Annons
Annons

Januaris stora omslagsintervju: 2010 års genombrottsman Oskar Linnros talar ut om kvinnor, stil, politik och irritationen över att bli jämförd med Daniel Adams-Ray. Bland mycket annat. Text av Johan Wirfält, foto av Calle Stoltz.

Annons

* * * * *

När Frank Sinatra var förkyld sas det en gång att han var som ”Picasso utan målarfärg, Ferrari utan bränsle”. Oskar Linnros befinner sig i en hotellbar på Riddargatan i Stockholm. Han är förkyld. Men om han är svensk popmusiks svar på Ferrari – och med tanke på hur snabbt hans karriär accelererat under 2010 känns liknelsen inte helt avlägsen – har han till skillnad från Frank Sinatra en hel del högoktanig bensin kvar i tanken trots snuvan.

Den här eftermiddagen ska Oskar Linnros, 27 år och popstjärna, fotograferas till Cafés omslag. Dessutom försöker han buda hem en etagevåning på Södermalm. Han är snörvlig, stressad och lätt irriterad.

– Jag var säker på att få den, men nu har nån rik pajas gått in och börjat bjuda över. Lägenheten är uppe i 4,55 miljoner, hör jag honom säga till sin revisor i mobiltelefonen.

Cafés bilder ramar in Oskar Linnros år ganska väl: ett liv på ständig väg mellan bardiskar, hyrda hotellsängar och nästa turnéstopp. På bara lite mer än ett halvår har han etablerat sig som en av Sveriges största popstjärnor. Han släppte sitt debutalbum Vilja bli i juni, krossade hjärtan i Allsång på Skansen i juli, toppade singellistor hela sommaren med Från och med du. På Rock­björnengalan i september fick han pris för årets genombrott, samtidigt som nämnda singel utsågs till årets svenska låt.

Det är den typen av sånger – svängig soulpop med sentimentalt självutlämnande texter – som fått musikkritiker att kalla Oskar Linnros en tiotalets Orup. Men när jag ser honom, snuvig i hotellbaren samtidigt som han försöker avsluta budgivningen på lägenheten, tänker jag alltså på Frank Sinatra.

Delvis beror det på Oskar Linnros debut­singel Ack, Sundbyberg, som musikaliskt nickar tydligt åt den tradition av manliga crooners och Las Vegas-orkestrar som Frank Sinatra för alltid fått förkroppsliga. Men framför allt handlar det om vad Oskar Linnros utstrålar som artist. Liksom Sinatra framstår han på scen som naken och sårbar, samtidigt är varje framträdande han gör en uppvisning i traditionella alfahannekvaliteter. Få artister har i år turnerat Sverige runt med samma självsäkerhet som Oskar Linnros.

Cadierbaren på Grand Hôtel, ett par dagar senare. Oskar Linnros dyker upp på utsatt tid, av förkylningen syns inte ett spår. Däremot är han lätt bakfull efter en fest på Stockholms filmfestival föregående kväll. Jag frågar honom hur det gick med lägenheten. – Jag fick inte tag i banken så jag vågade inte höja budet mer. Jag har letat ny lägen­het i ett år, jag vill ha en där jag kan bygga en studio också. Om nån vill sälja ett fri­stående gårdshus, skriv till mig på Facebook!

Skaffa hus på landet. Martin Timell kan bygga studio och göra tv-program av det.
– Du, det där har jag redan försökt när vi skulle ha en studio till Snook. Vi snackade med en av våra hantlangare som hörde av sig till Roomservice på Kanal 5 och frågade om de inte kunde fixa vår studio. De tackade nej. Det var tydligen rätt många självupptagna artister som ringt och föreslagit samma sak.

Jag tjuvlyssnade när du pratade med din revisor. Du bjöd på en lägenhet för fyra och en halv miljon. Hur mycket tjänar du?
– Ingen kommentar. Men jag lever verkligen inget lyxliv. ”Sa han och drack en kopp te på Grand Hôtel…”

Hur trivs du med livet som popstjärna?
– Otroligt mycket bättre än med livet som hiphopstjärna. Det är mindre hysteriskt nu än på Snooktiden, jag får ett värdigare bemötande. Det finns väl förklarliga skäl till det. Snook var dåligt och det här är bra, he he. Det är såklart fascinerande att två 19-åringar utan musikutbildning kunde göra vad vi gjorde med Snook. Men om jag lyssnar på den musiken i dag kan jag inte säga att den är bra.

Varför gick du och Daniel Adams-Ray skilda vägar?
– Jag vet att folk blivit väldigt förvånade över det, eftersom de tycker att skivan som Daniel gjort nu påminner om min. Men vi stod för långt ifrån varandra musikaliskt. Daniel är en fantastisk människa, men det hände lite för mycket krångliga grejer under de där åren. Vi springer på varandra fortfarande, Daniel bor 150 meter från mig i Vasastan och det är ingen dålig stämning när vi träffas. Han brukar åka runt på en fixed gear-cykel med nytvättat hår, jag går omkring och röker och är bakfull. ”Hej hej”, säger vi. Jag visste inte ens att han höll på med en skiva förrän han släppte den.

Är det inte lustigt att era plattor kom ungefär samtidigt och är såpass lika?
– Jag förstår inte varför folk säger att de kom samtidigt. Först släpptes en skiva, som var min. Sen gick det elva månader, sen kom hans skiva. Jag gjorde de mest tongivande låtarna på mitt album för två år sedan, jag släppte min första singel vid förra årsskiftet. Och hans platta kom för fan i november 2010.

Blir du irriterad när folk jämför er?
– Jag har aldrig blivit jämförd med honom, men om det hänt hade jag blivit irriterad. Men eftersom hans skiva kom efter min är det han som blir jämförd med mig. Jag tror han tycker det är lite tråkigt. Samtidigt har han sagt väldigt sympatiska saker i tidningar, som att han hellre blir jämförd med mig än med Orup. Det är en fin kommentar om något.

Det sägs att hans singel Gubben i lådan, om en kompis som han gjorde allt för men som svek honom, handlar om dig?
– Det finns alldeles för mycket teorier om vilka låtar som handlar om vilka människor. Jag tror inte att Daniel har ett så händelselöst liv att han skulle skriva en låt om mig i dag. Det känns lika trångsynt att folk tror att den låten handlar om mig som när de får för sig att alla ledsna kärlekslåtar jag skrivit är en följd av att jag och Veronica Maggio inte är ihop längre.

Oskar Linnros verkar ganska trött på att prata om Veronica Maggio. Deras förhållande resulterade i Och vinnaren är…, Maggios hyllade andra album från 2008. Skivan producerades och skrevs till stor del av Oskar Linnros. Med sin souligt orkestrala pop framstår den i dag som en uppvärmning inför hans egen Vilja bli. Han och Maggio har ingen kontakt i dag, ”men det är inget dramatiskt”, enligt Linnros. När han i höstas hörde att Maggio skulle ha barn med sin nya pojkvän skickade Linnros ett grattis-sms. Själv är han singel.

– Är det något som ger bränsle att skriva låtar så är det singelliv. Det innebär så otroligt mycket förhoppningar – ”kanske är det hon?” – och besvikelser – ”nej, det var inte hon”.

Samtidigt är du en så kallad flickfavorit?
– Jag märker det inte till vardags. Det syns bara i min inbox på Facebook, jag får säkert 40 meddelanden om dagen. Vissa skriver jättegulliga grejer, andra är helt idiotiska. Typ ”jag vill ligga med dig!”.

I texten till Debut går du in i en självsäker förförarroll, som en svensk R Kelly.
– Ja, det är värsta knullåten. Jag har skrivit sjukt mycket låtar av den karaktären. Men det var bara Debut som kom med på skivan, de andra låtarna blev för pinsamma. Att sjunga om sex är precis som att skriva om det skönlitterärt: det svåraste som finns.

I Debut förklarar du att du ska ta med tjejen du sjunger om ”ut till Rissne, baby”. Sen hör man hur du spottar. Hur ska man tolka det egentligen?
– Oj. He he. Nej, jag brukar inte spotta på tjejer när jag ligger med dem. När jag skrev Debut höll jag på och försökte göra ett annat beat av ljudet när jag spottade. Jag tyckte det lät bra, och tänkte att det kunde vara coolt att köra live, att spotta mitt i låten. Så jag stoppade in det i Debut i stället. På en konsert råkade jag spotta på min kvinnliga cellist på scen, på precis det stället i låten. Det blev inte hon så glad för.

Vad tror du att tjejer har för bild av dig?
– Som nån fantastisk, känslosam, positiv kille. Som är sminkad. Det är ju den jag är som artist och den bilden uppmuntrar jag. Tjejer får gärna fortsätta tro att jag är sån. Tyvärr är det helt fel.

Så vem är du egentligen?
– En känslokall psykopat, ha ha. Nej, men när man gör vad jag gör så är det svårt att träffa människor, och i synnerhet tjejer. Med undantag för nån söndag här och där har jag jobbat varje dag hela året. Då är man inte så rolig att hänga med.

Jag har en bekant som var på dejt med dig för ett par år sen. Hon sa att du inte hälsar på henne när ni ses ute längre.
– Är det sant? Men vet du, det beror på att jag har sjukt dålig syn. På riktigt. Du såg ju att jag hade brillor på mig när jag kom hit? Jag brukar ta av dem när jag går ut och då ser jag inte ett skit, så ofta känner jag inte igen folk. Det är flera som blivit förbannade för det. Hälsa att jag ber om ursäkt.

Varför skaffar du inte linser?
– Jag kan inte ha linser, jag har ett sår i ögat efter en olycka när jag var 18. Det var en kaoskväll, jag var full på en fest i Sumpan som spårade ur totalt. Det blev bråk mellan två gäng, jag kände båda och hamnde i slagsmål mitt emellan. Folk kom in med pistoler, två eller tre personer blev knivhuggna, massor av folk hamnade på sjukhus. Det pågick rättegångar i flera år efteråt… När jag kom hem den kvällen gick jag och la mig och glömde linserna i. Det var skitlinser, och när jag vaknade kunde jag inte öppna ögat, allt hade svullnat upp och blivit infekterat. Jag blev full i Sumpan och fick ett ärr för livet i ögat.

Oskar Linnros uppväxt i förorten strax nordväst om Stockholm delades mellan villaområdet där hans pappa bodde och Rissne, en hyresrättstätare del av Sundbyberg där Oskar Linnros mamma hade lägenhet och det fanns ”mer folk från andra sociala bakgrunder än medelklassen”.

På Ack, Sundbyberg sjunger Linnros om hur han bröt på Rinkebysvenska när han gick i högstadiet. När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen i höstas skrev Oskar Linnros ett meddelande på sin Facebooksida: ”Mina texter är ofta tillbakablickar på en uppväxt i en utpräglat mångkulturell del av Sverige… har vi sett problem har vi även sett hur förhållandevis öppna gränser har räddat vårt kalla land.”

– När det stod klart att SD kom in i riksdagen är en av få gånger som jag känt mig riktigt upprörd över något som händer. Min mamma och hennes man har varit lärare för folk som inte har svenska som modersmål hela livet. Hur kan det sitta så mycket folk nere i Skåne och Blekinge och tycka att det är ett problem med invandring? Jag har vuxit upp i det mångkulturella samhälle som Sverigedemokraterna är rädda för och jag är bara tacksam för det.

På högstadiet gick du runt i hiphop­kläder. Har du alltid varit modemedveten?
– Jag var jätteintresserad när jag var yngre. På den tiden handlade kläder väldigt mycket om att visa vem jag var. I dag känner jag inte att jag uttrycker mig genom mina kläder längre. Jag klär mig väl som de flesta storstadsungkarlar. Jag har bara paltorna för att vara snygg för tjejer.

Du bär ganska mycket långa t-shirts, nästan klänningliknande?
– Ja, jag köper en hel del tjejkläder. Från början var det mest för att jag är så kort och det är enklare för mig att hitta en kavaj som sitter bra på tjejavdelningen. Men nu har jag börjat utveckla det, med långa tröjor och genomskinliga grejer. Det kanske sticker ut lite. Det finns något i det där feminina som jag dras till. Det verkar vara en instinkt hos många manliga artister – kolla bara på Bowie eller Prince. Sedan har Prince förstås fulast kläder i musikhistorien.

Det vore roligt om du började klä dig som Prince på dina konserter.
– Ja, kliva in på scen i högklackat, trosor och body… Nej, i grunden har jag på mig de kläder jag har för att väga upp den känslosamma musiken. Det finns ett par moment under mina konserter där några i publiken brukar få en tår i ögat. Det känns mer intressant att sjunga de där sorgliga låtarna klädd i svarta kläder och skinn än att stå där med chinos. Jag ställer det hårda mot det mjuka.

Får du mycket kläder gratis?
– Jag blir erbjuden massor, men jag brukar säga nej. Det är livsfarligt att gå omkring sponsrad. Man blir för bekväm om man går omkring och är klädd från topp till tå i ett och samma märke. Dessutom, och det här kanske låter lite präktigt, känner jag att vi har en sjuk överkonsumtion av kläder i samhället. Den är extremt dålig för miljön. Jag mår inte bra av att ha för mycket kläder, jag vill bara ha sånt som jag använder.

Du har på dig Dr Martens nu.
– Det är bra skor. För det första blir jag lite längre av dem, vilket behövs. Sen är de bra nu när det är vinter. Jag använder bara Dr Martens nu, jag har tre-fyra varianter.

Den här frågan har du förstås fått tusentals gånger – men hur har du påverkats av att vara kortväxt? Du är 1,72.
– Små hundar skäller högt. Det har definitivt motiverat mig att bli väldigt verbal. Så tror jag många kortisar är. Det finns ett skäl till att så många i musikhistorien är korta. Snubbar som är två meter behöver inte bevisa något. Jag, å andra sidan, måste spotta på skivor för att få tjejer… Men jag trivs med vem jag är och hur jag ser ut samtidigt som längden är något jag alltid varit medveten om. De flesta har väl något komplex och det är mitt. Så det har varit jävligt fett när jag varit i Mexiko eller i Asien. Plötsligt är jag längre än många män. Jag borde göra karriär där i stället.

I en intervju så sent som i somras sa du att du fortfarande såg dig som producent i första hand. Men inte längre?
– Nej. Jag har klivit in i en artistroll nu och trivs oväntat bra i den. Tidigare såg jag nästan ner på popvärlden. Jag tänkte att allt bara handlar om låten, att skriva och producera bra musik. Jag har fått mycket större respekt för kontakten med dem som faktiskt lyssnar på musiken. Jag har insett att allt inte bara handlar om låtarna. Att vara en artist är mycket större än så.

JOHAN WIRFÄLT

Annons

Dela (12)
Tweeta

Annons


Laddar