Annons
Annons

Pär Bäckstrand
I Cafés septembernummer publicerade vi artikeln ”Hjärngänget” – en kartläggning av ”de nya moderaternas” innersta krets. Det var en samling underbarn som skulle göra Fredrik Reinfeldt till statsminister.

Annons

I förrgår kväll, samtidigt som Göran Persson steg upp på socialdemokraternas valvaka och meddelade både sitt nederlag och sin avgång, sträckte de armarna i luften. De hade lyckats.

Fredrik Reinfeldt är Sveriges nästa statsminister.

Gilla Cafe.se på Facebook

Läs det avslöjande reportaget här på Cafe.se.

Av Michael Tjelder.

————————————————————————

”Vi ses i kongressalen klockan fem, se bara till att det är tomt därinne. Ingen får komma in.”

Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt, kampanjchefen Per Schlingmann och presschefen Ulrica Schenström har bestämt sig för att testa en idé.
Det är lördagseftermiddag i oktober och näst sista dagen på partistämman 2005. Det är nu eller aldrig, i morgon kommer medietäckningen att vara stor.
Problemet är bara att den grafiska utrustningen i Conventums lokaler i Örebro knappast är lämpad för layoutövningar i någon större skala.
Det slutar med att kampanjchef Schlingmann använder sin egen digitalkamera för att plåta av ordet ”nya”, som skrivits av en kvinnlig medarbetare med sirlig handstil.

Ordet ”nya” placeras snett ovanför till vänster om den gamla moderatloggan. Schlingmann är nöjd – han har lyckats realisera sin vision, tankarna har han lekt med under en längre tid och diskuterat i teamet bakom partiledaren: lanseringen av det ”nya” partiet.

Nu ska materialet in i videokanonen och blåsas upp över tre stora dukar. Endast en transparent talarstol står på scenen. Där ska den unge moderatledaren möta publikens förväntansfulla mummel och, förhoppningsvis, ovationer.
– Det såg fantastiskt ut, det var helt rent på scenen. Bara Fredrik som stod där och så texten ”nya moderaterna” i gigantiska bokstäver bakom honom. Där någonstans kände jag att nu jävlar, där satt den, säger Per Schlingmann.

Fredrik Reinfeldt tillskrivs oftast rollen som byggmästaren bakom ”nya moderaterna”.  Men det finns ett helt gäng hantlangare bakom honom. Reinfeldt har handplockat nationalekonomer, reklamare, medieanalytiker och utrikesexperter till sin ”stab”. Några anspelningar på tv-serien Vita huset – bakom-kulisserna-dramat om vad som egentligen händer i det ovala rummet – fungerar dock inte på moderatledaren.
– Jag hinner inte följa den serien, säger han.

Men om vi gör jobbet åt Reinfeldt och ”översätter” hans närmaste män och kvinnor till Vita huset-karaktärer framträder följande rollfördelning:
• Sven Otto Littorin, partisekreterare, som stabschefen Leo McGarry.
• Anders Borg, chefekonom, som biträdande stabschefen och lobbyisten Josh Lyman.
• Per Schlingmann, kampanjchef, som informationschefen Toby Ziegler.
• Ulrica Schenström, presschef, som press­taleskvinnan CJ Cregg.
• Nicola Clase, utrikesexpert, som Kate Harper, rådgivare i nationella säkerhetsfrågor.
• Kristoffer Tamsons, talskrivare, som, ja, talskrivaren Sam Seaborn.

Per Schlingmann, för dagen i en ljusblå lammullsslipover, lärde som informationssekreterare känna Fredrik Reinfeldt under dennes ordförandetid i moderata ungdomsförbundet. Sedan dess har Schlingmann tagit flera svängar ut i pr- och reklamvärlden – bland annat var han med och skapade Iprenmannen.
Bara för 10–15 år sedan var lobbying och påverkan via pr-byråer inte riktigt rumsrent i politiken. I dag är det allt vanligare och utvecklingen leds av moderaterna.

Inget annat svenskt politiskt parti har sett så många av sina toppnamn gå till pr-branschen.

– De tre största byråerna – Kreab, Prime och JKL – drivs alla av tidigare aktiva moderater. Sen är det väl inte så många som gått tillbaka som jag. Men det man måste kunna i politiken blir väldigt viktigt även på en pr-byrå. Att ta plats, att synliggöra sig själv för att få ut ett budskap, säger Schlingmann.

Vad är skillnaden mellan att lansera en ny bil och ”produkten” politik?
– Den största skillnaden är att vi har högre trovärdighet och tillgång till en redaktionell mediearena, tillgång till alla politiska journalister. Därmed blir också själva trovärdigheten mycket viktigare än för ett företag. Det man lovar i politiken måste man hålla.

Över huvud taget är Schlingmann mån om att framhålla just trovärdigheten – och försiktig med att vitsa till saker och ting. Det är så mycket som kan missförstås. Reinfeldt har humor, det har han visst det, säger Per. Men det är viktigt att han uppfattas som seriös.

I årets moderata affischkampanj föreställer alla bilder Fredrik Reinfeldt. Allt tycks förutsett. Om det blir en varm sommar är det uppknäppt i kragen, vid nationell katastrof finns den landsfaderliga blicken. Så ska produkten ”nya moderaterna” kommuniceras till väljarna.

Per Schlingmann viftar undan kritiken om att dessa nykläckta moderater gör vad som helst för att nå regeringsmakten, att ideologin har slängts och att man numera ofta drar tillbaka förslag som möter mothugg i opinionen.
– Det handlar mer om att vara pragmatisk, att verkligen lyssna på vad folk vill. Det är så det går till i dag.

Om klipp-och-klistra-kuppen på partistämman 2005 var en hörnsten i det nya moderatbygget så var Fredrik Reinfeldts tal inför moderaternas 100-årsjubileum 2004 en annan. Här dyker formuleringen ”Sveriges nya arbetarparti” upp för första gången. Per Schlingmann minns det som ett uttryck som poppade upp under en diskussion på Reinfeldts arbetsrum.
– Först var det väl ingen som tänkte direkt på det, mer än att det var en fyndig formulering. Det var först när vi märkte reaktionerna, vilken kraft det där uttrycket hade, som vi förstod att det var något extra.

Talet refererades i alla tidningar och fick både socialdemokrater och moderater att sätta morgonkaffet i halsen. Genom att knycka begreppet arbetarparti från socialdemokratiska arbetarpartiet fick moderaterna en hel fackföreningsrörelse på fötter. LO-basen Wanja Lundby-Wedin menar att Reinfeldts politik visar på ett ”enormt klassförakt” och att det är samma gamla höger nu som då. Kommunikationsforskaren Per-Anders Forstorp jämför i sin bok George W. Reinfeldt moderaternas sväng närmare in mot politikens mittfåra med den sittande amerikanske presidentens ”compassionate conservatism”. Forstorp hävdar att moderaternas politik inte har ändrats avsevärt i sak, men att förpackningen är helt ny.

Han talar om ett parti som liksom republikanerna i USA har genomgått en ”extreme makeover”, ett uttryck som för övrigt också Göran Persson använder i snart sagt varje tal numera.

Vid årets första maj-firande spann moderaternas reklambyrå, Storåkers McCann – vars vd Michael Storåkers gick med i moderata ungdomsförbundet som 13-åring – vidare på arbetartemat genom att använda en svartvit bild från tidigt 1900-tal där arbetarrörelsens pionjärer demonstrerar för grundläggande rättigheter.
– Det kan du ju tänka dig själv. Om du har varit aktiv moderat i 30 år – och så ser du hela politiken förändras… Det är klart att det skapar diskussion, säger Per Schlingmann.

Till exempel hoppade m-ledamoten Patrik Norinder av. I samma veva sa han till Dagens Nyheter att han inte kände igen sitt parti, att moderaterna i riksdagen numera får läsa på dn Debatt vad deras parti tycker.

I ett första möte med Fredrik Reinfeldt får jag en gående intervju från hans tjänsterum till förstakammarsalen i riksdagshuset – och nu känns det onekligen som en enda lång Vita huset-kameraåkning i maktens korridorer.

På ena sidan går Fredrik Reinfeldts högra hand, presschefen Ulrica Schenström, med sitt stora röda hårsvall. På andra sidan försöker jag ställa några välplanerade frågor. Det känns lite stressat, men det är samtidigt slående hur oberörd moderatledaren verkar vara.
– Ett viktigt kriterium när jag valt mina närmaste medarbetare är att de skulle vara chosefria, säger han. En annan viktig sak är att de som arbetar i toppen också är de som bestämmer, att de är de verkliga makthavarna. Röster från sidan skapar osäkerhet, och det jag lider minst brist på är ”goda råd”. Det mailas och skrivs och rings och folk vill se sina förslag bli verklighet… sen kan proffstyckarna gå ut på stan och säga att jag har fått det och det genomfört, det vill jag undvika.

På väg in i hissen ringer 13-årige Gustaf Reinfeldt på pappas mobil. Någon har släppt ur luften ur hans cykelslang och pappas uppmaning går inte att missförstå:
– Led hem cykeln, Gustaf. Jag jobbar ju.
Efter samtalet säger Fredrik att Gustafs mamma Filippa (moderat kommunalråd i Täby) är i Tjeckien, ”så jag har frontansvaret hemma också”.

Presschef Schenström pekar på klockan, och jag frågar om just den mediala stressen, om risken att synas för mycket för tidigt och sedan ta slut på upploppet.
– Vikten av att hamna i rätt spiraler ska inte heller underskattas, säger Reinfeldt. Nu ringer det hela tiden, det är mycket värre när det blir tyst. Så många gånger har jag slitit utan att få lön för mödan.

Några dagar senare ropar löpsedlarna ut nyheten om Reinfeldts ”attack” på sin ”virriga” pappa. Presschefen Ulrica Schenström smuttar på sitt Yogi-te, håller upp Expressen, och muttrar något om att ”det där var lite lågt”. En missräkning för kvinnan som annars alltid jagar spaltmeter i tidningarna.

Artikeln bygger på ett utdrag ur boken Fredrik Reinfeldt – I huvudrollen av TV4-journalisten Ulf Kristoffersson.
Kristoffersson är till viss del rätt kritisk mot den nye moderatledaren, kallar honom maktspelare som med slug taktik och intrigmakeri manövrerat sig fram till partiledarposten.

Ulrica Schenström berättar att det säkert är tio journalister som velat skriva bok om Reinfeldt. De två första fick möjlighet att följa moderatledaren på nära håll. För en utomstående verkar det inte gå i linje med den i övrigt hårda mediestyrningen att låta helt oprövade skribenter få full access för att skriva biografier som släpps i upptakten av en valrörelse.
– Men det är så Fredrik fungerar, säger Schenström. Han litar på att folk gör sitt jobb så bra som möjligt.

Reinfeldt själv har svårt att dölja sitt missnöje.
– Han som skrev den andra boken var inte intresserad av svaren. Det hade tonen av ”nu ska jag bevisa varför jag tror att du ljuger”. Det är svårt att mötas under sådana omständigheter.

I den Reinfeldtska planen är annars mediehanteringen av högsta prioritet. 34-årige Ulrica Schenström har framställts som moderaternas ”spin doctor”, ett uttryck hon fnyser åt. Sant är att hon har en extrem koll på landets politiska journalister och faktiskt verkar gilla skrået, inte alldeles vanligt i maktens boningar. Schenström parerar mediebilden av moderaternas rattfyllor och skattefusk, läcker nyheter eller tiger ihjäl debattsugna socialdemokrater.
– Det handlar om att inse att ni bara gör ert jobb, säger hon. Journalistik bygger ju på konflikter. Men ibland önskar jag att ni inte var så konfliktinriktade.

En av Schenströms mobiler ringer, en vit Ericsson W900i.
– Den med tv i, så att jag alltid kan titta på Rapport 19.30. Mina kompisar är vana, jag har alltid bett om att få titta på tv:n i sovrummet, men nu behöver jag inte det. Jag säger att jag ska gå på toaletten, men alla vet att jag tittar på tv därinne.
Hon hävdar att hon säljer in upp till 20 ny­heter i veckan och visar mig den inramade löpsedeln från Dagens Nyheter där allt började, den 4 mars 2004. Det var utspelet som förebådade ”Sveriges nya arbetarparti” och ”nya moderaterna”.

I DN Debatts megafon gjorde Fredrik Reinfeldt sin helomvändning och kallade Bosse Lundgrens skattesänkningar för orättvisa.
– Först var det helt tyst på morgonen.
Journalisterna förstod nog inte vad de läste. Sen vid tio halv elva drog det igång och då blev det rena cirkusen, konstaterar Schenström.

I korridoren kommer den andra kvinnan i staben, utrikesexperten Nicola Clase. Expressen kallade henne för Sveriges svar på Condoleezza Rice när hon förra året skrev en personlig betraktelse över USA:s nytillträdde utrikesminister i Bush-administrationen.

Clase bär kritstrecksrandig dräkt, har det långa blonda håret uppsatt och berättar hur hennes resa från Lysekil till moderaternas högkvarter vid Mynttorget tagit långa omvägar via Kina, USA och Afrika.
– Jag ville lära mig ett riktigt svårt språk, så jag valde kinesiska. I Kina träffade jag min man, en amerikansk ekonom som var ute och cyklade på kinesiska muren. Sen cyklade jag med honom runt södra Afrika.
När hon kom hem antogs Clase till UD:s aspirantutbildning, ansågs som lovande och fick ett års utbildning betald på Harvard, där hon studerade USA:s syn på EU:s säkerhetspolitik. Senast var hon minister på svenska ambassaden i Köpenhamn, en strategisk post för vidare klättring i utrikesförvaltningen.
– Vinner vi valet vill jag rycka upp UD ur sin törnrosasömn. Det som länge varit landets mest populära arbetsplats ligger nu långt ner på listan. Det är som sport, folk vill göra mål. Men nu får de inte det, eftersom motgångarna kommer slag i slag. Men med rätt energi och humor skulle UD kunna leva igen.

På sin kammare sitter partisekreterare Sven Otto Littorin och minns den tid när moderaterna var så nära konkurs ett parti kan komma. Om hur partikollegan Beatrice Ask ringde en vintermorgon och berättade att 40 bönder var på besök i stan och undrade om det gick bra att bjuda dem på kaffe och bulle.
– Nja, sa Littorin dröjande. Kaffe går bra, visst, men skippa bullen. Vi har inte råd.

Episoden säger en del om hur illa det hade gått för moderata samlingspartiet i valet 2002. I egenskap av partiets ”vd” fick Sven Otto Littorin städa upp i det konkursfärdiga moderatboet. Var tredje väljare hade lämnat partiet, som gjorde sitt sämsta valresultat i modern tid. Då partistödet är kopplat till antalet riksdagsmandat var även ekonomin sargad.
– Vi hade 12,5 miljoner kronor minus i eget kapital, säger Littorin. Checkräkningen på 30 miljoner var redan intecknad. Hade vi varit ett företag med samma resultat hade vi fått ställa in betalningarna. Å andra sidan kunde det knappast bli värre, detta läge gav också öppningar för andra förändringar. Hade nedgången bara varit hälften så stor hade det aldrig hänt.

Valresultatet ledde till ett smärre myteri i moderatborgen. Huvudansvariga för denna omdaning var just Sven Otto Littorin tillsammans med chefekonomen Anders Borg och den då rätt okände ekonomiskpolitiske talesmannen Fredrik Reinfeldt. Littorin och Borg hade fått ett uppdrag från valets förlorare, partiledaren Bo Lundgren, att göra en verksamhetsplan för partiet och snackade ihop sig med Reinfeldt.

Trojkan kom tillbaka med en total sågning av moderaternas politik under både Bildt och Lundgren (”orealistisk och främmande för folks verklighet”), spetsad med ännu kraftigare kritik mot valrörelsen (”självinsikt saknades helt”). Bo Lundgren blev chockad och ville stryka i manus, men insåg så småningom att hans tid var ute. In kom hans motsats, den kolugne Fredrik Reinfeldt. Sedan dess har organisationen slimmats och stora besparingar gjorts. Donationer från privatpersoner har ökat rekordartat.

Under mitt andra möte med Reinfeldt frågar jag om han och hans närmaste har satsat allt på ett kort – de kan ju knappast lansera ”nya moderaterna” en gång till. Eller finns det en plan B?
– Det finns ingen plan B, svarar han. Detta är det vi går till val på, och valresultatet är suveränt.

Jag undrar om det kanske finns någon ny Fredrik Reinfeldt i moderatleden, en utfryst ensamvarg som bidar sin tid inför en ny kursändring. Han ler lite återhållet.
– Ja, men politiken är så vist ordnad att om man får tillräckligt många med sig så lyssnar folk på en till slut. Om däremot ingen lyssnar på en så kan det ju betyda att idéerna faktiskt inte håller…

Sen springer han vidare med Ulrica Schenström till en Aktuellt-intervju. Efteråt vill en ung kvinna i keps fotografera honom.
– Du är snyggare än på bild, flinar hon.
Reinfeldt ler generat.

Tre gymnasietjejer är ute på Operation Dagsverke och ber om en slant. Moderatledaren gräver i kostymfickorna och säger att han glömt plånboken på kontoret.
En av tjejerna säger surt att hon ska rösta på socialdemokraterna.
Fredrik Reinfeldts talskrivare, den 29-årige Kristoffer Tamsons, har sedan hösten 2003 följt sin partiledare på många av hans resor runt landet. Båda säger sig ha en förkärlek för ”den människonära politiken”. Reinfeldt uppges ha träffat 6 000 människor i deras vardag och arbete för att bilda sig en uppfattning om vad som är viktigt i folks liv.
– Under resorna får man ofta tid att prata och känna på varandra värdemässigt och filosofiskt, säger Tamsons, som nyligen hoppade på jobbet som ordförande för moderaterna i Sundbyberg.

Han berättar att en oväntad gemensam nämnare bland Reinfeldts hjärntrust var fascinationen inför boken Sagan om ringen.
– Den fångar något, kampen mellan ont och gott, där människan är kapabel men bräcklig. Den finns en sida som vill väl, men så kommer avundsjukan in och förstör.
Tamsons litterära och filosofiska referenser för tankarna till en gammal Café­artikel – och Anders Borg, en av Kristoffer Tamsons företrädare på talskrivarposten.
I dag är Borg moderaternas chefekonom och har beskrivits som förändringsarbetets huvudarkitekt. Under sig har han som kanslichef rekryterat nationalekonomer och juridisk expertis som räknar på varje förslag, det kanske viktigaste instrumentet för att framstå som ett regeringsalternativ.

Borg står upp och jobbar vid sitt skrivbord – ett måste på grund av hans skolios – i mörk svajande hästsvans och guldring i örat till den välstrukna kostymen. Samma röda ton i slipsen som chefen.
Jag halar fram Caféreportaget ”Borgarnas bästa barn” från 1992, då Borg var Carl Bildts talskrivare, poserade i svart basker och duffel och rabblade filosofer typ Tocqueville, Platon och Locke som inspirationskällor.  Där står: ”Det var upptäckten av den klassiska liberalismen på universitetet, likhet inför lagen och så vidare, som gjorde att jag fortsatte med politik, men mer på ett mer vetenskapligt och filosofiskt sätt.”

Han stönar lätt när han hör citatet.
– Jag var nog lite naiv då, säger han.

När detta skrivs, i början av Almedalsveckan, har opinionen vänt på sedvanligt sätt – de socialdemokratiska väljare som mellan valen brukar hävda att de kan tänka sig att rösta borgerligt har börjat återtåget till Persson.
Någonstans här ligger kanske också borgerlighetens eviga dilemma. Hur mycket Reinfeldt än förändrar sitt parti så förändrar han inte väljarunderlaget. De röstar oftast ”fel” lik förbannat.

Men inte den här gången, spår Anders Borg.
– Det kommer att bli mycket jämnt – det har alla regeringsskiften varit historiskt sett, säger han och ler brett.

Under de 14 år som gått sedan baskerbilden i Café har den filosofiskt lagde Anders Borg kompletterat sin vetenskapliga grund med en examen i nationalekonomi. Han fascinerades så av kronkursförsvaret 1992 att han sökte sig till valuta- och räntehandeln, senast som rådgivare åt direktionen på Riksbanken.
– Det var en väldigt bra bakgrund att kunna politik när man stod i handlarrummet. Det liknar politik rätt mycket. Bedömning, analys, sen säljer man in sin prognos och väntar på utfallet.

En stund innan jag ska gå berättar Anders Borg att han börjat jaga sedan förra Café­intervjun. Han har fällt sju älgar och har en fyrataggare på väggen, han är den ende älg­jägaren i Reinfeldts lag. Han njuter av skogens lugn, av kravet att vara helt avslappnad för att lyckas.
– Men jag håller mig till väldigt säkra skott, inte längre än 100–150 meter. Bara säkra mål. Bredsida. Inga springande mål. Det är ett väldigt ansvar att se till att djuret inte lider.

Älgjakten börjar i oktober. Valet till Sveriges riksdag hålls några veckor före.
”Bara säkra mål”, ringer det i huvudet när jag lämnar moderatborgen.
Jag får för mig att det är Persson han har på kornet.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar