1985 blev stavhoppslegenden Sergey Bubka först i världen med att klara den magiska gränsen 6 m. Tre år senare tog han OS-guld i Seoul och 1991 blev han också den första någonsin att ta sig över 6.10 m. När han sedan höjde sitt eget världsrekord till 6.15 i februari 1993, sex år innan Armand Duplantis ens var född, cementerade han en ribba som inte skulle hoppas över av en levande själ på drygt tjugo år.
För att förstå Duplantis storhet är det nödvändigt att lyfta in Bubkas dominans för att få någon form av måttstock. Under tiotalet kliver Renaud Lavillenie fram som stavhoppets klarast lysande stjärna och tar OS-guld i London 2012. Han lyckas också slå Bubkas rekord med ett hopp på 6.16 m i Donetsk under 2014 men hans sammanlagda karriär når ändå inte upp till det som Bubka åstadkom tjugo år tidigare. Hans svanesång under OS i Rio 2016 lämnade också en lite besk eftersmak då han efter att ha blivit utbuad av hemmapubliken jämförde sin situation med när Jesse Owens tog fyra guld vid OS i Berlin 1936 men blev utbuad av publiken.
En fransk stavhoppare som tar silver i Rio, förlorar mot det brasilianska hemmahoppet Thiago Braz da Silva och får ta emot burop från publiken tyckte alltså att det var jämförbart med att Jesse Owens, som svart amerikan, deltar vid ett OS som invigs av Adolf Hitler (känd från bland annat Andra Världskriget, Förintelsen och grundandet av nazismen), presterar omänskligt bra och buas ut ur arenan.
Oavsett avslutet på Lavillenies OS-karriär så stod hans världsrekord sig ända fram till 2020 då Armand Duplantis brakade in på friitdrottsscenen på allvar. I februari hoppade han 6.17 m vid en tävling i Polen och bara en vecka senare höjde han världsrekordet ännu en centimeter med ett hopp i Glasgow. Med gårdagens hopp på 6.25 m har han själv höjt sitt eget världsrekord åtta gånger och har alltså satt nio världsrekord trots att han bara är 24 år gammal.
Det är en dominans som, inom friidrottsvärlden, är oerhört sällsynt och utan tvekan jämförbar med en atlet som Usain Bolt. I dagsläget tävlar Mondo enbart mot sig själv, något som blev smärtsamt uppenbart under stavhoppsfinalen i Paris. När ribban åkte upp på den klassiska höjden sex meter var Duplantis ensam i startfältet om att klara sig över. Silvermedaljören Sam Kendricks från USA satte nytt säsongsbästa men rev ut sig efter 5.95 m, även turken Ersu Sasma som slutade femma hoppade högre än han gjort på hela året men fick ändå tacka för sig efter 5.85 m.
Duplantis i sin tur valde att inte ens hoppa på 5.90 m för att sedan klara både 5.95 m och 6 m i första försöket. Nu var han ensam kvar, som så ofta förut. Han valde då att lägga upp ribban på 6.10 m och hoppade högt över vilket då var endast hans femte hopp i finalen. Efter det valde han att höja ribban till vad som i så fall skulle bli det nya världsrekordet, nämligen 6.25 m. Efter två missade hopp tog han sig över ribban på tredje försöket och krönte kvällens prestation med sitt nionde världsrekord.
I en gren där han som tidigare nämnt uteslutande tävlar mot sig själv för tillfället lyckas han ändå kontinuerligt pusha gränsen för vad som anses möjligt. Man kunde tänka sig att en sådan situation hämmar både motivation och jävlaranamma men Mondo bevisar gång på gång att han är en idrottsstjärna och atlet av ett slag som man, med lite tur, får se en gång per generation. När han flög över 6.10 m i första försöket under OS-finalen utbrast den brittiska TV-kommentatorn någonting i stil med: “Tack så mycket, är det nu dags att flytta upp till en lite mer ordentlig höjd?”. Detta alltså efter att alla andra tävlande i startfältet rivit ut sig en och en halv decimeter längre ner.
Det säger egentligen allt man behöver veta om precis hur överlägsen Armand Duplantis är.