Det fanns en tid då Joaquin Phoenix var lynnig, misstänksam och redo att när som helst avbryta en intervju. När han gjorde press i Los Angeles inför ”Walk the line” reste han sig och gick ut när han missuppfattade en enkel fråga och trodde den var ett försök att få honom att tala om brodern River, som dog av en överdos. Men det var då. Nu verkar Joaquin snarare tycka att det är rätt kul att tala med en journalist. Café träffade honom på lyxiga Coronthia Hotel i centrala London, inför premiären av ”Joker: folie a deux”.
”Joker: folie a deux” är en inte bara en fortsättning på ”Joker”, den är också en genrehybrid som mixar action, drama och musikal. Kände du ingen tvekan inför upplägget?
– Nej, haha, det var en del av hur huvudpersonen Arthur förvandlas till Jokern. Det är så mycket som kan uttryckas genom sång och dans. Men det handlar inte om att hitta rätt ton, utan om att se till att man verkligen uttrycker något, att man får fram känslan.
– I slutet av den första filmen sjöng Jokern, men mycket tyst. Att ha en film där man uttrycker sig genom sång och dans, det var en intressant idé. Det gjorde den här filmen mer komplicerad. Det var långa dansrepetitioner och jag gick ner i vikt. Fast jag är så trött på att tala om det där, så jag berättar inte många kilo jag tappade.
Det ryktades om att du och Todd Phillips, som regisserat båda filmerna, hade planer på att göra tvåan som en teateruppsättning?
– Todd och jag bollade en massa galna idéer. Jag minns inte riktigt hur långt vi tog det. Det var så många olika versioner. Något för en liten teater, eller en Broadway-show. Det var kul att leka med de idéerna.
Hade du nån relation till de gamla schlagers som du sjunger och dansar till?
– Nej, det var många där som jag inte kände till. Todd skickade mig en massa sånger och musik som jag fick lyssna på.
Din motspelare är Lady Gaga. Hur hittade ni kemin er emellan?
– Jag hade aldrig träffat henne tidigare. Vi möttes hemma hos henne, hon hade bra idéer, hon varm och underbar och hon kan verkligen massor om musik. Jag lärde mig mycket av att tala med henne. Jag är ingen sångare och jag kände mig verkligen obekväm när jag skulle sjunga framför henne. Hon såg hur nervös jag var.
Du gör ofta okonventionella val när det gäller filmer, och väljer ofta lite provocerande roller. Är du en sån skådespelare som tar steget fram till klippkanten och sedan hoppar för att se hur du ska landa?
– Nja, det vet jag inte. Men jag är intresserad av det som tänder mig, det som inspirerar mig. En film kostar mycket pengar och tar mycket tid i anspråk och om allt är för bekvämt så tar det bort glädjen med att göra den. Jag letar efter roller som får mig att känna mig obekväm. Och ju äldre man blir, desto viktigare är det att göra det som inte är bekvämt. Annars börjar hjärnan sakta in. Man måste följa sina instinkter som konstnär.
– Ett exempel är att vid 48 års ålder lära sig att steppdansa. När jag var nio tränade jag lite steppdans och tänkte först att det här kommer jag ju ihåg. Det gjorde jag inte. Jag tränade i ett år. Och när det gäller musiknumren så var det viktigt att de skulle säga något. Det handlade inte om att hitta rätt ton, sångerna måste uttrycka någonting.
Den första filmen blev en megasuccé. Den vann toppriset i Venedig och flera Oscars, bland annat till dig, och den spelade in mer än en miljard dollar. Tänkte du och Todd aldrig ”men ska vi verkligen…”?
– Det enda som var viktigt var att ära den första filmen, samtidigt som den nya var vanvördig nog att gå i en ny riktning. Den första filmen betydde mycket för många och många såg sig själva i karaktären Arthur. Det som attraherade mig från första början var möjligheten att få göra något som var vårt eget. Jag sneglade inte på hur tidigare skådespelare har tolkat Jokern. Det fanns inga regler, vi upptäckte saker efter hand. Jag ville att karaktären skulle vara ett mysterium.
Hur tänkte du inför den första filmen?
– Det första jag gjorde var att gå ner i vikt. Och det påverkar också psyket. Man blir galen. Och så var jag intresserad av ljuset i Arthur. Hur han strävar efter att hitta lycka och värme och kärlek. Det är svårt för mig att hitta formuleringar. Jag utforskade honom under åtta månader, och det är svårt att komprimera det ner till en mening. Men min syn på honom när vi jobbat i två veckor var helt annorlunda mot den som jag hade när vi slutade. Ju mer oförutsägbart arbetet var, desto mer inspirerande blev det. Inför den första filmen ville jag att Todd skulle lyssna på och godkänna Jokerns skratt. Jag trodde inte att jag skulle klara det. Så jag bad Todd komma hem till mig och lyssna på mitt skratt. Det skulle vara ett skratt fyllt av smärta
Du hoppade nyligen av från Todd Haynes planerade nya film, ett projekt som du var med om att initiera. Vad hände?
– De andra som var involverade är inte här och kan säga vad de tycker. Det skulle inte hjälpa om jag sa något, så jag tror inte att jag gör det.
Ok. Låt oss istället prata om några av dina tidigare filmer, som när du mycket ung spelade mot Nicole Kidman i Gus van Sants thriller ”Till varje pris”.
– Då var jag väldigt ung och ny och hade gjort lite roller på TV som barnskådespelare. Där var det hela tiden bestämda order – ”stå här, gör det”. Så kom jag till Gus i min första filmroll som vuxen, jag var 21 år, och mötte en regissör som var mer: ”gör vad du vill – om du vill stå på bordet när du säger den här repliken, så gör du det – det är ditt val”. Jag hade aldrig hört någonting liknande, och det där har präglat min karriär sedan dess.
Du jobbade med Gus van Sant igen, många år senare, i den verklighetsbaserade ”Don´t worry, he won´t get far on foot”. Du gillar väl inte ens biopics?
– Nej, men Gus hade kämpat för att få göra den i tio år. Då kunde jag inte tacka nej. Om en filmskapare är besatt av någonting och gång på gång återkommer till det, då finns det någonting som är väldigt personligt i berättelsen. Det var det första manus Gus hade skrivit på länge, och jag gillar verkligen hans sätt att skriva. Det är unikt. Och det här kändes inte som en traditionell biopic.
En film jag verkligen minns är ”You were never really here”, där du spelade en traumatiserad Vietnam-veteran som letade efter försvunna kvinnor i New York och ”gärna” tog till brutalt våld mot de som försökte stoppa honom.
– Många undrar om jag bär med mig en sådan karaktär under hela inspelningen. Det gör jag inte. Jag går hem efter inspelningen, lyssnar på musik, talar med vänner, avslutar dagen. Jag tänker på karaktären jag spelar, men jag mår bra. Jag har inga mardrömmar. Det fanns mycket trauma i karaktären och han beskyddade sin mamma. Lynne Ramsay, som regisserade, gav mig inga instruktioner hur han skulle se ut, så jag fick skapa honom själv. Jag ville att han skulle se stark ut, men han skulle inte se ut som Hollywood-klichén av någon som är stark.
Jag tänkte mycket på ”Taxi driver” när jag såg den.
– Ja, det är intressant. Det är ju en oerhört inflytelserik film, men det var faktiskt ingenting vi talade om under inspelningen eller som jag tänkte på.
Vi får inte heller glömma ”I´m still here”, en fejkad dokumentär där du sa att du skulle avsluta din karriär som skådespelare och i stället bli rappare. Det blev ett jäkla liv kring den filmen.
– Skämtet var, att när jag berättade att jag skulle sluta som skådespelare så skulle ingen bry sig. Men filmen kom ut precis när internet började bli stort och man behövde något att skriva. Så plötsligt blev något som var menat som ett skämt och som ingen skulle bry sig om något som exploderade över hela världen.
Ser du själv om de filmer du gjort?
– Aldrig.
Men om det är en galapremiär där du ska vara i salongen?
– Då smiter jag ut bakvägen.
”Joker: Folie a Deux” går på bio nu.
