Jan Gradvall: Söndermalda klipp

Cafés prisbelönta tv-krönikör Jan Gradvall om hur hackigt redigerad tv står oss upp i halsen.

* * * 

Alla skrattar i dag åt axelvaddar, men på 1980-talet var det omöjligt att tänka sig ett liv utan dem.

Vad kommer att anses som tv-mediets motsvarighet till axelvaddar?

Svar: Pyttipannaredigering.

Vår tids besatthet av att servera tv upp­hackad i småbitar.

Det går inte att titta på ett svenskt tv-­program i dag utan att en FONKY VINJETT klipps in var femte minut. Även SVT, som inte har reklam­avbrott, klipper numera på det här sättet. Tittaren betraktas som en stor hårig fjärrkontroll som byter kanal om vi inte får se en OVÄNTAD INKLIPPSBILD på simmande änder mitt i en konversation.

Andra exempel på samtida visuella ticks är fejkat misslyckade omtagningar och att metamässigt visa kameran i kameran.

I övrigt bra program som Bergmans video och senaste säsongen av Pluras kök blev efter ett tag nästan omöjliga att följa.

I Bergmans video fick vi alltid se någon med skakig handkamera och medvetet oskarp bild som visade den riktiga kameran på stativ. Oh dear, how very meta.

I Pluras mage – förlåt, Pluras kök – ansågs det ”vi slår oss på knäna”-roligt att Plura och Måns Herngren 23 gånger i varje program ”misslyckades” med påannonser av bandade inslag.

Vad som började som ett sätt att visa respektlöshet för mediet – att så att säga bjuda in tittaren bakom kulissen – har ut­vecklats till axelvaddar större än dem Phil Collins och Paul Young använde i sina gamla videor.

Nej, det handlar inte om att längta tillbaka till den tiden när tv var filmad radio. Det handlar om att låta berättandet välja berättar­tekniken – inte tvärtom.

Fredrik Lindströms och Karin af Klintbergs visuellt banbrytande Värsta språket var ett utmärkt exempel på hur det faktiskt går att göra god pyttipanna, men det var tio år sedan.

Att det just nu är axelvaddar i kanaler bidrar också till att det är så otroligt skönt att sjunka ner framför ett program som Downton Abbey, vars tredje säsong rullar i gång nu i november.

Inga ironiska blinkningar i sättet att filma.

Inga redigerare som halsat Red Bull sen gryningen och är övertygade om att ingen kan koncentrera sig längre än fyra sekunder.

Bara kompetent historieberättande.

Jan Gradvall

Krönikan är tidigare publicerad i Café nummer 11/2012.