Vårens första dag. Thomas Stenström styr Volvon längs Söder Mälarstrand, mellan Mariabergets höjder och Riddarfjärden. På sig har 38-åringen ett par Adidasbrallor, en knäppt parkas och ett par stålbågade solbrillor. Tre dosor General och en hopknycklad p-bot trängs i instrumentpanelen, och i högtalarna spelar brittiske indierockaren Sam Fender.
– Annars lyssnar jag mest på det gamla vanliga, säger Thomas på sin lätt bonniga Bohuslänsdialekt.
– Bruce Springsteen… Oasis… Peter LeMarc.
Bilar, mjukisbyxor, snus, obetalda p-böter och Bruce Springsteen. Det är så här det ska kännas att läsa mansmagasin, gott folk.
Några Södermalmskvarter bort parkerar han familjesuven utanför Studio Korpstaden, döpt efter hemstaden Uddevalla tillika Bohusläns korptätaste kommun. Väggarna är täckta av varma träpaneler med diskreta LED-lister, akustiska gitarrer och abstrakta färgstarka print av konstnären Bengt Lindström. På golvet står studioutrustning och rader av elgitarrer på en stor persisk matta.
Thomas passerar hyllor av Grammisar och P3 Guld-statyetter med sitt namn ingraverat när han går för att göra kaffe. Det är inte svårt att förstå varför han trivs här. Han tycker så mycket om att vara i sin musikstudio att han ofta åker hit mitt i natten när familjen har somnat.
– Det här är en drömperiod för mig. Nu har jag några veckor före turnén där jag kan vara här i studion. Jag skulle nog säga att det jag njuter mest av är när jag bara får vara här i långa perioder och nöta på. Det är det jag tycker är mest inspirerande. Jag skjuter från höften och jobbar med många olika låtar samtidigt. Kanske kan det bli en EP före sommaren.
Med det nya materialet vill Thomas fånga nerven från konserterna, eftersom han ser sig som en liveartist i första hand.
– Jag hoppas att det låter råare, mer som jag gör live. Egentligen är det så man ska uppleva min musik: live och inte inspelat. Det är där jag och bandet är som bäst. Jag har aldrig lyckats få ut det uttrycket och den kvalitet som vi har när vi spelar live på en inspelning, trots att jag har försökt.
Thomas Stenströms karriär är på många sätt en arbetsseger. En enkel kille från en tätort på västkusten, vars mamma var undersköterska och pappa snickare, med en barnslig dröm om att bli rockstjärna. I början avfärdades han mest som en andra klassens Håkan Hellström – men han gjorde sina timmar, och efter otaliga klubbgig, festivalspelningar och konserter började stenen plocka upp fart. Lyssningarna på Spotify tickade stadigt uppåt och folkmassorna bakom kravallstaketen växte.
– Till slut följde allas kompisar med. Det är nog den stora framgångsfaktorn. Det behöver inte vara svårare än så. Jag spelade på fem fulla Pustervik. Nästa gång följde deras polare med, och då blir det 12 000 pers, vilket är Scandinavium. Man har spelat och gett allt tusen gånger. Överallt och ingenstans. Till slut gav det resultat, konstaterar Thomas och skickar upp två prillor samtidigt under läppen.
Hans euforiska genombrottshit och sommarplåga Slå mig hårt i ansiktet, som kom på det andra albumet Fulkultur från 2014, har i dag nästan 90 miljoner streams på Spotify och är ett obligatoriskt inslag i cover-repertoaren på valfri afterski eller kryssning.
När låten släpptes anmäldes den till Granskningsnämnden, för att någon som hört den på P4 tyckte att den var ett hån mot personer som utsatts för misshandel, och att man inte ”behöver uppmana till mer våld i en rikstäckande radiokanal”.
– Jag är otroligt glad över att det var just den låten som så många tog till sig. Och som många refererar till när de tänker på mig. Jag är fortfarande väldigt nöjd med den låten. Den ringar in mig som person på ett hundraprocentigt sant sätt. Den personen finns kvar i mig fortfarande. Jag vill att det ska hända saker hela tiden. Jag älskar när det är dags att spela den låten. Det är skitkul att spela den.
Thomas Stenström gnetade på. Han var här för att stanna och bevisade att han var en flerfaldig hitmakare i nedstigande led till svenska giganter som Mauro Scocco, Orup, Niklas Strömstedt och nämnde husgud Peter LeMarc. Och sedan slagdängan Slå mig hårt i ansiktet har publikfavoriter som Forever Young, Nätterna och Andas in, andas ut avlöst varandra. Hans adelsmärke har blivit episka anthems på svenska med storslagna känslorna-utanpå-refränger – som gjorda för att gå hem genom sommarnatten till eller skrålas i utsålda ishallar.
– Nu när vi har spelat på de här stora ställena har vi vuxit i kostymen. Det känns som om vi kan göra det bra på riktigt. Innan har det varit svårare. Då är det ett litet band på en stor scen. Då är man tagen av stunden. Det är man visserligen fortfarande, men nu har vi vunnit över lokalerna.
2020 fick Thomas i uppdrag att tolka den skotska nyårshymnen Auld Lang Syne för Cancerfonden i deras gripande vinterkampanj och fick så en ny gigantisk hit i Ser du månen där du är ikväll?Stråkballaden, som i dag nått platinastatus sju gånger om, blev snabbt en av Thomas mest älskade låtar som boostade hans karriär ytterligare, och när coronapandemins restriktioner släppte 2022 väntade fullsatta konserter på både Avicii Arena i Stockholm och Scandinavium i Göteborg, följt av en omfattande sommarturné som drog tusentals fans till 25 olika städer runt om i landet. De gamla bandkompisarna som varit med sedan starten, Uddevallas E Street Band, var vid det här laget även vana vid att Thomas låg utslagen backstage efter spelningarna och kippade efter andan. Han brukade komma på fötter efter en stund medan de andra gick och tog en öl.
Efter år av hårt turnerande land och rike runt bestämde sig Thomas för att 2025 bara göra en enda spelning. Bara och bara: en sensommarkväll på fotbollsplanen Zinkensdamms IP i Stockholm för 15 000 personer. Utsålt som vanligt. Före konserten drog huvudpersonen själv upp luvan och smög ut i folkvimlet för att känna på pulsen. Han gick till intilliggande puben Southside som var full av peppade fans. Ingen upptäckte honom och han fick stå mitt i den folkfest han själv hade skapat.
”Thomas Stenström vinner på småstadscharm”, skrev Aftonbladet om den två och en halv timme långa konserten som även kom att resultera i ett livealbum.
– Det som är så coolt med musik är det som händer efter att man skrivit låtarna och de får ett eget liv. Det är inte jag som gör att det är fett att sjunga Kaprifol i Kalmar. Det är de 6 000 personerna som står och skriker den som skapar upplevelsen. Jag har ingenting med det att göra. Och jag får filmer och berättelser från begravningar och allt möjligt om Ser du månen där du är ikväll? Senast var det Suicide Zero som gjorde en kampanj där designern Peter Ström hade skapat halsdukar med citat från låten. Han hade en syster som hade gått bort i suicid. Den där halsduken sålde slut på tre minuter, och det har jag ingenting med att göra. Jag var och såg Oasis i Manchester i somras, och där blev det tydligare än någonsin: Oasis är inte deras band, det är publikens. För mig som artist handlar det bara om att ta vara på det, att inte vara bakfull i Linköping i sommar till exempel.
Som en hyfsat kaxig uppladdning inför sommarens Sverigeturné inleddes 2026 med sex arenakonserter – från Lund till Uppsala – varav ett stopp innebar Thomas tredje spelning på hockeyborgen Scandinvaium där storheter som Metallica, Queen och Springsteen spelat före honom.
– Det man är hooked på handlar inte om hur mycket folk det är, det vet jag nu när jag har fått testa att spela på både klubbar och arenor. Jag spelar för att jag behöver det, vilket ironiskt nog kanske bidrar till att fler och fler människor gillar det och kommer på konserterna. Jag hade gärna spelat på en krog på Avenyn. När vi spelade på Scandinavium nu senast försökte vi boka Pustervik dagen efter. Men det gick inte, för det var wrestling där då.
De sista skälvande timmarna före en arenakonsert beskriver Thomas med skräckblandad förtjusning.
– Det är dödskänslor, men på ett bra sätt. Man vill bara komma dit. Jag har testat allt möjligt för att råda bot på det – åka till Göteborg natten före giget, åka till Göteborg samma dag. Man befinner sig i någon sorts krigszon. Jag älskar det. Jag känner bara: ”Ge hit gitarren.” Sedan är man nervös för att det ska hända något skit, att man ska snubbla och slå sig eller få influensa. Tiden före Zinkensdamm-konserten var vidrig, för då hade jag bara en enda chans som jag hade jobbat för i ett år. Men med senaste arenaturnén var det bara ren njutning, då visste jag att det kom fler chanser och då kunde jag slappna av på ett annat sätt. Men stunden precis innan man ska upp på scen är man helt okontaktbar och laddad.
Hur är känslan när man står där framför 15 000 skrikande fans?
– Det är en religiös känsla. Och för att publiken på golvet och läktarna ska vara i stunden måste vi på scen vara det också, annars funkar det inte. Man tittar på varandra i bandet och inser att man varit med om så mycket tillsammans. Vi har ju vuxit upp ihop, och folks föräldrar har gått bort, och folk har blivit föräldrar själva, och någon har träffat någon som de nu har gift sig med, och någon har blivit dumpad. Man minns när vi spelade i Ljungby för nio pers tillsammans, och basisten fick gå ner och kasta ut en av dem för att den stod och häcklade oss, och så plötsligt står vi på Scandinavium. Det är rörande.
Förstår dina två barn vad pappa går upp och gör på scen?
– Det är normalt för dem. De vet inget annat. Men nu är de nog för små. Jag tycker att det är rätt fint och coolt att det är helt normalt för dem att skriva låtar och spela. De får det som en naturlig del av livet. Min farsa är snickare, och jag växte upp under helt andra förhållanden. Det är fett att kunna få visa något annat.
Vad säger föräldrarna och familjen om framgången?
– De har ju varit med på hela resan, så för dem är det nog inte så konstigt. De är inte så chockade. Sedan när de väl står i publiken kanske det känns annorlunda, men då är inte jag med dem och de uttrycker det inte riktigt. Det är klart att man tycker det är fett att någon berättar att farsan grät. Men när vi ses pratar vi mest om andra grejer.
Känslan efter man kliver av Sveriges största scener beskriver Thomas som ett adrenalinstint töcken.
– Det är mycket värre efter än före giget. Det blir värre och värre med åren också, ju större konserterna och turnéerna blir. Man ger allt och efteråt finns det ingenting kvar av mig. Jag kan inte hantera det. Man kan inte släppa ut mig i Kalmar efter en spelning och säga att jag ska ta det lite lugnt för att jag förmodligen är sliten. Då har jag en till växel som kan ge mer ändå. Det är en överskottsenergi som kickar in, och så är man uppe hela natten. Vi bokar en pub och så är det värsta festen, trots att ingen egentligen orkar. Man maxar ut allt. Så efter en turné är jag som en blöt liten trasa i flera dagar. Men det finns inget alternativ, har jag lärt mig. Man kan bara försöka göra färre eller sprida ut spelningarna.
Med en så högoktanig hyperaktivitet att man kör ända in i kaklet tills man kollapsar bakom scen (och omgivningen vissa gånger behövt tillkalla ambulans) är det svårt att inte undra om Thomas har den där bokstavskombinationen som så många andra kändisar av i dag har.
– Jag är väldigt försiktig med att prata om diagnoser. Jag kommer aldrig att kroka arm med det tugget i offentligheten. Folk pratar om att jag har mycket energi, men jag är ointresserad av att vara den killen. Konstnären med gitarren och adhd. Det finns ingenting positivt med adhd om du frågar någon som har det. Om de kunde trycka på en knapp och ta bort det så skulle de göra det. Men visst, jag är en kille med extra energi. Så är det.
Att vara rockstjärna och åka Nightliner mellan olika städer och slutsålda sommarscener med sina bästa vänner låter som en pojkdröm – i klass med att spela i Real Madrid eller flyga Jas 39 Gripen – för de flesta. Men livet i turnébussen kan också tära på krafterna.
– Spelningarna blir roligare och roligare, men precis allting med turnélivet är kanske inte lika roligt längre. Första gången man satt i turnébussen med solglasögon och rullade in i en ny stad kände man sig jävligt tuff. ”Här kommer cirkusen. Håll i er nu, Vara, nu kör vi.” Den känslan finns inte riktigt kvar. Det är klart att det är fantastiskt att vara ute med polarna i Sommarsverige. Men i takt med att ribban höjs hela tiden blir själva spelningarna och musiken roligare och viktigare. Det värdesätter jag mer och mer. Att vakna svintrött någonstans sent på förmiddagen mitt i ingenstans, det känns inte lika rockigt längre.
Vem är stökigast på turnéerna?
– Det är absolut jag. Efter de där spelningarna kan jag omöjligen gå och lägga mig. De andra i bandet och crewet har inte stått där ute mitt i brännpunkten, och där händer något annat. De kan också vara bra på att inte gå och lägga sig, men det är absolut jag som vill hålla på längst. Men jag gör det inte så ofta heller. För mig är det där pay-offen, det är hallonet på tårtan. Det är då jag får betalt för allt slit. Så jag tänker inte slarva bort en enda sådan kväll. Speciellt inte nu när det inte är så många. Förr kunde det vara 100 spelningar på ett år. Då kanske man borde gått och lagt sig, men nu är det ju inte så farligt. Fem spelningar och lika många fester klarar man.
Som kringresande sång- och dansman får man en sak på köpet: man blir bra på svensk geografi och lär sig städernas olika lynnen.
– Ja, så är det verkligen. Malmöborna, till exempel, är ganska kräsna. Där får man kämpa för att övertyga dem, även om vi kanske är accepterade där nu. I Göteborg känns det som att komma hem även om jag mentalt är uppvuxen så långt ifrån Göteborg man kan göra. Uddevalla och Göteborg ligger nära varandra geografiskt, men det var ju som två olika planeter när man växte upp. Men det är klart att det finns någon sorts hemkänsla där eftersom hela Uddevalla kommer dit. Det är härligt med sommarstäderna som Varberg, Kalmar och Borgholm. Det finns ett ställe ute på Öland som heter Kackelstugan. Där har vi lirat tusen gånger och utvecklat en egen relation med publiken. Växjö är bra och har en lång tradition av popmusik, som The Ark. Sedan kan städer som Karlstad i februari kännas tuffa, men det har sin charm, det också.
Vad har du tjänat mest pengar på som artist?
– Det är live man tjänar pengar på. Hundra procent.
I mellansnacken på konserterna och inte minst på senaste albumet Sverige är Thomas öppen med sina politiska åsikter. Med höjt långfinger har han stått på scen framför tiotusentals människor och kallat Sverigedemokraterna för livsfarliga. Han är uppenbarligen inte rädd för att skrämma i väg fans.
– Nej. Tvärtom, skulle jag säga. Jag tror på att alla får tycka olika. Jag tror på att folk gillar när man är sig själv och står för saker. Det är klart att det finns skitmånga som går på mina konserter som röstar på Sverigedemokraterna. Så måste det vara, annars skulle det inte vara slutsålda arenor. Men de går väl och pissar eller köper en bärs när jag snackar politik. Jag tror att även de uppskattar när man är genuin. Sedan handlar det inte lika mycket om partiet Sverigedemokraterna längre, utan mer om Jimmie Åkesson specifikt. Jag stör mig på att vi låtsas att vi inte vet vad han säger och tycker i stängda rum. Jag tror att de flesta i det här landet, var de än står politiskt, skulle säga samma sak. Och det kan jag inte släppa. Jag gillar inte bluffar, säger Thomas och parafraserar ett Astrid Lindgren-citat ur Bröderna Lejonhjärta:
– Om jag hade slutat prata om saker jag alltid har pratat om bara för att det kommer fler folk på mina konserter, så vore jag bara en liten lort.
Men om någon erbjöd en Ullevi-konsert mot att du höll tyst om politiken?
– Då skulle jag säga nej tack, för jag skulle inte vilja spela på Ullevi och ha gått emot mina egna principer. Eller om någon sa ”sjung den här låten som du inte tror på”, då skulle jag inte göra det, för det hade varit en fadd och äcklig smak i munnen. Jag har inget annat än musiken, det här är det mest värdefulla jag har i livet.
Men om detta är det mest värdefulla du har, varför riskerar du det då genom att prata politik?
– Jo, men det handlar inte om pengar, framgång, publik eller storlek. Det handlar om vad jag får ut av att göra klart en låt i eftermiddag. Eller att jag glömde bort tiden i två timmar när vi stod på scen. Eller att jag spelade gitarr och sjöng med mina kompisar och att det fick mig att inse en massa saker. Det är det som är värt någonting. Om man vet det så är allt annat bara en bonus. Men med det sagt tror jag allt mindre på långfingrar i luften, jag tror på att man ska snacka med varandra och försöka hålla en annan ton.
Vad hade du gjort om du inte kunde leva på musiken och behövde ta ett riktigt jobb i stället?
– Jag skulle kanske jobba på en snickarfirma. Gå runt och göra hafsiga badrum åt folk. Jag brukar faktiskt fantisera om att lägga ner musiken och göra något helt annat. Den är en inspirerande tanke som får mig att värdesätta det jag har här ännu mer och vilja fortsätta. Men jag hade väl suttit med en bärs på Southside och pekat bort mot Zinkensdamm IP och sagt att ”en gång spelade jag där borta” och ingen hade trott mig. Sedan hade jag väl gått hit till studion och harvat på igen.
Intervju: Rasmus Blom
Fotograf: Alex Ilic
Stylist: Emine Sander/Link Details
Grooming: Jeanette Törnqvist/Lund Lund
Fotoassistent: Amir Golzari
Studio: Emiga Studio
Artikeln publicerades ursprungligen hos Cafés syskonsajt King.
