“Jag kan inte leva ett liv där jag inte tillåter mig att ha kul och slira till”

Den störiga storebrorsan i "Adam & Eva" har blivit en av Sveriges hetaste skådespelare. Café tar rygg på Erik ”Jerka” Johansson under inspelningen av "Bonusfamiljen" där han berättar om jakten på genombrottet, sitt eget uppbrott – och varför det nu är dags att göra något helt annat.

Mattias Bergqvist | Foto: Andreas Kock  |  Publicerad 2018-08-23 11:27  |  Lästid: 15 minuter

En frän doft och ljus rök sprider sig i sovrummet där Erik ”Jerka” Johansson och Vera Vitali eldar på varandra i en diskussion om Ruben Östlunds Oscarsvinnande film The Square, som Erik inte ens sett.

– Vad i helvete?

Att Erik Johansson bara fått fyra timmars nattsömn kan vara en av orsakerna till att han inte reagerar först. Vera springer till spisen i det minimala köket på inspelningsplatsen.

– En kulspetspenna på en av plattorna, konstaterar skådespelaren.

På gräsmattan utanför är klockan bara 07.40, men Erik måste kisa när han kollar manuset en sista gång i mobilen. Brandlarm eller inte: showen måste rulla och under dagen ska tre scener till kommande säsongen av Bonusfamiljen spelas in – och när det kommer till stora tv-produktioner är ett oväntat avbrott lika efterlängtat som en sönderbränd kulspetspenna på en spisplatta.

Scenerna är korta, men dyrbar tid rinner iväg när en bil syns i bild och måste parkeras om och högljudda flygplan på väg in mot Bromma stör ordningen. Erik och Vera Vitali fortsätter munhuggas om Ruben Östlund.

– Både jag och Vera gillar att surra och flamsa mellan tagningarna. Vi är bra polare och umgås privat, så vi har alltid något att snacka om, säger Erik när vi går tillbaka.

Snart ansluter Nour El Refai och Fredrik Hallgren och när inspelningsteamet fixar med kameraplaceringar somnar Erik plötsligt sittandes i en soffa, trots att huset fortfarande luktar bränt. Regissören Amanda Adolfsson får väcka honom en kvart senare.

– När jag började filma var jag tonåring och då var jag alltid så jävla trött. Ute och festade hela nätterna. När jag spelade in julkalendern (Julens hjältar, 1999) i en studio i sex månader var jag tjugo och då sov jag mycket, kan jag säga. Sedan har det blivit en grej. Jag får energi och känner mig trygg i den här miljön.

Du menar att det är som Marcel Prousts Madeleinekaka med ljuden, rösterna och rörelserna på en inspelning som tar dig tillbaka till barndomen?

– Ja, exakt. Det är som när man skulle sova som liten och hörde att ens föräldrar kollade på tv, att något pågick.

Josephine Bornebusch brukar säga: Erik Johansson, när du inte har råd med Jonas Karlsson

Erik Johansson har fått sitt stora genombrott i Bonusfamiljen
Erik Johansson har fått sitt stora genombrott i Bonusfamiljen, men det är knappast hans första roll. Med nära 60 filmer och tv-serier sedan debuten 1994 är han en av en av landets mer erfarna skådespelare. Byxor och tröja, Adidas Originals. T-shirt, H&M.

Bonusfamiljen slog ner som bara tv-serier i SVT kan i januari 2017. Nästan exakt ett år senare sändes andra säsongen med samma resultat: succé och miljonpublik. Vid 38 års ålder hade Erik Johansson till slut fått sitt riktigt stora genombrott.

Knappast oförtjänt för en skåde- spelare med 56 filmer och tv-serier på sitt CV – som gjort framträdande roller i Liza Marklund-filmerna, spelat storebrorsan Tobbe i lågstadieklassikern Eva & Adam, Pontus i Sune-filmerna och gestaltat en nazistisk terrorcelledare i Blå ögon. Ändå är genomslaget i Bonusfamiljen något helt annat.

– Kollar man närmare på de tre huvudroller jag gjort i tv-serier upp- täcker man en sak: i Våra vänners liv kom jag in sist, för att något skitit sig. Med Blå ögon var det nästan samma sak. Jag provfilmade mot Adam (Lundgren) sent i processen och så fick jag den rollen. Det är samma med Bonusfamiljen. De hade testat massa skådespelare och även där var jag sent in.

Ja, vad ska man dra för slutsats av det?

– Det kanske är ett mönster: jag är inte den man initialt tänker på. I stället är det: ”det här funkar inte, vi tar Erik och så kan det fungera”.

En dålig dag tänker du på dig själv som ständigt tredjehandsval?

– Ja, så är det ju. Och det säger jag inte bara för att verka ödmjuk. Det är som ”Jossan” Bornebusch – en god vän, men en väldigt syrlig vän – brukar säga: ”Erik Johansson, när du inte har råd med Jonas Karlsson”. Det är roligt för det är sant. Och hemskt förstås, för man förstår precis vad hon menar.

Det är kanske svårt att tro, men Erik Johanssons karriär har mycket att tacka Henrik Ibsen för. Den norska dramatikerns Peer Gynt var pjäsen som fick det att brinna till i Eriks huvud: fyra timmar på scen, mer än hundra föreställningar och ”det var så jävla tråkigt”.

Erik sa hej då till Stadsteatern i Stockholm och hej till CSN. Han sökte lusten och hittade Gösta Ekman. I ett år gick Erik Johansson en magisterutbildning på Dramatiska högskolan med Ekman som lärare.

– Efter det lossnade det. Gösta var så fin. Han kunde absolut inte förmedla hur han gjorde och förklara varför han var rolig. Han var verkligen inte pedagog på det sättet. Men han sa saker som ”ju mer du släpper dig själv ju närmare kommer du dig själv” och det var så jävla… i stället för att hålla inne på impulser så ska man känna sig fri att göra det man vill och säga vad man vill. Vill man vara rolig ska man vara rolig.

Mindre ängslig och inte bry sig så mycket?

– Precis. Innan ville jag vara någon slags seriös skådis, men så märkte jag att jag ändå inte får rollerna som Sverrir (Gudnason) och Joel (Kinnaman) får. Regissören Mikael Marcimain ringer liksom inte mig. Så jag var tvungen att förlika mig med det och tänka att jag nog är bra på annat.

Jag stör mig på så jävla mycket i samtiden, som jag själv är en del av så klart. Det finns så mycket dumhet och ytlighet och riktningslöshet

Erik Johansson hemma i sin lägenhet där han bor med sina barn varannan vecka.
Erik Johansson ”brinner av” på företeelser i samtiden som han tycker förtjänar kritik – som människors kärlek till överjäst öl. ”Cyniska, ytliga och dumma saker behöver komma upp på ytan”, säger han. Byxor och tröja, Adidas Originals. T-shirt, H&M.

Tisdagens inspelning är klar för Eriks del bland husen norr om Stockholm. Han har lagt lärarlooken som är hans rollfigurs åt sidan och bytt om till sin vår-uniform: vit T-shirt, blåjeans, sneakers. Erik äter av fisken som serveras. Potatisen rör han inte. Jag gissar att det beror på något slags diettänk med stänk av åldersnoja, men icke:

– Jag har skitsvårt att gå upp i vikt. För en roll käkade jag massa pannkakor och drack bärs hela tiden för att lägga på mig, men det gick inte.

Det har inte med åldern att göra?

– Jag är 39 nu och när jag fyller 40 så kanske det börjar spåra och då måste jag tänka om, för jag käkar sjukt mycket. Jag gymmar och springer en hel del, men det gör jag bara för att jag ska kunna äta. Samtidigt har jag börjat fundera på allt det där nu, man vill ju vara en pigg och fräsch farsa som orkar göra saker.

Du är rätt matintresserad?

– Det är det bästa jag vet.

Är det på en rubbad nivå så kryddorna kostar hundratals kronor?

– Hahaha. Nej, jag är inte nörd på sättet. Men det blir mer sällan nu. Tidigare lagade jag mat till en hel familj. Nu, när jag är själv, äter jag nästan bara ute. Det är så tråkigt och deppigt att laga käk till sig själv.

Det här med tuppluren tidigare i dag, har du haft svårt att sova på någon inspelning?

– Det bygger ju på en harmoni i privat- livet också, att man inte går runt och nojar. Jag var skitstressad när jag spelade in Blå ögon, för då hade jag två små barn hemma i Stockholm och åkte fram och tillbaka till Göteborg hela tiden. Deras mamma mådde inte bra av att jag var borta och jag mådde inte bra. Jag kollade luren hela tiden och försökte få till så att jag kunde åka hem tidigare. Då var det inte så jävla mycket sömn.

Jag kan inte leva ett liv där jag inte tillåter mig att ha kul och slira till

Erik Jerka Johansson med en öl i handen, krogen är hans frizon
Krogen är en av få frizoner för Erik Johansson. ”Jag kan inte leva ett liv där jag inte tillåter mig att ha kul och slirar till”, säger han.

Erik ”Jerka” Johansson är född 1979, uppvuxen i Stockholm endast ett stenkast från Söderstadion. Först hette han Åkerblom, men bytte till Johansson eftersom pappans efternamn för stunden lät coolare. Om det hjälpte honom på vägen är tveksamt. Erik var minst i klassen och hade tandställning både uppe och nere när gymnasiet började.

Å andra sidan: smeknamnet ”Jerka”, som han numera kallas hela tiden och överallt, har sin förklaring i just efternamnsbytet.

– Jag har kallats det hela mitt liv. Typ alla heter Erik, så det blev Erik J, sedan Jerka.

Och kopplingen till att din rollfigur i filmen Stockholm Boogie heter Jerka är…?

– Det är mina polare och jag som har gjort den. De har alltid kallat mig Jerka, så då tänkte vi att våra rollfigurer ska heta som våra smeknamn.

Var det då det satte sig på riktigt?

– Ja, det gjorde det väl. Eller: när jag skaffade Instagram gick det inte att få @erikjohansson, bara @jerkajohansson.

Eriks föräldrar gick skilda vägar när han var tre år gammal. Han beskriver sig själv som ett skilsmässobarn, men med en tydlig brasklapp: ”det har aldrig varit något jidder mellan mina föräldrar”.

– Det var inte konstig stämning när man pendlade mellan dem. Jag har aldrig sett det som problematiskt, snarare har det alltid känts supernormalt.

En bra uppväxt alltså?

– Jag hade kanske inte någon kärnfamiljsidyllisk uppväxt, men jag är privilegierad i det att jag har fått så mycket stöd. De fnyste aldrig åt att jag valde estetgymnasiet eller att jag hade mediokra betyg i skolan. De har alltid uppmuntrat mig att göra det jag tycker är kul.

Har du samma inställning när det gäller dina barn Rolf och Lena?

– Så här i efterhand var det bra för mig, men hade det gått åt helvete så kanske det hade känts mindre okej. Just därför är frågan hur man ska göra med sina egna barn: ska man uppfostra dem att följa sin egen röst och förverkliga sig själva eller ska man uppfostra dem att skaffa sig ett ordentligt jobb och en rejäl utbildning? Jag vet att jag kommer uppmuntra dem att göra det de vill.

När Erik Johansson var pappaledig med sin dotter Lena, nu fyra år gammal, var han, precis som alla småbarnsföräldrar verkar vara, konstant trött.

Det han såg i sitt Instagram-flöde: myspys och livsstilsbloggare som skrev om ”underbara sommardagar på Rosendals trädgård med ungarna” eller någon i samma situation som han själv, men som ändå hade tid att göra en ”riktigt god smoothie” till frukost.

Kaoset, stressen, pressen och känslan av att ens liv vänts uppochner existerar som bekant inte i sociala medier. Sedan gjorde Erik entré från vänster med handskarna på.

– Alla skulle skriva om hur perfekta deras liv är. Då ville jag, som en motpol, skriva om hur det är att vara småbarnsförälder på riktigt. Kan jag skildra det så att folk kan känna sig mindre ensamma i att man kan må piss när man är småbarnsförälder så är det kanon. För det är jobbigt att ha barn.

Hans Instagram-texter blev längre, roligare, knasigare och tack vare det mer sanna samtidigt som följarantalet tickade på. Hans texter ledde dessutom till ett erbjudande om att skriva för den här tidningen. Erik medger att han skruvar en del, men älskar att lättkränkta människor blir upprörda när han exempelvis skriver om sitt ursinniga hat mot öltypen IPA.

– Jag stör mig på så jävla mycket i samtiden, som jag själv är en del av så klart. Det finns så mycket dumhet och ytlighet och riktningslöshet.

Eriks pappa George Johansson, journalist och författare som bland annat skrivit Mulle Meck-böckerna, tycker att sonens ton är onödigt negativt. Eriks svar:

– Det kan jag hålla med om, samtidigt som jag tycker att det jag brinner av på faktiskt är sådant som förtjänar att brinnas av på. Jag tycker det behövs. Cyniska, ytliga och dumma saker behöver komma upp på ytan. Som Gyllene tiders VM-låt. Alla förstår och vet att det är ett pengatörstigt hafsverk utan hjärta, men ändå ska det nynnas med. Då måste jag skriva om vad jag känner.

Vad mer stör du dig på i samtiden?

– Ähhhh, vet du, just nu är jag så jävla trött på att tycka till om saker. Det känns som jag bara upprepar mig själv och har tråkig energi. Men naturligtvis har jag massa tankar om massa saker.

Men att vara motvalls, var kommer det från?

– När jag gick i skolan var jag kort och minst i klassen. Jag slutade spela fotboll för att jag inte orkade spela elvamanna eftersom jag var så liten. Men jag tror att jag kompenserade det med att vara rapp i käften. Jag försvarade mig mot de tuffa killarna genom att ha något smart att säga.

Klassiskt ändå.

– Det där finns nog kvar i mig, att jag har lätt att sabla ner på saker och människor som tar sig själva på för stort allvar och sätter på sig för stor hatt.

Från den tiden, då när Erik var minst i klassen, har han kvar några polare som lärde känna varandra när de var femårsåldern. De umgås fortfarande med jämna mellanrum, vilket är en otrolig känsla för ”Jerka” eftersom hans barn nu får lära känna Eriks kompisar barn.

Du har sagt att du gillar ”cirklar som sluts”.

– Jag var på Gotland för ett tag sedan och där finns en krog, Hamra krog, som jag typ är uppväxt på. Min morsa brukade sitta där med sina polare och pimpla vin medan vi barn sprang runt på parkeringsplatsen och fick vara uppe hur länge vi ville och käka glass och hade det så jävla kul.

Det där är väl sådant som formar en person, eller hur?

– Ja, och när jag var där igen nu med några polare sprang våra barn runt och jagade varandra och käkade glass. Det var så himla fint. Jag blev gråtmild och återupplevde den eufori som jag kände när jag var barn. Det luktade fortfarande likadant och man är trygg i att ens päron sitter där inne och har det mysigt.

Jag har tre, fyra krascher bakom mig och då borde man själv få koll på vad man har för del i det

Erik ”Jerka” Johansson fotograferad av Cafés Andreas Kock på Coop i Västberga utanför Stockholm
Erik ”Jerka” Johansson fotograferad av Cafés Andreas Kock på Coop i Västberga utanför Stockholm. Byxor och tröja, Adidas Originals. T-shirt, H&M.

Hovmästaren är odelat positiv när hans namn nämns. Men: ”Erik har inte kommit än”. Det har gått några dagar sedan vi sågs senast och platsen är nu restaurang Hantverket i närheten av Stureplan i Stockholm. ”Stans bästa”, enligt Jerka, som bestämt plats, bokat bord och febrat om maten sedan dess. Han känner köksmästare Stefan Ekengren och de har pratat om att Erik ska praoa i köket.

Servitören tipsar om nystekt tuttul med slarvsylta och hemkärnat smör. Sedan följer bland annat minihasselbackspotatis med Kalix löjrom och smetana, bläckfisk och sparrismakaroner. Jag frågar om det stänk av sorg som syntes i Eriks ögon när vi senast snackade om matlagning.

– Att laga mat handlar mycket om göra det till sin familj, sina barn och den man älskar och lever med. När man är singel … vad ska man … det är ett uttryck av kärlek. En stor del av att leva med någon är att man vill laga god mat till den personen. Det är bland det finaste man kan göra tycker jag.

När jag frågade om att följa med dig på en krogrunda sa du nej eftersom krogen och festandet är en ”frizon” för dig. Kan du utveckla det?

– En av anledningarna till att gå ut på krogen och dricka alkohol och ha skoj är att man zonar ut från allt ansvar och vardagsbestyr och allt som man måste hålla koll på i vanliga fall. Det är en frizon där man inte ska behöva ta ansvar för så mycket. Det är ju en av de få frizoner man har, när man går ut och ses över borden. Allt annat är så transparent numera.

Har din frizon på krogen minskat i och med att många fler känner igen dig?

– Jag tycker det är för roligt att gå ut så i så fall skiter jag i det. Tyvärr, kanske man ska säga, är det faktiskt så. Samtidigt kan jag inte leva ett liv där jag inte tillåter mig att ha kul och slirar till. Sedan kan jag köra på väldigt hårt utan att balla ur.

En nästan avundsvärd superkraft.

– Men det är både bra och dåligt. Bra för att jag inte hamnar i trubbel, fast dåligt för det gör att jag kan gå ut lite för ofta.

Det är sällan du vaknar och har dåligt samvete efter en krogkväll?

– Så är det absolut. I stället är det: ”Gud, vad vi hade roligt, när kan vi göra det igen?”.

När jag frågar de du jobbat med, så är det nästan irriterande hur omtyckt du är.

– Jag tycker att femtio procent av jobbet är att vara en bra kollega. För mig är det jävligt viktigt. Sedan finns det säkert kollegor som inte tycker om mig men som säger något annat.

Han mumsar mer minihasselbackspotatis, dricker en slurk öl – naturligtvis är det lager – och fortsätter:

– Det som är så grymt med Bonusfamiljen är att alla ska må bra, annars fungerar det inte. Det måste finnas en lätthet och lekfullhet och en flamsighet för att få till den där stämningen som vi har.

– Det kan komma in folk som gör en biroll och som inte snappar upp känslan. Då svajar allt direkt.

Första gången tv-tittarna får se Erik Johansson och Vera Vitali spela det nyförälskade paret Patrik och Lisa i Bonusfamiljen har de nyligen brutit upp från långa förhållanden och har ett respektive två barn från tidigare relationer. Det få är medvetna om är att Erik gick i parterapi med sin exsambo parallellt med att han och Vera Vitali spelade in tv-seriens parterapiscener.

När inspelningen av andra säsongen började hade han separerat.

– Det odramatiskt, men det var ändå asjobbigt så klart. Vi hade olika sätt att se på livet. Nu är vi jättegoda vänner och bara för någon dag sedan var vi och fikade med barnen och satt och surrade i en timme på en brygga.

Om jag ska vara vad som troligtvis är en ganska dålig psykolog: när det gäller relationen mellan dig och din exsambo, tror du att det har haft betydelse att dina föräldrar kom så bra överens efter att de skildes?

– Det tror jag. Samma för henne, hon är också skilsmässobarn och har samma upplevelse. Det viktigaste för oss är att vi är polare och aldrig snackar skit om varandra inför barnen och att vi backar varandra. Det skulle kännas som ett så otroligt misslyckande om barnen växte upp och kände att de behövde välja sida eller hellre ville vara hos en av oss.

En mardröm för varje förälder.

– Det finns så många i samma situation som underminerar den andras föräldraskap, och det är det deppigaste som finns. Samtidigt måste det vara lätt att det blir så, för människor är så känslostyrda.

– Mina föräldrar har aldrig sagt ett ont ord om varandra, trots att jag vet att de har helt olika syn på livet.

Känner du att separationen fortfarande är en sårig sorg, eller att det är en sorg som fört med sig något bra?

– Som det är nu, när vi har bra kontakt och barnen är nöjda och det är en normal tillvaro och inga konstigheter, då känner jag att det var det bästa som kunde hända. För alla.

Fredrik Hallgren KAN inte låta bli att göra grimaser och leka med orden trots att kamerorna rullar. Han sitter runt ett middagsbord med Erik, Nour El Refai och Vera Vitali. Målet: att få Erik att inte klara av att leverera den dialog som är hans sista för dagen under inspelningen av Bonusfamiljen.

Den här gången lyckas han inte.

– Fredrik är så jävla, jävla rolig. Hans kropp och språk och ansiktsuttryck gör att jag nästan alltid spricker när jag spelar in med honom, förklarar Erik.

Hallgren är den enda skådespelare som är kvar från det pilotavsnitt som gjorde att SVT ville sända Bonusfamiljen.

Från det beslutet och seriens premiär testades 30 till 50 personer under ett år för varje huvudroll. En av dem var Erik Johansson, en annan Vera Vitali, och framför sig såg upphovsmannen Felix Herngren hur de tillsammans blev oljan som fick maskineriet att rulla i nya hastigheter.

– Vi ville ha en person som både är en ordningsman och som är mycket för struktur, men som ändå är en varm person som tittaren kan tycka om. Den kombinationen är ganska lätt på papper, men att hitta en person som kan göra det, det är svårt, säger Felix Herngren.

Hur är Erik som person?

– Det som är kul med Erik är att han också är helt galen i huvudet. När han börjar improvisera eller komma med sina skämt märker man att han lägger band på sig när han spelar Patrik, som inte alls är lika påhittig som Erik är.

Improvisationerna är sådana som du skrattar åt?

– Ja. Erik kan komma på enormt roliga improvisationer som jag garvar mycket åt, men som inte riktigt passar i serien. För mig är Erik en mycket mer frigjord Patrik, som har gått till psykolog i tio år och kan släppa loss. Därför skulle det vara kul att se Erik i en serie där han verkligen får spåra ur.

Erik Johanssons egen syn på sin rollfigur är som en ventil där han kan få utlopp för sina sämre sidor.

I och med det, har rollen i Bonusfamiljen gjort dig till en bättre människa?

– Hahaha. Vetifan. Kanske. Vem vet? Det blir på ett konstigt sätt terapeutiskt, för det är ju så nära min verklighet. På gott och ont är det väldigt hopflätat.

Du och ditt ex gick i parterapi – har du gått själv till en psykolog eller terapeut?

– Nej, men jag skulle vilja göra det. Jag tror det är nyttigt och bra och det är verkligen en grej som jag skulle vilja göra när jag får tid.

Vad är det första du skulle ta upp då, vad är det som är mest pressande?

– Jävlar vad intressant. Det är nog hur jag fungerar i relationer. Jag har ju tre, fyra krascher bakom mig och då borde man själv få koll på vad man har för del i det.

Jag har funderat på att skriva en bok med titeln ’Separera mera’. Tro mig, de flesta skulle må bättre

Varannan vecka är det restaurangbesök och jobb för Erik Johansson – och varannan vecka är han pannkakspappa på heltid
Varannan vecka är det restaurangbesök och jobb för Erik Johansson – och varannan vecka är han pannkakspappa på heltid. ”Det blir en väldigt bra balans och för mig fungerar det”, säger han. Byxor och tröja, Adidas Originals. T-shirt, H&M.

En svensk tv-inspelning må bestå av Felix Herngren, söndersmälta kulspetspennor och fisk med potatis – men en sak håller nästan Hollywoodklass. Varje morgon och kväll hämtas Erik Johansson upp av en privatchaufför, han har den lyxen.

Föraren Mauro Ubeira har placerat fyra nummer av serietidningen Ultimate Spider- Man i baksätet som Eriks son Rolf, 7, brukar läsa.

På väg hem berättar Erik om ”den gången han gjorde bort sig på en inspelning”: närmare bestämt visade sig helt naken för Marie Richardson efter ett missförstånd på Våra vänners liv. ”Det var verkligen pang boom, men jag tyckte det var lika genant att jag skulle ha baddräkt och dyka och leka delfin”, beskriver Richardson det senare på telefon.

Det är med Våra vänners liv som vägen stakas ut till Jerkas stora genombrott. Serien vinner årets tv-drama på Kristallengalan, Erik syns i Hannes Holms film Himlen är oskyldigt blå, sedan Blå ögon och därefter Bonusfamiljen.

Våra vänners liv var min första vuxenroll, där jag spelade en vuxen person med ett känsloliv som inte bara bestod av att vara en jobbig storebror. Jag hade länge tyckt att jag förtjänade ett genombrott.

Tillbaka på restaurang Hantverket.

Öl har bytts till vitt vin och tallrikarna är tomma. Plats för efterrätt: noll. Om en stund ska Erik vidare i den tidiga natten. Vi återkommer till uppväxten och av någon anledning är det en skojfrisk överraskning att han sjungit i band som spelat allt från Nirvana till funkrock och Rage against the machine (Erik beskriver sin rap som ”väldigt vit”).

När han var 20 lämnade han den delen av sitt liv bakom sig. Ett förståndigt beslut säger han, främst eftersom han inte var bra. Några av killarna i bandet var sedan med och bildade Hoffmaestro och det är en kul tanke att Erik i ett parallellt universum är en del av musikkollektivet.

I vårt universum gäller i stället det här: varannan vecka är Erik Johansson en disciplinerad steka-pannkakor-pappa.

Varannan vecka går han ut, äter och låter det slinka ner ett par öl samtidigt som han på dagarna fullständigt kan slukas av sitt jobb utan att oroa sig för bli sen till lämning eller hämtning.

– Varannan vecka-livet alltså, det är klart det finns positiva och negativa sidor. När man har ungarna så är man svinpeppad och förberedd och man har ork att hela tiden hitta på saker, i stället för att vara en trött småbarnsförälder som bara köttar på varje dag. Det blir en väldigt bra balans och för mig fungerar det.

Skulle det fungera för alla?

– I alla fall för de som sitter framför Netflix och pysslar med luren och inte säger flaska till varandra. De hävdar att de är tillsammans ”för barnen”, men det är så jävla dumt. Barnen känner av om det är dåligt stämning.

– Jag funderade ett tag på att skriva en bok med titeln ”Separera mera”. Tro mig, de flesta skulle må bättre.

Du har en streckgubbe tatuerat på din högre överarm. Vad är historien bakom den?

– När min son fyllde fem satt han och kluddade med en tuschpenna på min arm. Han sa att det var jag och jag tyckte att den var så jävla fin. Jag bröt mitt vänsterben när jag åkte skidor, vilket han inte vet om, men vänsterbenet på gubben är helt uppfuckat. Sedan hamnade en leverfläck som ett slags clownnäsa, så jag gick till tatueraren som satte dit den.

Hur får den dig att känna?

– Varje gång jag tittar på den … den betyder så himla mycket.

Drygt en månad senare är Erik Johanssons semester på väg att ta slut. Han är, som så ofta, på Gotland. Tre dagar kvar, sedan börjar inspelningen av Bonusfamiljen igen.

I höst är kalendern självvalt nära nog tom.

Han syns visserligen i Leif GW Perssons tv-serie Det som göms i snö och senare i Daniel Alfredssons filmatisering av Håkan Nessers böcker – i den senare spelar Eriks dotter Lena hans rollfigurs barn – men några fler inspelningsplaner finns inte.

– Jag har tackat nej till de mest stökiga jobben. Jag vill ha hösten öppen så jag kan ägna mig mer åt att utveckla egna projekt. Dels ett eget skrivprojekt och dels håller jag på att pitcha några egna grejer till olika kanaler och produktionsbolag.

Du behöver nya utmaningar?

– Ja, så jag känner att jag lever på något sätt. Jag har jobbat sedan jag var tolv-tretton år gammal och sedan dess har folk sagt till mig vad jag ska göra i 20 år. Nu är det läge att testa om jag kan bestämma.

– När man har haft småbarn i sju år så känner i alla fall jag att det är dags att utmana sig själv igen. Jag har ju spelat safe under småbarnsåren och gjort stabila, bra jobb. Nu är det dags att kasta sig ut igen.

Fotograf: Andreas Kock /Camera Link, Stylist: Emine Sander /LinkDetails, Grooming: Kristina Kullenberg /LundLund, Fotoassistent: Martin Wichardt.

Här hittar du Jerka Johanssons blogg hos Café!

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-10 03:19