Annons
Annons

Efter Oskar Linnros framgångar är det nu dags för ”den andre killen från Snook” att visa vem han är. Café möter Daniel Adams-Ray för ett snack om folklighet, Afrika och vad han egentligen tycker om sin ex-kollega.

Annons

När Daniel Adams-Ray framför mig famlar med nyckel­knippan till sin källare gör han det med en iver. Här, i inspelnings­studion på Södermalm, har han bidat sin tid samtidigt som barndomsvännen och ex-kollegan Linnros befunnit sig på ett korståg runt om Sverige med sina Sundbybergsserenader.

Gilla Cafe.se på Facebook

Låtarna Daniel Adams-Ray gömmer härnere utgör Svart, vitt och allt däremellan, solodebuten som det har viskats om ända sedan i våras.

– Inspelningen har varit en fantastiskt inspirerande process, säger han. Men samtidigt väldigt tung. För jag har gått från att vara med i ett band – där man har någon att bolla med – till att bli helt solo. Det har varit lite som att växa upp och lära sig att ta ansvar. Det har varit mer känslor involverat på så sätt.

Resultatet är en högljudd popplatta där vårdslösa gitarrer samsas med motownstråkar och virvlande popmelodier. Men också en kollision mellan Afrika och västvärlden.

– Jag växte upp i Kenya och flyttade till Sverige när jag var 13 år. Bitar av skivan innehåller verkligen spår av Afrika. Det finns till exempel tydliga soukous-referenser, ett västafrikanskt sound som är väldigt upptempo med glättiga melodier, säger han.

Och tillägger snabbt:
– Men jag har inte försökt göra någon Vampire Weekend-skiva med Afrikaporr. Det är mer en mental inställning i berättandet. Jag söker alltid hopp i låtarna. Även om jag berättar en tragisk historia så finns det ett hopp i den. Jämför med band som The Knife eller Kent så är det tvärtom, de söker sig mot något mörkt och svart.

Likheterna med Oskar Linnros album är slående, trots att ni knappt har setts de senaste åren. Blev du själv överraskad?
– Jag förstår att det finns likheter för folk utifrån. Det är logiskt eftersom våra första stapplande steg som musiker, de första tio åren, togs ihop. Vi hade samma smak och tyckte om samma musik när det kom till hiphop och pop. Men hans album är mer traditionell svensk pop, något som inte jag skulle göra. Vad jag tycker om hans skiva? Svinbra. Det är felfritt.

Svart, vitt och allt däremellan bär rösten hos en outsider på ett annat sätt.
– Jag har aldrig tillhört någon tydlig genre. Min musik är inget för Allsång på Skansen. Det är mer svartskallepop eller ”hippop”. Folk vill inte höra ”svartskalle stoltast i staden” på Skansen och jag ville inte sjunga det där heller. Det var därför som jag tackade nej.

Du fick frågan i somras?
– Ja, och det var en ära så jag sitter inte och drygar mig. Men jag kände att jag inte hade något där att göra förutom att vara ett exotiskt inslag i ett folkkärt program.

Daniel Adams-Ray börjar skratta åt sig själv.
– Ingen är nog så dum som jag och tackar nej, men jag tror att man kan nå ut till en bred publik med andra metoder. Det kanske tar lite längre tid, men folk kanske förstår mer av mig som artist och min musik.

Victor Johansson

Skivan Svart, vitt och allt däremellan släpptes den tredje november

Annons

Dela (5)
Tweeta

Annons


Laddar