Intervju: Sveriges säkraste sportankare

Varför kallas du ”Guds son”?
– För att jag anses vara så himla skötsam. Som om jag skulle gå omkring med en jävla gloria över mig. Namnet lär Billy Ohlsson ha myntat.

Vad skulle du ha för smeknamn om du själv fick bestämma?
– Så länge jag slipper mitt förstanamn, som är Knut, är jag nöjd.

När du gick från TV4 till Viasat publicerades ett bildmontage med ditt ansikte i en sedelpress.
– Det var klimax på ett par galna veckor av uppmärksamhet. Mitt ”vanliga” smile blev till ett dollargrin. Omgivningen får gärna tro att jag badar i pengar… men jag bor i Bromma och där är konkurrensen rätt hård.

Du har jobbat i snart 20 år med sportjournalistik – hur ser du på dess utveckling?
– Det som skiljer mest är snabbheten. En krönika i dag ska helst ligga ute redan innan matchen är slut. Själva publiceringstempot med alla ständiga uppdateringar gör att arbetsmängden har ökat drastiskt för dagens sportjournalister.

Var det bättre förr?
– Det är roligare nu. Men skillnaden mellan de bästa och sämsta journalisterna är större. Själva hantverket har blivit grymt mycket bättre – och otroligt mycket sämre. Dessvärre syns det sistnämnda oftare.

Vad skulle göra dig bättre än till exempel Peter Jihde?
– Det är upp till andra att bedöma. Men Peter ställer frågorna på ett sätt, jag använder en annan teknik. Jag är mer en samtalande typ. Det är roligare att jobba så – och trevligare att lyssna på, om du frågar mig.

Vad är du mest stolt över?
– Att jag vågat vara mig själv i tron att det långsiktigt ska ge resultat. Jag hade kunnat välja en snabbare väg till framgång: köra en lustig frisyr eller använda märkliga kläder.

Varför finns det tittare som blir provocerade av ditt leende?
– De tror att leendet är inställsamt. Men det är fel. Det finns få ställen där gäster får så direkta och hårda frågor som där jag är programledare. Men att skratta, att bjuda på  känslor, att kastas mellan det ena och det andra… det är det viktigaste som finns. Det ger energi i ett program! Men jag jobbar i en traditionellt hård, så kallad manlig del av tv-världen. Och där kan ett leende vara lika provocerande som att se Ernst gå omkring barfota.

Låt oss betygsätta några av dina konkurrenter. Patrick Ekwall, hur skulle du vilja beskriva honom?
– Han är långt ifrån så kaxig som alla tror. Det är en riktigt varm, skön och nära kompis.

Oj, är ni ihop eller?
– Nej, men vi bor grannar. Och han är Sveriges skickligaste tv-reporter på fältet.

Marie Lehmann på SVT då?
– Ambitiös. Jobbar stenhårt och är bra på att hålla sitt huvudämne i fokus. Men hon borde lära sig att ta Wikegårds ”passningar” lite bättre.

Staffan Lindeborg?
– Sveriges grundligaste kommentator och reporter. Han får alltid med allting i sina referat, även om det är omgång 27 i elitserien och HV71 som spelar.

Vem är Sveriges mest underskattade programledare?
– Andreas Odén på TV4. Andreas får ofta kliva åt sidan av någon anledning som varken han eller andra förstår. Han är stensäker, påläst, trevlig… jag hittar inte ett fel där.

Vem är mest överskattad?
– Vad fan… jag vill inte hoppa på några kollegor. Men de finns.

Är vissa idrottsmän enklare att tas med än andra?
– Två grova generaliseringar som stämmer är följande: Hockey är lättare än fotboll. Och individuella idrottare är bättre på mediebiten än de inom lagsport.

Vad jobbade du med före tv-karriären?
– Mitt första extrajobb var att registrera betalningsblanketter för Postgirot. Sen blev det McDonald’s, då tjänade jag 21,65 kronor i timmen. Jag var dålig på att pressa köttet – men desto bättre med brödet. Mitt första riktiga arbete var sedan som annonsförsäljare – på Cafe! Men det tog inte lång tid förrän jag blev mer intresserad av det redaktionella innehållet. I samma veva såg min mamma en annons rörande frilansjobb på Sveriges Radio. Radiosporten antog mig, efter lite tester med Tommy Engstrand som magister. Annonsen har jag kvar som ett fint minne.

Vilken är din bästa intervju?
– Zlatan. Jag gjorde en halvtimmesintervju med honom efter hans långa mediebojkott. Han bjöd otroligt mycket på sig själv, och alla som tittade var väldigt hungriga på hans svar.

Och din sämsta?
– Zlatan igen. Jag råkade bli privat och nämna att han skulle bli pappa. Då gick han bara iväg – och då blir det ju ingen vidare bra intervju.

Du och Lars Lagerbäck hade också en fajt en gång i tiden.
– Han ansåg sig felaktigt ”klippt” i ett inslag från Turkiet 2001. Jag avslöjade Sveriges startelva och i reportaget använde jag ett Lagerbäckcitat rörande Teddy Lucic. Lagerbäck ansåg att jag använde det i ett bekräftande syfte, som att han skulle ha hjälpt till med att ge mig laguttagningen. Så det blev till att åka upp till förbundet och äta sockerkaka med honom och Tommy Söderberg. Jag tror att vi båda har lagt det där bakom oss…

Men?
– Äh, Lagerbäck har inte gjort det, men det kan vi skita i!

Du är i möbelbranschen också!
– Ja, jag hjälper till i familjeföreget, Witt, efter bästa förmåga.

Jag minns när vi hade jobbat ihop med en VM-sändning. När vi åkte hemåt sa jag ”Kolla där!” och pekade på två Scarlett Johanssonkopior som satt på ett fik…
– Vänta lite nu…

…och du svarade: ”Läckert, ett par sådana där skulle man ha där hemma!”
– Alltså…

Du gjorde mig väldigt förvånad den gången – tills jag förstod att du inte menade tjejerna, utan fikets utemöbler.
– Just det! Men så har jag ju redan en snygg fru!

Ja du, ”Guds son”, så du är verkligen så där himla skötsam?
– Ja, det är jag.

Per Nunstedt