Innelistan
Göra tummen upp på bild, fotopose
Minns ni Terry Richardson? Plåtisen som omdefinierade modefotograferandet med sin enkla, spontana och starkt exponerade stil. Hej kompaktkameran Yashica T4! Och sin gränslösa, porriga och provocerande stil. Han försvann, rättmätigt gissar jag, sedan det inleddes ett antal rättsprocesser om sexuella övergrepp. Vad som dock också försvann och som känns mer synd är hans signum att göra tummen upp på bild. Det är fånigt, märkligt och ganska så jättekul. Häromdagen var jag på Cafés stora fest för att fira landets bäst klädda män och hade då tänkt återlansera denna pose på röda mattan. Meeeen så glömde jag det och stod med handen märkligt i fickan istället. Well, nästa gång!
Kaveh Akbar – Martyr!, roman
Jag har ju då själv skrivit två böcker, Fasad och Skuld, som otroligt nog tagits emot superväl och det är många som DM:ar beröm. Ofta är det på temat “jag ville inte lägga den ifrån mig så jag läste ut den på arton sekunder” och det är förstås jättekul att höra. Men självhatet is strong with this one så ibland vänder hjärnan det till “du har skrivit en lättläst barnbok som man raskar igenom på en timme”. Därför har jag blivit glad de gånger folk skriver att de liksom periodiserade läsningen, drog ut på den för att boken inte skulle ta slut. Exakt så är det för mig och Kaveh Akbars roman Martyr! – jag har i skrivande stund en bit kvar men jag trivs så bra i hans värld att jag märker hur jag dröjer mig kvar, ransonerar läsningen. Det är också en tungsint roman så den lämpar sig väl för att läsa kortare stycken för att inte alla trauman ska ta ut varandra. En fin skildring av sökande efter mening utifrån den hand man tilldelats i livet.
La Bionda – I Wanna Be Your Lover, låt
Ett sakta tuffande italoboogiemonster i rymdeposskrud, någon? De två sicilianska bröderna Michelangelo och Carmelo La Bionda var nyckelfigurer i 70-talets italodiscoscen och har ett gäng låtar som är värda att lyssna in (One For You, One For Me kanske den allra mest genretypiska) men här på listan placerar sig I Wanna Be Your Lover, en funkig och retrofuturistisk danslåt som handlar om att bli friendzonad i rymden – tror jag!
Bobo Shakerato, cocktailglas
Det är egentligen enkelt att designa glas, tänker jag. Gör dem bara så tunna att de precis klarar att hålla inne vätska, samt att man ska kunna hålla dem i handen utan att de krossas, sen är saken biff. Okej, kanske inte riktigt, men det är ändå den främsta anledningen till att jag älskar i stort sett varenda glas som svenska uppstickaren Bobo gör. Cocktailglaset Shakerato är alldeles lagom fjompigt för att servera såväl din perfekta Manhattan eller sour i, som en liten skvätt portvin till osten. Eller varför inte Barbeito Rainwater Madeira!
Danny i Netflix Four Seasons, karaktär
Jag plöjde igenom Four Seasons på Netflix, en bagatellmysig och smårolig serie om vuxna relationer baserad på en gammal Alan Alda-film. Mr Mash himself gör dessutom en bedårande cameo i en scen och det var mycket fint. Men det som gör att serien får vara med här är Colman Domingos karaktär Danny som i varenda effing bildruta är oklanderligt stiligt klädd. Det är en lyxigt flowy vindjacka ena stunden och virkad semesterskjorta andra. Och ständigt magiska armband och väskor. Se och lär, alla vi andra.
Utelistan
Per Morberg, manstyp
Först: Jag tycker inte själv att jag tillhör den här manstypen men den KAN ju vara så att jag har bara har noll självinsikt. (Älskar den gamla vitsen om norrmannen som är ute och kör bil i Sverige och hör på radion att de varnar för en galning som kör på fel sida vägen. “En?” utbrister norrmannen, “det är ju allihopa!”) Men med den lilla friskrivningen ur vägen så kan jag tipsa om ständigt briljanta Lisa Magnussons text som tar avstamp i personan Per Morbergs avhopp i ett tv-program men handlar om det märkliga i att vi som kollektivt samhälle verkar älska den utagerande, buffliga mobbarmannen. Oj så lynnig han är, oj vad arg han blir från ingenstans! Ja, men se det som lite skönt. Befriande!
I takt med att jag läste passerade de revy för mitt inre: lagkompisen som kom med gliringar (“härlig jargong bara”), skolkompisen som fick utbrott från ingenstans, kollegan som alltid inledde med att säga nåt taskigt “skämt”. Och givetvis alla “charmigt kantiga” snubbar som fått offentligt utrymme inte trots, utan tack vare, sin oberäkneliga mobbarsida i alla år. Sorry Per, nu får just du lite orättvist klä skott för att vi är trötta på den här typen – men du kanske kan se det som lite skönt? Befriande!
Självhat, känsla
Se stycket om boken Martyr! och infoga en diskret ledsen smiley. Självhat är så bromsande för kreativitet (för allt?) men har ändå lyckats tillskansa sig en allmän aura av värde. Självhat som drivkraft, nåt lite fint, nästan positivt – man är en tänkande utvecklad och tredimensionell människa tack vare sitt självhat. Nej, det är trams, bort med det, det är mycket mer inne att må bra.
