“James Blunt har gått på myten om sig själv – vem är han ens längre?”

Kändissketcherna i Saturday Night Live, talkshowsegmentet ”Mean tweets” och Sverigeaktuelle James Blunt. Cafés Emil Persson bevittnar en utarmning av självdistans inom popkulturen.

Emil Persson | Illustration: Lars Rehnberg  |  Publicerad 2018-05-17 13:53  |  Lästid: 4 minuter

Ju äldre vi blir, desto mer besatta blir vi av självdistans. De egenskaper vi värdesätter hos andra måste ständigt prioriteras om: när man är liten är det kanske viktigast att en partner är snäll och söt, när man blir äldre måste hen kunna (som det så vackert heter) kommunicera och framför allt ha självdistans.

Eftersom självdistans i dag ofta kontrasteras mot lättkränkthet – samtidens kanske minst värderade egenskap – laddas den också nästan med ännu mer vikt för varje dag som passerar.

Men allt härligt i livet kan som bekant missbrukas och där har vi nu även landat med självdistansen. Karaktärsdraget håller på att mutera till ett iskallt, cyniskt marknadsföringsverktyg. Det lämnar oss med en semifilosofisk fråga:

Är strategisk självdistans fortfarande självdistans?

Om man vill vara en svensk som omfamnar amerikansk kultur – och det vill många – finns det vissa uppenbara saker som man måste romantisera. Roadtrips, New York, tjocka våfflor med lönnsirap. Listan går vidare.

Roadtrip i USA, någon? Kanske stanna och käka tjocka våfflor med lönnsirap längs vägen?

Men det finns vissa preferenser som verkligen gör en premiumamerikaniserad, som visar att man förstår amerikansk kultur på en högre nivå och som därmed särskiljer en från den genomsnittligt amerikaniserade svensken.

Till dessa saker hör att kunna förstå och uppskatta amerikansk fotboll: man ska Super Bowl-vaka och använda begrepp som Green Bay Packers med illustrativ ledighet.

Man ska (förstås) känna till hamburgerkedjan In’N’Out Burgers hemliga meny i allmänhet och ”animal style fries” i synnerhet.
Och mer än kanske något annat ska man titta regelbundet på Saturday Night Live – eller SNL, som det är viktigt att sammanfatta programmet.

Saturday Night Live är ett bra program. Inte minst har det varit en närmast osannolik talangfabrik, många av USA:s roligaste komiker och skådespelare springer ur SNL-skolan. Den amerikanska humorns Ajax, om man så vill.

Men varje vecka bjuder programmet också in en kändisgäst som dyker upp för att spela sig själv i olika sketcher – med just strategisk självdistans. Och här går det att börja problematisera.

Man måste komma ihåg att segmenten i Saturday Night Live författas av landets vassaste humorister, i samråd med kändisgästernas stora pr- och managementteam. Allt ska ha så positiva effekter som möjligt för alla inblandade. Det gästen själv behöver göra är bara att infinna sig och läsa manus – vilket oftast räcker för att publiken ska trycka på de mentala ”like”-knapparna och projicera enorm ödmjukhet och självdistans på personen.

Tv-programmet har emellertid funnits sedan 1975 (även om kändissketcherna tilltagit i styrka med årens lopp). Ett mer sentida segment på ett liknande tema är ”Mean tweets” från Jimmy Kimmels talkshow. Det går ut på att olika stjärnor kommer in och läser upp elaka saker som skrivits om dem på nätet. Vi har bland annat hört meningar som ”I just saw Jessica Alba, if this was 2007 I’d be really excited”, ”Wiz Khalifa looks like a homeless woman” och ”Barack Obama is the Nickelback of presidents” läsas upp av de respektive kändisarna.

Även här är syftet, för gästen, att framstå som brutalt bjussig. Att framstå som vad man inom vissa kulturer skulle kalla för skön. Men orden överröstas återigen av en slug marknadsföringsmaskin som varvar så högt att vingmuttrarna lossnar.

Jag förstår definitivt mekanismerna bakom ”Mean tweets” existens – det är inte lätt att fylla talkshows med både banbrytande och brett populära koncept – men jag kan över huvud taget inte imponeras av att kända personer ställer upp i det.

Det finns emellertid en ohotad kung på den strategiska självdistanstronen och faktum är att han är på ingång. Den 23 maj spelar nämligen den brittiske sångaren James Blunt på Annexet i Stockholm.

Han brakade in i våra liv 2004, i en tid då musikvideor fortfarande visades på ZTV och inte på Vevo. Videon till superhiten You’re beautiful, där Blunt sitter i bar överkropp och skräddarställning på en snöig klippsats, har på något vis blivit en av 2000-talets kanske mest ikoniska (inte nödvändigtvis av alla de rätta orsakerna).

Ända sedan dess har James Blunt försökt bevisa för resten av världen att han varken är ett one hit wonder eller en pekoralig medelmåtta, men fyra ytterligare album senare måste man konstatera att han misslyckats grundligt.

Dessutom har människor börjat problematisera hans enda stora hit You’re beautiful och fråga sig vad det egentligen är han sjunger i låten.
Blunt konstaterar bland annat att han är hög som en drake och tillstår: ”My life is brilliant/My love is pure/I saw an angel/Of that I’m sure/She smiled at me on the subway/She was with another man/But I won’t lose no sleep on that/’Cause I’ve got a plan.”

Berättarjaget är alltså en knarkare som ser en främling på stan, blir helt besatt, skriver en låt om henne och har redan en plan för hur hennes pojkvän ska elimineras. Det är samma stalkertendenser som i The Polices Every breath you take, men med en ännu större skopa Metoo-dystopi.

För att sammanfatta: James Blunt gjorde sig snabbt och ofrivilligt till en väldigt tacksam hackkyckling.

När sångaren till slut accepterade att han aldrig kommer att bli en artist som respekteras av alla förståsigpåare bestämde han sig för att i stället gå all in på att visa sig självdistanserad och svårkränkt. Och så började han twittra.

Det är i dag rätt att påstå att James Blunt lever sitt liv i den så kallade ”mentions”-fliken på Twitter. Han tycks läsa allt människor skriver om honom och försöker hitta det mest självdistanserade svaret.

När någon twittrade ”There’s a ’best of’ James Blunt?” svarade han ”Yup, it’s called Greatest Hit”. När någon twittrade ”Who is a bigger twat: James Blunt or Robin Thicke?” svarade han: ”Me! Me! Pick me!”. Och när någon twittrade ”Why does James Blunt have a million followers, he stopped being relevant in 2009?” svarade han ”2006, actually”. Detta fortsätter.

James Blunt har blivit så besatt av att äga skämtet om honom själv att detta nu utgör hela hans personlighet och gärning. När det skrivs om honom på olika popkultursajter handlar det nästan uteslutande om hans twittrande och aldrig om hans musik. Men om han inte twittrat så febrilt hade det antagligen inte skrivits särskilt mycket om honom alls.

Vilket ger oss anledning att återkomma till frågan i början av texten: Är det då verkligen självdistans vi har att göra med? Eller i själva verket självdistansens fundamentala motsats: en persona?

Fler krönikor av Emil Persson:

Vi måste släppa Beck-grannen – om Sverige inte ska bli ett kulturellt u-land

Emil Persson: ”Dessa talibaner har dödat Twin Peaks”

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-10 12:56