Hjälten: Johnny Knoxville
Att skjuta sig själv i bröstet med pistol eller bli urinerad på är bara en vanlig dag på jobbet för gänget i MTV-showen Jackass. Cafés Fredrik Wikingsson och Filip Hammar har träffat chefsgalningen Johnny Knoxville för en exklusiv intervju.
Johnny Knoxville sitter på golvet, med huvudet mellan knäna. Han har inte sovit på flera dygn och han mår riktigt, riktigt risigt. Vi sitter i konferensvåningen på Hotel Hilton vid Köpenhamns flygplats och Knoxville har tagit sig hit i överlöljlig hastighet från Stockholm med en specialbyggd bmw 850, i ett litet specialevenemang kallat Gumball 3000. Det rör sig om ett hundratal brats från England som skrapat ihop ett gäng kändisar och susat fram i norra Europa i 65 sportbilar och begått så många hastighetsöverträdelser som möjligt.
I morgon kommer både Aftonbladet och Expressen och Kvällsposten att på löpsedelplats förfasas över Gumball 3000, men det är inte därför som Johnny Knoxville är ett vrak. Han mår risigt för att han de senaste dagarna har umgåtts med sina kompisar från mtv-succén Jackass på ett synnerligen intensivt sätt.
De har pissat på honom i en bar på Finlandsfärjan. De har suttit i baksätet på sportbilen och sprutat honom i ansiktet med sperma när han – i 180 kilometer i timmen – försökt dåsa till. De har hällt öl och spyor över honom med jämna mellanrum. Och Knoxville har gjort precis samma sak mot dem.
En taleskvinna böjer sig fram mot Knoxville med en flaska. Han räcker reflexmässigt fram handen för att ta emot det han utgår från är vatten, men när han höjer blicken ser han att det är en flaska Bacardi. Han sänker handen igen, men kommer på att han sitter i sällskap med två svenska journalister och rycker därför åt sig pavan, spolar i sig ett par rejäla klunkar, torkar sig över munnen med baksidan av handen och utbrister något ansträngt:
– Den där jäveln landade mjukt!
Det är inte helt lätt att leva upp till myten Johnny Knoxville, och det märks att rollen som Planetens Ledande Galning frestar på. Ingen som ser Knoxville forcera ner tre klunkar rom behöver tro annat än att han hellre hade druckit Evian i det här läget. Men här är Johnny Knoxville i dag. I åtminstone ett par månader till måste han spela Allan. Sedan väntar andra uppgifter.
Hur har ditt liv förändrats sedan Jackass – och du – slog igenom på MTV i USA?
– Inte så mycket faktiskt. Folk känner igen mig, visst, men det är inte jobbigt. Jag är samma person som tidigare, kör samma bil, har samma fru och hänger på samma barer. Herregud, jag är inte Brad Pitt för helvete!
Men det måste väl åtminstone kännas lite märkligt att bli en av USA:s hetaste underhållare på bara några månader?
– Ja, det är nuts! Jag hade väl nästan gett upp hoppet om att få vara på ett Rolling Stone-omslag. Som tur är inbillar jag mig att jag lyckats hålla fötterna på jorden och det beror nog på att jag har familj. För varje gång jag öppnar dörren till mitt hus visar min fru och min dotter ganska tydligt vilka det är som bestämmer.
Eftersom du är känd för att vara en furiös galning förväntar sig väl folk att du ska hålla på likadant när de träffar dig privat?
– Ja, men som tur är har jag mina grabbar med mig och framför allt Steve-O är alltid beredd att utföra lite stunts. Min kropp tar tillräckligt med stryk ändå.
Men när du var gäst hos Letterman valde du ändå att ramla ner från taket i stället för att göra en mer traditionell entré. Då levde du verkligen upp till myten, eller hur?
– Ja, och det gjorde fruktansvärt ont. Golvet var stenhårt och jag fick en spricka
i vristen. Men det var det värt. Letterman är en av mina stora idoler och det var nästan overkligt att vara där. Det var ett sånt där ögonblick då jag fick nypa mig i armen för att inse att det var sant. Plötsligt förstod jag hur fort allting har gått.
Det har gått fort på sistone också. Ni har susat fram i hundratals kilometer i timmen genom Lettland, Sverige och Danmark. Det låter onekligen som en pojkdröm.
– Ja, det har verkligen varit otroligt kul, och farligt. Folk har blivit rånade, folk har kvaddat sina bilar och en kille höll på att förlora sitt öra i en olycka.
Hur var det på finlandsfärjan, då?
– Det kändes som New Jersey, fast skitigare. Vi fortsatte att utsätta varandra för en massa sjuka grejor. Jag blev bland annat nerpissad av min kompis Tremaine, som också är med i programmet. Jag stod i baren och tog en öl och kände plötsligt hur varm jag blev på benet. Det var kiss. Sen gick jag ner i hytten och bytte byxor. När jag kom tillbaka till baren tog det bara fem minuter innan han upprepade samma procedur.
Bytte du byxor igen?
– Nej, det var inte lönt. Jag har faktiskt på mig samma byxor nu, för sådana här saker händer hela tiden när vi är ute och reser tillsammans. Ganska barnsligt, faktiskt.
Hur ger du igen på dina polare?
– I morse, när Tremaine låg och sov, tog jag med fotografen in i hytten och pissade på hans fötter. Det ska vi förhoppningsvis visa i programmet!
Hösten 1996 var den då 25-årige Johnny Knoxville – som egentligen heter PJ Clapp – trött på att hans skådespelarkarriär hade gått i stå. Ett par reklamfilmsroller och ett stuntjobb i komedin Robin Hood – men in tights var allt han hade att skryta med så här långt, så han bestämde sig för att utöka sina intäkter genom att börja frilansa som magasinsjournalist. Han skickade in ett par artikelidéer till skatetidningen Big Brother och fick snabb respons. Men redaktörerna, som gillade Clapps idé om hur det känns att spruta pepparsprej i ansiktet på sig själv, tyckte att han i stället för att skriva om vedermödan borde filma den. Och när han ändå var i gång kunde han väl filma ett par liknande tilltag?
Clapp införskaffade rappt en enklare videokamera och skred till verket. Han trädde på sig en skottsäker väst och skjöt sig själv i bröstet med en .38 Special, han grejade pepparsprejsprylen med bravur och han snitsade till ytterligare ett gäng stunts. De hamnade på en videokassett som skickades ut ihop med Big Brother, och därmed var bollen i rullning.
Knoxville fortsatte att skicka in kassetter samtidigt som Big Brother-läsare över hela usa började kopiera upp dem och skicka dem vidare till sina kompisar. I Los Angeles satt reklam- och musikvideoregissören Spike Jonze – som inom kort skulle komma att påbörja arbetet med sin debutfilm I huvudet på John Malkovich – och imponerades storligen. Han var kompis med Big Brothers chefredaktör och frågade denne om det skulle vara okej att klippa ihop en greatest hits-kassett och ge bort till lite inflytelserika polare i tv-branschen.
Den här kassetten nådde snart ”industrin” och inom kort tillfrågades Knoxville om han ville framföra sina vansinnigheter i tv-programmet Saturday night live. Men Knoxville, som anade att buzzen kring kassetten skulle kunna rendera tyngre erbjudanden, tackade iskallt nej. Vilket snart visade sig vara ett genidrag. Några månader senare hade nämligen både mtv och Comedy Central hört av sig med enastående erbjudanden.
MTV gick segrande ur striden och hösten 2000 hade Jackass premiär. Snart nådde programmet tre miljoner tittare och trots att Johnny Knoxville delar showen med sidekicks som den ständigt spyende Steve-O och skatedåren Pontius så är det han som är showens naturliga stjärna. Ett par månader efter premiären frontade han tidningen Rolling Stone, och ungefär där är vi i dag.
Av alla stunts och sjuka tilltag du gjort i Jackass – vad är du mest stolt över?
– Inget, egentligen. Det är inte bara jag som kommer med idéerna. Vi är en hel redaktion, så det handlar om ett lagarbete även om jag ofta står i centrum. Men visst, i dag kan jag ändå tycka att det var rätt kreativt av mig att spreja mig själv i ansiktet med pepparspray och sen skriva om det. Jag tror faktiskt att jag var först med det.
Kan du beskriva känslan av att få pepparspray i ansiktet för oss som inte har haft ynnesten att få det – ännu?
– Det är en obeskrivlig smärta, som om nån tänder eld på ditt ansikte och försöker släcka lågan med t-röd. Under femton minuter går det inte att öppna ögonen över huvud taget och i tre timmar svider det sjukt mycket. Jag rekommenderar ingen att pröva det.
När Café skulle plåta dig och dina Jackass-polare drog flera av dem fram sina kukar utan att fotografen bad om det. Är kukar det roligaste som finns?
– Inte det roligaste kanske, men det är kul. Och de visar dem för att de är stolta över sina penisar. Och framför allt Pontius kan göra det med gott samvete, han har ett ordentligt paket som liksom stretchas ut när han gör helikoptern. Det är imponerande att se.
Du har aldrig övervägt att pröva elektriska stolen i programmet?
– Va?
Ja, en lightvariant av elektriska stolen?
– Jag tror faktiskt att jag har fått erbjudande om det, men det känns inte intressant. Jag vill inte göra reklam för president Bushs favorithobby. Det skulle skicka ut fel signaler.
I USA har många ungdomar försökt kopiera dina stunts, med smärtsamma konsekvenser. Hur ser du på det?
– Det där vill jag inte svara på.
Har du själv varit nära att dö?
– Jag förstår inte frågan.
Det gör du visst.
– Det har funnits ögonblick då jag utsatt mig för ordentlig fara, men jag skulle ändå aldrig dö för en jävla tv-show. På sin höjd kan jag tänka mig att bryta några ben. Jag har ju en dotter och jag vill inte att hon ska förlora sin pappa.
Var går egentligen din gräns? Skulle du kunna tänka dig att ha oskyddad sex med en hivpositiv kvinna?
– Ja, det där kommer i nästa säsong. Jag håller på att förbereda mig mentalt just nu.
MTV är, i alla fall i Europa, känt för censur. Det kan räcka med att en video innehåller ett klipp med en nagelsax för att den ska stoppas. Hur har det varit för er, utsätts ni för den stora kanalens Stasimetoder?
– Jag tycker att MTV är jävligt bra, de skulle aldrig ta bort nånting från showen utan att fråga oss. Men å andra sidan måste vi ha ett godkännande på varenda grej vi gör annars finns det risk att kanalen blir stämd. Sen vägrar de förstås att låta oss visa könsdelar, så de måste vi sudda till i redigeringen, vilket är helt okej för mig. Jag tycker att det finns tillräckligt med majonnäs i showen som det är.
Det fanns förstås en oerhörd risk för Johnny Knoxville när han skrev på för Jackass. Blir en person känd för att han häftar fast köttstekar på sig själv och sedan lägger sig på en grill så kan det onekligen leda till att han fastnar i ett rätt tajt fack. Men på nåt mirakulöst sätt tycks det som om Johnny Knoxville har klarat sig undan det där. Den unge man som en gång drömde om en skådiskarriär har tack vare Jackass redan spelat in filmerna Life without dick (mot Sarah Jessica Parker och Harry Connick Jr), Big trouble (mot Tim Allen och Rene Russo), The tree (som han kammade hem en miljon dollar för) och uppföljaren till Men in black (där han gestaltar ett utomjordiskt monster med två huvuden).
Johnny Knoxville tycks alltså vara hemma.
Men inte i alla kretsar.
Knoxvilles ursprungsfans, som uteslutande återfinns i skatelägret, hojtar nu koleriskt ”sell-out”, och det är just därför – misstänker vi – som Knoxville tackar ja till den där Bacardin på Hotel Hilton strax utanför Köpenhamn. Han inser att han – så länge Jackass rullar – måste leva upp till den där ganska påfrestande mytbilden av sig själv för att inte ge sina devota fans ytterligare anledningar att ventilera sitt missnöje. Samtidigt kommer man inte ifrån känslan av att Knoxville – även om han genuint tycks älska sitt Jackass – helst av allt skulle vilja tona ner dåraktigheterna nu och i stället i lugn och ro uppslukas av det stillsamma, mjuka mainstream-Hollywood.
I Sverige har vi en toastare som pratar mycket om cred, Papa Dee heter han. Är du rädd för att tappa den cred du har samlat ihop nu när du har förförts av den stora Hollywooddrömmen?
– Papa Dee får prata hur mycket han vill om cred, men jag tänker inte bry mig om hur andra uppfattar mig.
Fick ni bra betalt för era Big Brother-videor?
– Jag fick 500 dollar för att skjuta mig själv med en skarpladdad pistol – är det bra betalt, tycker du?
Det är väl vad facket rekommenderar. Men nu är du multimiljonär?
– Äh, MTV betalar inte speciellt bra. Vi får se hur mycket pengar jag kan tjäna på filmrollerna i framtiden. Men jag tar en sak i taget, nu ska jag fortsätta att pissa på mina polare i ett par månader till och försöka få ut så mycket som möjligt av det.
