Annons
Annons

Ingen klår Clintan

Hollywoods hårdaste kofösare berättar för Café om hans förhållande till spottloskor, Gert Fylking och varför han ännu inte har blivit för gammal för den här skiten.

joel

Hollywoods hårdaste kofösare berättar för Café om hans förhållande till spottloskor, Gert Fylking och varför han ännu inte har blivit för gammal för den här skiten.


I Sverige gillar vi smeknamn på utländska kändisar. Bob Dylan kallas för ”Bobban” och du heter ”Clintan”.

– Jag vet. Jag minns när jag en gång var i Stockholm och skulle gå på en galavisning. Publiken ropade ”Clintan, Clintan”. Jag undrade varför. Sen tänkte jag på att mitt riktiga namn ju är Clinton – Clint är en förkortning av det – och att de kanske ropade ”Clinton, Clinton”. Fast samtidigt började jag fundera över hur de kommit på det där med Clinton…

Har du några liknande smeknamn i USA?

– Inte vad jag kan komma på. Jag är bara känd som Clint. Det räcker så. Det är så få som heter det som jobbar med film i Hollywood, så om någon säger Clint så tänker de nog på mig.

När du besökte Sverige – jag tror det var för De skoningslösa – så ställde sig en svensk tv-profil som heter Gert Fylking upp på en presskonferens och ställde en fråga klädd i den billigaste sortens indiankläder. Du svarade: ”Det var den blekaste indian jag har sett.” Kommer du ihåg det?
– Självklart, sånt glömmer man inte. Jag har varit i Stockholm två gånger och jag har haft riktigt trevligt båda gångerna. Jag åkte vidare till Oslo också. Kul städer att besöka.

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Dina filmer gick som dvd-bilagor till en svensk kvällstidning. Du får väl procent på att sälja ut dig så, hoppas jag?
– Att de går som bilagor vet jag om. Det där med procenten har jag inte en aning om.

Ser du om dina gamla filmer?
– Inte ofta. Häromåret såg jag om Mannen utanför lagen, eftersom det, eftersom det hade kommit en ny, bra kopia. Och jag kunde konstatera att den inte bara såg bra ut, utan också håller fortfarande. Jag var inte säker på om den skulle göra det, men jag blev positivt överraskad. Det är en bra film, den fungerar och det som den vill säga kommer fortfarande fram.

I Mannen utanför lagen spottar du hela tiden stora spottloskor på en hund. Du spottade likadant i din senaste film, Gran Torino, fast nu på marken. Var det ett slags hyllning till Mannen utanför lagen?
– Nej, det beror bara på att de personer jag spelar i båda filmerna tuggar tobak och då måste man spotta på det sättet. Har jag inte gjort det på film sen Mannen utanför lagen? Nej, det har jag kanske inte.

Hur många filmer har du gjort där du bara tänkt på lönen? Som när du sjöng dig genom kalkonen Guldruschens glada dagar?
– Det var länge sen nu. Jag har alltid trott att de filmer jag gav mig in i hade potential. De filmer jag gjort från Mystic river och framåt är sånt som jag verkligen är stolt över. Det finns kanske några, som om jag kom att tänka på dem idag, skulle tänka att ”det var kanske inte så värdigt”. Men jag sysslar inte med att se tillbaka och ångra saker. Det skulle inte leda någonstans. Och jag tror nog att det har funnits goda avsikter bakom allting som jag har gjort.

Så du ångrar inte ens att du gjorde två filmer där din medskådis var en schimpans och du slogs på motorvägskrogar?
– Tja, de blev ju populära hos publiken i alla fall.

Brukar du titta på Entourage?
– Nej, vad är det?

Det är en serie om unga skådespelare som försöker slå sig fram i dagens Hollywood. Tror du att det är lättare eller tuffare nu än när du startade?
– Svårt att säga, men det har aldrig varit lätt. Jag blev skådis mestav en händelse. Jag hade andra jobb på sidan om, jag fick kontrakt med en studio om att göra småroller. Jag kände att skådespeleriet fanns i mitt blod och jag bestämde mig för att satsa på det, även om det längs vägen fanns de som sa att det inte fanns någon framtid i det för mig. Men jag blev fanatisk. Varje gång som jag tänkte ge upp, så hände det något positivt som fick mig att gå vidare.

Så vilket råd skulle du ge till en ung svensk kille eller tjej som vill pröva lyckan i Hollywood i dag?
– Du måste vara beredd på att ta andra jobb medan du väntar på att få jobb som skådis. Det är enda sättet att överleva. Så gjorde jag, så måste man göra nu. Lär dig så mycket du kan, gå på så många auditions som möjligt. Ge inte upp. Men det är tufft, oerhört tufft.

Hur var din första tid i branschen?
– Förskräcklig. Innan jag fick mitt genombrott med tv-serien Prärie fick jag jobb i en b-western som hette Ambush at Cimarron Pass. Vi gjorde den på åtta dagar. Sen hörde jag inget, fick ingen inbjudan till någon visning. Så en dag såg jag att den gick på en biograf i Los Angeles. Jag gick dit – och sjönk djupare och djupare ner i stolen. Det var så dåligt, jag ville inte att någon skulle känna igen mig. Jag övervägde att skippa skådiskarriären och börja plugga igen. Men något fick mig att vilja fortsätta. Sen blev jag erbjuden Prärie.Någon där undrade vad jag gjort tidigare, och när jag nämnde Ambush at Cimarron Pass så sa de: ”Vi borde kanske se den.” Jag sabara: ”Gör inte det.”

Hur ofta kommer det fram packade snubbar till dig och ber dig citera dina klassiska oneliners, som ”Opinions are like assholes, everybody’s got them” och ”Go ahead punk, make my day”?
– Det hände oftare förr, men visst händer det fortfarande.

Inför Gran Torino sa du att detvar sista gången du stod framför kameran. Stämmer det?
– Jag sa något i den stilen till en engelsk journalist förra året, men jag vet inte om det stämmer. Det finns ju inte så gott om roller för 79-åriga män. Men jag kommer kanske att få äta upp det. Plötsligt kommer en roll som passar mig och eftersom jag alltid väljer de skådespelare som jag tycker passar för en viss roll, ja, då kommer jag att välja mig själv igen. Samtidigt tycker jag det är oerhört roligt att regissera, så varför inte bara göra det i fortsättningen?

Det var allt. Vill du tillägga något?
– Ja. Hälsa Stockholm. Hälsa från Clintan.

Gunnar Rehlin

Annons

Dela (7)
Tweeta

Annons


Laddar