Annons
Annons

xwp-content/uploads

Jan Gradvall firar Cafés 20-årsjubileum genom att analysera tv-världens dramatiska metamorfos under samma tidsperiod. Krönika publicerad i Café 6/2010.

* * * * *

Året när Café föddes, 1990, var uttrycket ”att titta på tv” fortfarande liktydigt med att man satt rakryggad hemma i IKEA-soffan och lydigt väntade på program som sändes på fasta sändningstider. De rafflande tablåvalen stod mellan 24 karat och Vem tar vem, mellan Storstad och På tur med Täppas.

Annons

Därefter kunde man sträcka sig efter popcornskålen. Eller thinnertrasan.

De två hetaste utländska tv-serierna år 1990 var En röst i natten, som fick premiär i Sverige två år efter USA, och Kommissarie Morse, som fick premiär tre år efter England.

Mycket mer än så inte hände inte. TV4 började sända först i september 1990. TV3 var visserligen i gång – och hade skapat rubriker genom att året innan sno åt sig hockey-VM – men väldigt få svenskar hade tillgång till TV3:s satellitsändningar i slutet av åttiotalet. Kanal 5 hette fortfarande Nordic Channel och sålde stillbildsreklam för 5 000 kronor per dygn.

Vad jag tittade på det år när jag skrev mina första artiklar i Café var i stället – MTV. Det var 1990 som den europeiska varianten av 120 Minutes började sändas, ett program som präglat svenskars kunskap om musik kanske mer än någon tidning.

Samma år som jag skrev i första numret av Café kunde jag, efter fyra år i Stockholms förorter, äntligen flytta in till min första lägenhet innanför tullarna. Ännu viktigare: det var min första lägenhet med kabel-tv. I en vitmålad och ekande tom etta började jag om på nytt i alla bemärkelser. Mitt bland alla flyttlådor, fyllda med vinylskivor och böcker, hade jag inga andra möbler förutom en madrass och splitt ny, svart Bang & Olufsen-tv. Så bodde jag i månader. Och hela tiden kollade jag på MTV. Videojockeyer som Ray Cokes, Majken Wexö, Pip Dann, Steve Blame, Kristiane Backer och Lisa I’Anson – alla var vi kära i någon av dem – var förbluffade över hur det kunde komma sig att en oproportionerligt stor del av de som ringde in till MTV från Sverige. Vi som tittade var inte förbluffade. Att få kontakt med VJ:s från MTV var som att skeppsbruten på en öde ö på flaskpost.

För några år sedan gjorde jag ett Café-reportage om The Hives. Pelle Almqvist berättade om hur han i början av 1990-talet gick omkring på skolgården i Fagersta och för sina kompisar ingående beskrev en boxningsmatch på TV1000 – detta trots att han hade inte hade sett den.

Vår längtan efter internationell tv var för 20 år sedan så stor att det ibland var nödvändigt att ljuga.

När Café föddes var tv heller inte upptaget på den populärkulturella radarn. I dag är det självklart att magasin som bevakar film, musik, teknik, mode även skriver om nya tv-serier. Men för 20 år sedan var tv någonting som enbart avhandlades längst bak i dagstidningar, mitt emellan bridgespalten och vädret.

Kombinationen boxar och HBO blev sedan starten på tv-mediets guldålder. Ett första steg togs redan med Arkiv X, där nya avsnitt släpptes på VHS innan de hade sänts i tv. Det var i det ögonblicket, medan Cigarrette Smoking Man registrerade allt man gjorde, som tv-serien som konstform tog ett första steg bort från fasta tablåtider.

Och vi vet alla hur det är i dag. Om man 1990 hade sagt att man i framtiden kunde följa massor med tv-serier, utan att titta på tv, så hade man blivit betraktad som Log Lady i Twin Peaks – en lätt hjärnskadad galenpanna.

* * * * *

Jan Gradvall är prisbelönt journalist, senast (juni 2010) mottagare av Gerhard Bonniers stipendium för kulturjournalistik, och har medverkat i samtliga nummer av Café. 1990-2010.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar