Annons
Annons

Precis som Jens Lapidus stor­säljande kriminalroman Snabba cash bryter med den svenska litteraturnormen genom sitt råa telegramartade, storstadsrappa språk så skiljer sig Lapidus klädstil från den bohemromantiska författarkonventionen.

Annons

Med slick sidbena, rak kostym, skräddad skjorta och ärvd portfölj utstrålar Lapidus, vars debutverk nu sålt i 135 000 pocket­exemplar, urbant självförtroende. Hans stil är lika immun mot kultursfärens trashankskrav som mot modevärldens vindflöjelideal.

Jens Lapidus smak för enkel elegans har sin naturliga förklaring. Han är, trots blomstrande författarkarriär, i själ och hjärta jurist. Och rättssalen kräver sin sobra seriositet.

Han betraktar sig själv i en spegel i kritvit fotostudio i Stockholm.

– Så här kan man inte komma klädd till domstolen, konstaterar Lapidus, stylad i brun- och vitrandig linnekostym från italienska Canali och spetsiga two tone-skor från Santoni för 4 500 kronor.

– För många människor är besöket i rättssalen det viktigaste ögonblicket i deras liv. Det kan gälla om de ska få ha umgänge med sitt barn eller inte. Då ska man som jurist vara välklädd, men absolut inte festklädd. Du ska inte ha sidennäsduk. Det är ett sobert tillfälle. Sådana här skor skulle jag aldrig ha i domstolen.

Att Jens Lapidus fått stämpeln välklädd författare beror helt enkelt på att han är en arbetshäst och att intervjuer som rör författarskapet inbokats i anslutning till juristarbetet – varpå debutant Lapidus vanemässigt dykt upp i kostym och putsade läderskor, favoriten är ett par sju år gamla svarta Helmut Lang-skor.

– Min vardagsklädsel är kostym. Jag har fem, en för varje arbetsdag. Slips har jag däremot bara om jag ska på rättegång eller möte, säger han.

En kväll när vi ses över mineralvatten i en hotellobby på Stureplan bär Lapidus lediga Levi’s 504, smalrandig skjorta och Pumaskor av tennismodell. Skjortan, röd och vit, är uppsydd av en indisk skräddare som erbjöd sina tjänster till anställda på advokatbyrån Mannheimer Swartling, där Lapidus brukade arbeta.

– Han ringde fyra gånger per år: ”Mr Lapidus! I’m here again, Mr Lapidus!” Då hade han checkat in på något hotell i stan. Han frekventerar fortfarande advokatbyråer kring Stureplan, tror jag. Han sparade mina skjortmått, men en biträdande jurist som jag har inte råd med sådan lyx som att sy upp en hel kostym.

Om Lapidus själv bär en i både pris- och stilbemärkelse behärskad garderob – tre av fem kostymer kommer från h&m:s slim-man-kollektion (”sjukt billig, 1 400 spänn för en kostym, sitter som en smäck”) – är karaktärerna i hans roman Snabba cash desto mer excentriska. Vid tangent­bordet excellerar Lapidus i uppräkningar av exklusiva varumärken och stekiga accessoarer – sådana som han själv ratar i verkliga livet.

– Bret Easton Ellis var min inspiration där. Många människor är sådana att de direkt pejlar in vad någon har för märke, jag gör det också. Läser verkligheten utifrån varumärken.

För att placera folk i fack?
– Ja, för att förenkla verkligheten. För att lista ut vad man har att göra med för människa. Man har sina känselspröt. Vissa reagerar på hur folk skakar hand eller hur någon uttrycker sig. Jag reagerar på varumärken.

Hur kommer det sig?

– Intresse för omvärlden. Även om kläder i viss mån är något ytligt så är det också ett kraftfullt uttryckssätt för människor. Om man till exempel kommer till rättssalen i trasiga jeans sänder man ut en signal om att man skiter i vad man får för straff. Det bör man vara medveten om. Jag har länge varit bra på att se små signaler. Om jag går ut med polare kan jag pejla en liten subkulturs klädstil, typ en gotare, medan de inte har sett någonting.

En del research på mingelsajter och i modemagasin, några års festande på innerstadsklubbar. Basal varumärkeskunskap hör till allmänbildningen – nu även för författare?
– Det är ingen jävla rocket science. Det är inga svåråtkomliga grejer jag droppar. Dior, Acne… Kom igen, är man någorlunda intresserad av mode kan man det där.
I högbrynta litteraturkretsar har den typen av Stureplanskunskap dock inte alltid applåderats.

– Det finns två olika sätt att skriva. Man kan beskriva något genom att skriva vad man tycker om det. Stieg Larsson, till exempel, använder mycket normativa ord i Millennium-trilogin. Jag använder en annan metod. Jag beskriver de faktiska sakerna, vad någon har på sig eller hur det ser ut hemma hos någon. Listar varumärken, alltså.

Sminkösen i den vita fotostudion på Stadsgårdskajen i Stockholm jobbar på Lapidus snedbena med sprayflaska som vapen. På andra sidan Riddarfjärden glittrar Gröna Lund.

– De som skriver i Sverige har sällan koll på Stockholms innerstad. Jag vill slå ett slag för min hemstad i min bok. Alla kriminalböcker ska alltid handla omglesbygden.
Men var sker brotten i det här landet? Det är ju i storstäderna.

Fotografen ber Lapidus småprata och gestikulera. Han spelar estradörrollen som en ung Sinatra i ett mellansnack eller en jfk under en valupptakt. Jag frågar om biblioteksturnéerna givit honom råg i ryggen.

– Jag har gjort ytterst få uppläsningar, svarar Lapidus och dementerar att han skulle utökat garderoben med några författarmässiga kulturkoftor.

– Författarkostymen är rätt fri, både livsstilsmässigt och klädmässigt. Några av världens bäst säljande författare vet man ju inte ens hur de ser ut. Jag skulle knappt känna igen John Grisham eller Dan Brown om jag såg dem på gatan.

En anonymitet som torde passa den subtila juristen Jens Lapidus som hand i handske.

Björn af Kleen

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar