Café väljer: Höstens 7 bästa nya musikböcker

Nya musikböcker hösten 2021

Heroinöverdoser, käbbel och lite för långa uppväxtskildringar: Café tipsar om höstens bästa musikböcker (med viss hjälp från Bobby Gillespie).

Tom Cehlin Magnusson | Foto: Getty  |  Publicerad 2021-08-23 12:08  |  Lästid: 6 minuter

Bobby Gillespie har gjort sin hemläxa. Orakad och glad hälsar han med ett fredstecken från biblioteket i hemmet i norra London där han bor tillsammans med sin fru, stylisten Katy England, och sina två modellande söner, Wolf och Lux. Bakom honom bågnar hyllorna av romaner, konst- och fotoböcker, tegelstenar skrivna av italienska marxister och, kanske framför allt, en mängd rockbiografier. 

Om Bobby Gillespie skulle behöva en inkomst vid sidan av sitt arbete som låtskrivare och sångare i Primal Scream så skulle han nämligen utan problem kunna spökskriva rockbiografier på löpande band. Ända sedan hans band slog igenom vid 90-talets början har han varit en eldfängd föreläsare i rockmytologi. Miles Davis, Dion, Johnny Thunders eller egentligen valfri heroinist som någon gång har fångats på blanksvart vax har fått sina livsöden noggrant återberättade av Bobby Gillespie i intervjuer, dokumentärer och panelsamtal. Hans eget band har på grund av detta ibland, på gott och ont, känts som resultatet av en akademiskt lagd skivsamlares våtaste drömmar snarare än ett riktigt band. Ena sekunden har Primal Scream varit avantgardistiska frijazzentusiaster, andra sekunden radikala technorevolutionärer. Mitt emellan var de allt som oftast The Rolling Stones. I höst debuterar Bobby Gille­spie med sin egen rockbiografi.

”Jag blev inspirerad av Ringolevio som skrevs av en kille som hette Emmet Grogan som hängde i San Francisco på 60-talet. Han var en anarkist som drog i gång soppkök för att ge mat till hemlösa psykedeliska luffare som hade tagit sig till Haight Ashbury. Han levde ett färgstarkt liv, det försökte jag fånga i min bok.”

Tenement Kid tar sin början i 60- och 70-talets Glasgow. Det är en berättelse om uppväxten i en våldsam och fattig stad där den enda utsikten från fabriksgolvet är skorstensröken från andra fabriker. Men den handlar också om att på sin första konsert bländas av Phil Lynotts glittrande plektrumskydd, lägga hela sin lön på skivor och drömma om att lämna fabriken och starta ett band. 

”Jag hade idén före lockdown. En kompis som jobbar på bokförlaget som har gett ut böcker av Kim Gordon och Viv Albertine har försökt få mig att skriva en bok under flera år, men jag sa alltid nej. Men i början av förra året så kände jag att jag inte ville spela in ännu ett album, utan att det kanske är dags att skriva en bok. Det kändes som en kreativ utmaning”, säger Bobby.

Han slog igenom som trummis i The Jesus & Mary Chain, hoppade av för att starta sitt eget band, Primal Scream, som släppte två bortglömda album innan bandet över en natt blev 90-talets viktigaste rockgrupp med albumet Screamadelica, ett färgsprakande fyrverkeri som ritade om alla musikaliska kartor som fanns. Blandningen av rock’n’roll, dub, gospel och house gjorde bandet till superstjärnor och förvandlade bandets sångare till ett slags arkitekt för vad som ansågs vara coolt på 90-talet.

”Jag gjorde en tidslinje från när jag föddes till 1991. Och sedan ett diagram över saker jag ville skriva om: klass, konst, skola, föräldrar, trauma, depressioner. Innan jag skrev den första raden så hade jag en idé om vilken väg jag ville ta med boken.”

Hur var det att skriva en bok jämfört med att skriva låtar?

”Det är helt annorlunda. En låt dikteras av en melodi, ackord och hur lång låten är. Du måste kondensera ner en hel berättelse till det ramverket. Jag älskar att göra det, men när jag skrev boken fanns en större frihet. Jag behövde återvända till bortglömda minnen, och förutom att skriva ut vad som hände så behövde jag addera mer färg, mer drama och humor. Jag ville inte skriva en hagiografi, heter det så? Sådant tråkigt som folk i band skriver. ’Sen gick vi till studion, sen spelade vi in en låt, sen …’ Nej, jag ville skriva en berättelse om mitt liv.”

I dag verkar den 59-årige skotten leva ett mer stilla liv än under 90-talets ansiktssmältande dagar. I somras släppte Bobby albumet Utopian ashes tillsammans med Jehnny Beth från postpunkbandet Savages. Ett countrydoftande duettalbum med
historieberättande i förgrunden. 

”Jag ville skriva riktiga berättelser om riktiga människor. Jag ville göra en känslosam skiva som var poetisk och direkt. Jag är väldigt influerad av låtskrivare inom countryn som Merle Haggard, eller av texter från gamla soullåtar som (If loving you is wrong) I don’t wanna be right. Vuxna texter, om smärta och kamp. Man hör ingen smärta i musik längre. Man vet inte varför folk har skrivit sina låtar, det är inget kött, blod eller sex. Mycket är snyggt formulerat, men man känner ingenting. Man kan ha det i bakgrunden när man diskar.”

Bobbys bok avslutas innan saker börjar spåra ur på riktigt. Resten av 90-talet ägnade Bobby och hans bandkamrater åt en vitglödgad jakt på en plastisk nollpunkt som flyttades längre och längre ner i mörkret. En bandmedlem blev knivhuggen på en bar i New York men märkte det inte förrän han stod och trampade i sitt eget blod, en annan kastades ut från Graceland i Memphis för att han inte kunde sluta kräkas på ­gräsmattan. När en journalist hörde bandmedlemmarna tjafsa om ifall de skulle beställa indiskt, kinesiskt eller vietnamesiskt så fick bandet förklara att de pratade om heroin och inte lunch när han rekommenderade en hamburgare. 

Det borde finnas en hel del att skriva om ditt 90-tal också?

”Well, förlaget vill det. Jag måste bara komma på vad den historien är. Det måste finnas en berättelse. Och jag måste hitta den. Jag vill inte skriva en rockbiografi, det känns tråkigt. Det måste kännas som något mer.”

Jag gissar att du har läst de flesta rockbiografier man kan tänka sig? 

”Ja, men de bästa är ändå de tidigaste. Det finns en fiktiv biografi om Jerry Lee Lewis, Hellfire av Nick Toshes. När jag läste den trodde jag att den var på riktigt, jag fattade inte att det var fiktion. Han levde så extremt att det är svårt att veta vad som är på riktigt och vad som inte är det. Den andra är Papa John, om John Phillips i Mamas and Papas. Har du läst den? Den är fucking outrageous.”

Vid det här laget har den sävliga skots­kan fått fart. 

”Jag gissar på att ingen advokat hade läst igenom den innan den släpptes. Jag tror att det var en billig pocketbok där han som skrev den mest samlade ihop en massa intervjuer och hafsade ihop en bok av det. Det är den drogigaste rockboken någonsin”, säger han.

”I en av låtarna på sitt soloalbum berättar han om hur han är i sin källare och har avtändning från heroin, hans fru är på våningen ovanför och gör samma sak och får missfall. Det är mörkt.”

Det låter väldigt mörkt. 

”Det är mörka grejer. En låt handlar om hur hans flickvän ligger med någon annan och han själv känner att han sjunker in i ett heroinmissbruk. En väldigt vacker låt!”


Café väljer: Höstens 7 bästa nya musikböcker

Tenement Kid

Bobby Gillespie

Inte sedan Morrisseys långrandiga memoarer har en rockbiografi känts så självklar. Uppvuxen med en politisk agitator till pappa och en blivande skivbolagsmogul till bästis så förvandlade Bobby Gillespie 90-talet till en egenregisserad rockcirkus. Följ med från Glasgows bakgator till the second summer of love, då Primal Scream förvandlades från läderklädda losers till rockens räddare.

The Lyrics – 1956 to the Present

Paul McCartney och Paul Muldoon

Jordklotets konsekvent mest underskattade musiker släpper en självbiografi, sedd genom filtret av 154 av hans låtar. Eftersom Macca inte har några dagböcker från åren i Beatles (eller, för den delen, Wings) så har han och den Pulitzerprisade irländske poeten Paul Muldoon tecknat basistens livshistoria utifrån hans sångtexter. 

The Double Life of Bob Dylan

Clinton Heylin

Dylanologen Clinton Heylin har rotat igenom materialet som nyligen tillgängliggjorts av The Bob Dylan Archive vid University of Tulsa och gått igenom den guldgruva som Dylan själv donerat. Hans nya boksvit lovar att tränga djupt in i den enigmatiske 80-åringens mytbygge. Första delen gasar hela vägen genom Dylans elektrifierade 60-tal fram till den mytomspunna motorcykelolyckan.

The Storyteller – Tales of Life and Music

Dave Grohl

Rockens främste hedersknyffel har också skrivit en bok under nedlåsningen. Mörker utlovas ej, men gissningsvis en ordentlig laddning anekdoter om möten med rockadel. Trots vänners och kollegors förmaningar om enkelheten med en spökskrivare har Grohl skrivit boken själv, och läsaren får följa med från pojkrummets Kiss-klädda väggar genom nihilistiskt 90-talstrummande till dagens mystillvaro på världens största arenor. 

My Rock’n’Eoll Friend

Tracey Thorn

Ena halvan av 90-talsbandet Everything But The Girl är sedan några år lika känd som författare. Hennes nya bok handlar om en annan rockstjärna: Lindy Morrison, trummis i bortglömda indiebandet The Go-Betweens. Den hyllade boken handlar lika mycket om den påstått upplysta indiemusikens patriarkala strukturer som om livslång vänskap.

Changes – An Oral History of Tupac Shakur

Sheldon Pearce

Till vardags arbetar Sheldon Pearce på The New Yorker, men i den här boken har han jagat in citat från exakt alla som skulle ha något att säga om Tupac Shakur som inte redan sagts. Skådespelaren som dök upp i samma pjäs som ett tolvårigt underbarn, dramaläraren på high school, chefen på Death Row Records som aldrig tidigare ställt upp på en intervju – alla är de med.

You Are Beautiful and You Are Alone – The Biography of Nico

Jennifer Otter Bickerdike

Kanske är ingen lika mytomspunnen som Nico. Någon beskrev hennes insats på Velvet Undergrounds bananplatta som att hon var till hälften gudinna, till hälften istapp. Hennes stormiga liv och gotiska tramporgelsrock behandlas noggrant i denna biografi, som förutom att ha grävt i Andy Warhols arkiv också innehåller nya intervjuer med exempelvis Iggy Pop och Danny Fields.  

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2021-08-23 12:13