden bara bubblar. Innebörden av vissa meningar är omöjliga att tyda. De bara kommer. De kan betyda allt och inget. Som en Van Morrison i frikyrkokören upprepar han sitt ”slippin’ down and down and down and down” som ett mantra.
Han har ingen brådska. Varenda rad framstår som spontan, till synes helt smärtfritt rinner de bara ut ur munnen. Direkt från hjärtat. Utan genvägar, utan förbannade filter. Bara minnesbilder av en verklig händelse som fortfarande pågår i allra högsta grad.

”And I remember I swore a long, long time ago/ that for you I’d drive all night, anytime, anyplace/ I’d drive all night/ just to buy you some shoes.”

Den som kan sin Springsteen vet att de här raderna blev en egen låt på The river tre år senare. Om idén föddes just här eller om det bara var ett trevande utkast han bestämde sig för att testa vill jag inte veta. Jag vill tro på den gudomliga inspirationen. På ögonblickets ingivelse. Springsteen fortsätter tala med oss.

”I’d drive all night/ just to buy you a Christmas present/ just to check you out, see how you’re doing/ Just for one, just for one, just for one sweet kiss/ just to hear you say that you love me/ And I remember you promised, way back then/ you promised that you’d never leave me without me/ you promised/ but like everything else back in those days.”

The E Street Band tystnar. Springsteen bara andas i mikrofonen. Tar ett djupt andetag. Sanningen måste ut. Nu eller aldrig.

”You lied/ you lied/ yes, you lied/ little girl, you lied. Little girl, you lied/ and now you’ve come back and I wanna know why/ I wanna know why/ I wanna know why/I wanna know what makes you think/ JUST WHAT MAKES YOU THINK IT’S SO EASY TO STOP!/ to stop!/ stop!/ stop!/ stop!/ stop!”

Bang! Knäpptyst. Det där med knappnålar som faller. Lång paus.
Backstreets fortsätter. Som om ingenting hade hänt.
Just där, precis i det ögonblicket, faller allt på plats.
Det är i den stunden alla i mitt vardagsrum slutar tvivla.
Alla män tänker: ”Hm, om jag kanske skulle sluta raka mig? Låta håret växa fritt i ansiktet? Skägg verkar faktiskt vara grejen.”
Och alla kvinnor tänker: ”Hm, om jag skulle skaffa mig en ny kille? En som låtit håret växa fritt i ansiktet? Skägg verkar faktiskt vara grejen.”
Men ingen säger något. Inte högt.
Fast jag vet att vi är överens om att det någonstans finns ett parallelluniversum där Bruce Springsteen aldrig lärde sig stava till Gillette.
Där stoppar han fortfarande en dime i jukeboxen för varje gång han fått sitt hjärta krossat. Där lovar hon bli min för evigt, varje morgon är det Alla hjärtans dag och taxichauffören höjer inte ens på ögonbrynen när jag slänger mig i baksätet och skriker ”follow that dream!