“Vi måste släppa Beck-grannen – om Sverige inte ska bli ett kulturellt u-land”

Filmerna om Martin Beck firar 20 år – men grannens existens förtar all festkänsla. Cafés Emil Persson menar att vi måste organisera oss i kampen för ett stänkarfritt Sverige.

Emil Persson | Illustration: Lars Rehnberg  |  Publicerad 2018-03-06 15:43  |  Lästid: 4 minuter

I år fyller Peter Haber 20 år som kriminalkommissarie Martin Beck, vilket firas med fyra nya filmer som släpps på Cmore och TV4 under våren: Ditt eget blod, Den tunna isen, Utan uppsåt och Djävulens advokat. Det tar det totala antalet Beckfilmer starring Peter Haber upp till 42 stycken.

Någon enstaka bakåtsträvare kanske fortfarande föredrar förra Beckgänget, med Rolf Lassgård, Kjell Bergqvist och Niklas ”Cue” Hjulström i spetsen, men med facit i hand måste man säga att beslutet att ömsa cast och göra om allting från början igen blev framgångsrikt. 
Filmserien är i dag en kulturinstitution.

Även om jag personligen sällan ger mig i kast med svenska deckare förtjänar jubileet uppmärksamhet och kärlek. Haber, fin skådespelare, potentiellt fin man. Den Mikael Persbrandt vi känner i dag lade grunden till sin karriär i filmserien, iklädd trenchcoat och avstängd från utredningar. Duktiga skådespelare som Marie Göranzon, Michael Nyqvist och Gustaf Hammarsten har alla synts i franchisen.

Men det finns ett stort problem med Beck. Det är grannen. Vi måste, som nation, släppa honom.

Ingvar Hirdwall spelar "Grannen i Beck".

Du känner förstås till grannen, spelad av Ingvar Hirdwall. Grannen har fyra attribut: morotsfärgat (numera vitt) hår, stödkrage, röda glasögon och det kallprat han idkar från sin balkong och som hela tiden bygger mot catch phrase-crescendot: ”Ska du ha en stänkare?”

Det är inte fel att påstå att denna fyrklöver utgör hela karaktärsarket. Ibland har manusförfattarna känt ett behov av att fördjupa grannen, då har det landat 
i slapstickelement som att grannen limmar ihop sina tänder, grannen råkar hälla ut innanmätet i en saccosäck eller grannen trär ett stänkaranslutet sugrör genom brevinkastet på sin dörr.

Med lite god vilja skulle man också kunna hävda att grannen introducerade en ny generation för äppelbrännvinet calvados.

Sett till den ganska låga verkshöjden på karaktären är det sannolikt den högsta flyghöjd vi över huvud taget skådat 
i det här landet

Grannen i Beck dricker, just det, Calvados.

Filmskapare gör vad de vill, konsten är fri, och det står svensken helt fritt att ha synpunkter på den. En rimlig synpunkt i det här fallet skulle till exempel kunna vara att vi har att göra med en förhållandevis oförarglig men också förtvivlat oengagerande karaktär. Sådant händer ibland. Manusförfattarna Rolf och Cecilia Börjlind har uppenbarligen känt att det behövs lite stödkragig comic relief i en filmserie som kanske inte är översvallande mörk men ändå till stor del kretsar kring mordutredningar.

Det anmärkningsvärda – och 
problematiska – är att detta har flugit. Det har flugit på ett exempellöst vis. Sett till den ganska låga verkshöjden på karaktären är det sannolikt den högsta flyghöjd vi över huvud taget skådat 
i det här landet.

Överdrifter och effektsökeri? 
Nej, faktiskt inte.

Man kan tycka att det är tröttsamt att komma dragande med Facebookengagemang som mått på popularitet – lyktstolpar med fler fans än Mona Sahlin giljotinerade det greppet någonstans runt 2010 – men det faktum att ”grannen i Beck” har 240 000 följare är sinnessprängande. Sidan uppdateras aldrig, utan det är bara ett rakt ställningstagande: vi älskar grannen i Beck och kommer inte att gå tysta och olajkande genom natten.

Karaktären spelade även en framträdande roll i Hellenius hörna i höstas. Ingen anklagar det omåttligt tittade programmet för att göra avantgardistisk eller konfrontativ intervjujournalistik, men det är spektakulärt att det en (får man väl anta) kvalificerad redaktion väljer att göra med säsongens mest prominenta gäst – vår statsminister Stefan Löfven – är att knöggla på honom en stödkrage och låta honom läsa grannens repliker.

”Ska du ha en stänkare?” sa vår folkvalda ledare och publiken gurglade av lycka.

Stefan Löfven som "Grannen i Beck" i Hellenius Hörna.

Det stannar inte här. Inför Guldbaggegalan 2018 fick den framgångsrika kommunikationsbyrån Acne i uppdrag att ta fram en marknadsföringskampanj för att öka intresset kring eventet. Det slutade med att de tillverkade och lanserade en actiondocka föreställande just grannen i Beck. Krabaten hade en pullover i 50 procent akryl och kom med ett drinkset och en liten plastcigarill.

Om detta vore en produkt genuint riktad till barn hade cigarillen möjligen rationaliserats bort (lösa plastdelar har, åtminstone enligt skräckpropagandan, en tendens att gravitera mot barnhalsar) men syftet var ju egentligen ett annat. Actiondockan bör helt enkelt betraktas som en prototyp framtagen för att mediehus ska haka på pressmeddelandetåget och skriva artiklar om den – varpå deras följare i sin tur förtjusas och taggar in fellow stänkarluder i kommentarsfältet. Ringbildning på viralvattnet uppstår.

Det är en tanke att stanna vid: när 
Sveriges vassaste pr-hjärnor får i uppdrag att sila 120 år av svenskt filmskapande för att skapa brett intresse kring Guldbaggegalan anser de att det är grannen i Beck som besitter störst genomslagskraft. Och de har antagligen rätt.

Grannen som actiondocka.

Det kan vara svårt att tro, men det har funnits ett Beckliv före grannen. Grannen är inte en originalkaraktär. Han förekommer inte i någon av de tio romaner som Maj Sjöwall och Per Wahlöö skrev om kriminalkommissarien och som alltjämt ligger till grund för hela franchisen. Inte heller syns han till i någon av de Beckfilmer som gjordes innan Peter Haber äntrade brottsplatsen. Ingvar Hirdwalls balkongfantom skapades exklusivt till Peter Haber-eran av Rolf Börjlind, som baserat karaktären på en granne han själv hade under en kort period och som brukade dyka upp iklädd enbart shorts klockan två på natten och säga svårbegripliga saker.

Resten är, som man brukar säga, 
actiondocka.

Man behöver inte ogilla karaktären grannen i Beck, men om Sverige inte ska regrediera till ett kulturellt u-land är det hög tid att problematisera rörelsen kring grannen i Beck. Om vi vill ha en bättre värld måste vi börja med alla där ute som säger: ”Ska du ha en stänkare?”

Är du en person som brukar ta de där orden i din mun? Sluta med det. Känner du någon som ibland trillar dit på den frasen? Tysta hen.

Stanna inte där, tänk större: Du kanske vet någon som snart ska på maskerad och som går i tankar på att klä ut sig till grannen i Beck och därigenom inkassera så många ryggdunkar att skulderbladen buktar inåt framåt midnatt? Tala genast vett med vederbörande.

Det kan låta drastiskt, men sanningen är att det här problemet fått växa och växa i 20 år och att det nu nått en punkt där en rejäl och koordinerad gräsrotsrörelse är enda möjliga vägen framåt, mot grannen i Beck, för ett stänkarfritt Sverige.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-10 14:01