Din nya roman heter Elkomikern.
– Den är lite av ett testamente. Jag har fått säga det jag vill och jag vet inte vad det är. Det är en väldigt enkel idé om en komiker som går på el och elen tär sönder honom. Jag ville få in en känsla av vad det är att vara i den där dansen med något som ger en liv men också dränerar en på liv. Och jag kommer inte längre än så. Jag stoppade in allt jag har i den här. Om man inte har läst något av mig innan kan det här vara något att börja och sluta med.
Har bokens brödrapar hämtat inspiration från relationen med din bror Kristian Luuk?
– Det har det säkert, men inte speciellt tydligt. Kanske inte mer än den problematiska, kärleksfyllda relation som Kristian och jag har haft. De här personerna är väldigt olika oss. Men det finns ändå någon likhet i den här djupa kärleken som är komplicerad.
Hur är er relation idag?
– Jättebra. Han är klippan i mitt liv. När allt annat skakar är han en oerhörd trygghet, och en jäkla fin snubbe.
Apropå Kristian. Ni representerade Estland i bordshockey-VM 1989 tillsammans med Andres Lokko och hans bror.
– Turneringen var i Globen, vilket var kul. Arrangören var en rolig man som livnärde sig på att spela bordshockey. Han kände någon av oss och sa att de behövde ett estniskt lag i VM, vi var snabba att nappa på det. Det är jätteroligt att ha varit med men vi var helt klart sämst.
Vilken är din favoritsport?
– Fäktning, men det har jag slutat med. Det blev för avancerat. Jag tyckte om fäktning på låg nivå, men fäktning på hög nivå var inget för mig. Jag är 50 år och kan inte tävla. Jag vill bara gå i vita kläder med ett svärd.
Beskriv din klädstil.
– Fjädrar. Jeans och fjädrar.
Vad är det du gillar med fjädrar?
– Att allt blir lite förhöjt när man har fjädrar på sig.
När i livet mådde du som sämst?
– 2001.
Vad brottades du med då?
– Självhat. Hat mot andra. Jag minns när World Trade Center-grejen hände så blev jag exalterad. Jag stod upp och jublade. ’Här får de jävlarna’, tänkte jag. Det var så jag kände då.
Hur tog du dig ur det?
– Jag vet inte om man tar sig ur det helt, men jag skaffade familj vilket gör att jag inte är så ensam längre. Jag skapade ett sammanhang runt mig som är en kärleksfull och trygg bas. Jag tror att om man är väldigt ensam kan man sjunka väldigt djupt. Är man i ett sammanhang har man sällan tid för det.
2006 gav du ut boken Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via kommunikéer. Är du en enstöring?
– Det är jag. Och jag är glad att kunna kombinera de två liven. Kunna vara enstöring i jobbet och på natten, och sedan familjefar på dagtid. Det är den perfekta Clark Kent-kombinationen. ̋
Förut då?
– Då var ensamheten ett heltidsjobb. Men det är mycket roligare nu. Det är fantastiskt att komma hem och ha en plats, en roll. Kramas och kittlas. Jag skulle verkligen inte vilja vara utan det.
Vad fungerar bäst mot ångest?
– Rutiner och umgänge. Jag kan hamna i såna tankeloopar. Det är en fördel som författare att fastna i ett spår men det kan vara negativt i privatlivet. Det var ett tillfälle för många år sen när jag inte kunde sluta dricka vatten. Jag bälgade i mig vatten, litervis. Jag hade hört om de här ecstasy-dödsfallen där folk dränker sig i vatten så jag ringde sjukvårdsupplysningen och sa: ’jag kan inte sluta dricka vatten’. Då var det en barsk, finsk kvinna som svarade: ’nu ställer du ner glaset, nu slutar du dricka!’. Jag tänker att det är en sån person man behöver ibland.
En utsliten formel lyder: komedi = tragedi plus tid.
– Ibland tänker jag att jag inte har något med humor att göra. När jag ser humorserier och ståuppare tänker jag: ’det här är inte min värld’. Andra dagar kan jag känna tvärtom, jag är humor. Allt jag gör är humor. Det betyder inte att det behöver vara en aktiv låga men ur den synvinkeln kan jag se att de två krafterna möts, tragedin och humorn, och det är inte så viktigt att hålla isär dem för de sover tillsammans ändå.
Din Killinggänget-kollega Andres Lokko sa någon gång att det är ett missförstånd att humor måste vara roligt.
– Jag har tittat mycket på ett klipp när Elvis Presley sjunger Unchained melody bara några veckor innan han dör. Han är tjock och svettig i Las Vegas och har jättemånga hakor. Det känns som att han kämpar på liv och död för att ro den där låten i hamn. Jag tror att när jag var tonåring så tyckte jag bara att det var komiskt. Men nu innehåller det allt som humor ska vara. Det är jättevackert, jättesorgligt och mäktigt på samma gång.
Hur har din humor förändrats genom åren?
– I tonåren tror jag att jag tolkade allt genom ett raster av humor. Dels för att skapa en egen värld tillsammans med några estniska kompisar. Dels var det ett sätt att muta in ett eget område i en värld som kändes ganska snäv. Numera är den kanske mer införlivad i en helhet.
Hur förhåller du dig till humor?
– Humorn är som en egen kraft jag vill ska finnas där men jag vet inte om jag vill definiera den. Man märker när den inte finns där och då slocknar något. Jag tycker om när saker antingen är helt bananas eller gravallvarliga. Det däremellan, där jag tycker det mesta av dagens underhållning befinner sig, är helt ointressant.
Döden då?
– Jag är glad att den finns där. Folk pratar om att man ska kunna leva tills man blir 150 eller något. Det tilltalar inte mig. Det känns som när man blir bjuden på tredagarsbröllop. Jag tycker om när det är en tydlig tidsram, annars blir det inget. Det måste kännas akut, annars blir det meningslöst.
Fakta – Martin Luuk
Född: 1968 i Hägerstens församling i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.
Karriär: Medlem i kultförklarade humorgruppen Killinggänget. Romanförfattare. Manusförfattare, bland annat till Magnus Ugglas och Danny Saucedos hyllade scenföreställningar.
Aktuell med: Nya romanen Elkomikern.