Hoppa till innehåll

Skräckmästaren John Ajvide Lindqvist om de förlorade miljonerna

Författaren John Ajvide Lindqvist
Johan Ohlson

John Ajvide Lindqvist gick miste om århundradets bokdeal, vände blad och tog saken i egna händer. För Café berättar den trippelaktuelle skräckförfattaren om mobbarna, Millennium-bråket och de förlorade miljonerna.

På väggen inne i författaren John Ajvide Lindqvists skrivarstuga på Rådmansö sitter en rad gula post-it-lappar. På den sista har han antecknat: ”Blir itusågad”. 

”Och uppspikad i fötterna”, förtydligar författaren förtjust.

”Jag har lagt av mig lite på sista tiden, så den boken ska bli en ruskig slasherhistoria, men jag ska skriva tre böcker först innan den blir av.”  

Med ”lagt av sig” menar John att han lämnat skräckgenren tillfälligt för att skriva verklighetsbaserad thriller. Han har nyligen utkommit med spänningsromanen Skriften i vattnet, som från början var tänkt som nummer sju i Stieg Larssons Millenniumserie, då han skulle ta över stafettpinnen efter David Lagercrantz. Han hade skrivit ett synopsis och en stor del av boken, och hans manus hade bollats runt mellan olika förlag som ville ta över den litterära guldgruvan som hittills sålt i 120 miljoner exemplar världen över. Allt såg ljust ut tills förlagsredaktören kom ut till författaren på Rådmansö med en märklig fråga: ”Det är en jättebra roman, men skulle den kunna ha en annan handling?”

”Handlingen är ju själva boken, och efter den fantastiska repliken började jag inse att det här kommer inte att gå vägen. Hon tyckte också att sexskildringarna var för mycket och att boken var lite för rolig.”

Hösten 2021 fick han det definitiva beskedet, stafetten hade gått vidare till Karin Smirnoff, men då hade han redan börjat skriva om boken för att ge ut den som egen thriller, Skriften i vattnet, som är den första boken av tre i serien Blodstormen

Boken fick lysande kritik, nominerades till Bästa kriminalroman av Svenska Deckarakademin och ligger högt på bestsellerlistan. John Ajvide Lindqvist är en av våra absolut mest lästa spänningsförfattare och har sedan debuten med vampyr­romanen Låt den rätte komma in från 2004, som också blev film, kommit med 15 böcker, flera av dem storsäljare, och han är utgiven i över 30 länder.

John Ajvide Lindqvist är en mycket produktiv författare, och så sent som i somras skrev han också en ”mellanbok”, Sommaren 1985, som utkommer i juni. Som han definierar som ”Vi på Saltkråkan möter Stephen King”. Romanen handlar om ett gäng 14-åringar som träffas på en ö i skärgården, där de hittar en livs levande sjöjungfru. 

”Alla mina gestalter – sjöjungfrun, vampyrerna och trollen – står för vår relation till ’det andra’, det vi inte kan förklara. Det finns ju ingen manual för hur man gör när man hittar en sjöjungfru.”

Även om skräckmästaren själv inte tror på det övernaturliga så menar han att det vi upplever i nuet troligen ändå inte är allt. Men ”det andra” är i så fall något mycket värre. 

”Det som är utanför är så fasansfullt att det kan ge mig en existentiell ångest. Och jag försöker uttrycka den i bilder och med varelser men också med slapstick och humor, för det finns trots allt ett garv där nere i avgrunden.” 

John Ajvide Lindqvist är i år trippelaktuell med kritikerrosade romanen Skriften i vattnet, Sommaren 1985 som släpps den 1 juni samt norsk-svens­­ka filmatiseringen av Hanteringen av odöda med planerad premiär i slutet av 2023. 

När han författar använder han sig också av miljöer han är bekant med. Ett troll i en landsortshåla i Roslagen, en sjöjungfru i en fisksump på Rådmansö eller en vampyr i förorten Blackeberg. Gestalterna utrycker också ensamhet och en känsla av utanförskap, något som John Ajvide Lindqvist är väl bekant med, eller John Lindqvist som han hette då, när allt utspelade sig hemma i Blackeberg. Låt den rätte komma in är en hämndberättelse om hur en vampyr tar den utsatte pojken Oskars parti och dödar hans mobbare.

”Jag var pojken ”Oskar” i verkligheten, ensam och tjock, med bilringar runt magen och kallades ’Grisen’ av mobbarna. Jag var rädd, ängslig och orolig hela tiden i högstadiet. Jag vet hur det är att ha det som Oskar och jag behövde få ur mig detta. I boken lät jag en av mobbarna överleva. Men det rättade jag till i filmen och då dör de allihop”, konstaterar John nöjd. 

Han tror att mobbarna faktiskt kände igen sig, men ibland har känslan av obehag gjort sig påmind även i vuxen ålder. 

”När jag skulle göra ett författarbesök i Blackebergs bibliotek efter att filmen hade kommit var jag lite orolig över att någon av dem skulle dyka upp. Men det gjorde de inte.”

I boken lät han också Oskar bo i den lägenhet där han själv växte upp, ensam med sin frånskilda mamma som serverade på lunchrestaurang. 

”Hon bodde kvar i lägenheten tills hon dog för några år sedan och det hände att det kom amerikanska turister, som läst boken, och fotade mammas lägenhet.” 

Räddningen för John kom att bli trolleri och han är fortfarande en hejare på att trolla. I sitt Sommarprat den 2 juli 2006 sa han: ”Mitt liv började när jag var tretton år.”

Det var då han gjorde sitt inträdesprov till Svensk magisk cirkel, Sveriges största förening för trollkarlar – och kom in. Alla där var mer eller mindre misfits och nördar, och söndagarna i Gamla stan blev hans andningshål under högstadiet. Han skulle senare uppträda tillsammans med Carl-Einar Häckner och själv bli lite halvkänd i kretsarna.  

När ”ståuppandet” kom till Sverige på 1980-talet så ville John prova en annan sida hos sig själv, humor, och ställde sig på scenen med eget material. Snart började han också skriva åt andra, bland annat stora delar av sketcherna åt Ulla Skoog och Suzanne Reuter i Reuter & Skoog. Han kämpade också med att skriva roman, men det var först när han provade att skriva en skräckberättelse som han kände att det gick lätt, att han kunde skriva så att han blev rädd själv.

Det blev ingen Millennium-bok, men väl en andra del i hyllade bokserien Blodstormen, som John är mitt uppe i processen att skriva. Foto: Thron Ullberg

Huset på klipporna vid havet hemma på Rådmansö var Johns pappas, och när han dog flyttade John och hustrun Mia hit på heltid. Han är genuint rotad här i havsbandet i Roslagen och flera generationer bakåt är begravda på Rådmansö kyrkogård. De försörjde sig på allt möjligt, de var snickare, lite fiskare, lite målare, lite jordbrukare.

”Praktiska karlar, vilket jag i viss mån också är.”  

Tanken var en gång också att Johns mamma skulle bo här. 

”Men pappa drack för mycket, och när jag bara var några månader gammal så drog mamma med mig härifrån till Blacke­berg. Men de fortsatte vara vänner och på somrarna hade mamma en husvagn stående här på tomten där vi bodde.”  

Från när John var runt åtta år och kunde ta bussen själv var han mycket här, och han har starka barndomsminnen av när han fiskade med pappa. 

”Vi tog upp skötarna klockan fem på morgonen, sen sköljde jag fisk och lade i lådor. Jag fick en tredjedel och satt sen utanför gamla affären och sålde så att jag tjänade pengar till att köpa trollerigrejer.”  

När John var runt 30 år drunknade hans pappa i havet utanför. Man tror att motorn hade stannat och att han föll överbord när den drog i gång igen.  

”Han var rejält full och hade ingen flytväst. När jag kom för att titta på honom såg jag att han hade ett konstigt hack i pannan. Båten går ju ofta i cirklar när man släppt rodret, så han hade troligen fått den tunga träsnipan i huvudet när han låg i vattnet.”

”Till Mia, min Mia. Fortfarande och för evigt” – så kärleksfullt dedicerar han boken Skriften i vattnet till sin hustru. Det är nu mer än 30 år sedan den rätta kom in i John Ajvide Lindqvists eget liv. Han var 23 och hon 41 när de första gången träffades i Mexiko.

”Och jag är fortfarande så förälskad i henne. Vi har så roligt ihop och vi trivs så bra tillsammans, hon betyder så fruktansvärt mycket för mig.”

Det är 18 års åldersskillnad mellan dem och de levde helt olika liv när de träffades, John var ståuppkomiker och flackade runt och Mia var folkhögskollärarinna, frånskild med tre barn. 

”Vi kändes helt inkompatibla, men vad gör man om man känner att man inte kan vara utan någon? Jag ville ju vara med henne alla dagar.”

När hon skilt sig från sin förra man ville hon inte behålla hans efternamn och heller inte sitt flicknamn, utan tog i stället namnet efter ett gravfält på Gotland där hon deltagit i en utgrävning, Ajvide. Och när John gift sig med Mia blev han nu John Ajvide Lindqvist. Han berättar att Mia är uppvuxen i ett kristet hem och har en tro till skillnad från honom. På väggen hänger ett porträtt av en stilig man i uniform. 

”Det är hennes pappa, han är den ende officer i Frälsningsarmén jag känner till som blivit degraderad, kanske för att han var så väldigt rolig”, säger han och skrattar. 

”Vi är aldrig isär mer än två dagar. Hon betyder så mycket för mig så jag nästan får en klump i halsen när jag pratar om det.”

Men skapar det inte också en oro?  

”För döden?” fyller John i och suckar. J

”Jo, det gör det. Men vad fasen ska man göra? Det går inte att säga som min mamma sa vid 70 när en karl börjat intressera sig för henne, ’och sen kommer han att dö och då blir jag så ledsen, så det får vara’. Så kan man ju inte tänka.”

John och Mia lever och arbetar båda hemma i Roslagen. Mia målar, tecknar och skriver och har egen ateljé, liksom John, men man undrar hur vardagen fungerar ändå. Ett sätt att umgås är att läsa högt för varandra. De har tre listor som löper från golv till tak där de skrivit upp alla böcker, romaner och diktsamlingar de läst högt för varandra genom åren. 

”När vi ska resa långt med bilen, eller bara när vi ska in till Norrtälje, läser den ena högt medan den andra kör.” 

Den produktive John Ajvide Lindqvist är redan i gång med nästa projekt i skrivarstugan. Det blev ingen bok i Millennium-serien men väl andra delen av Blodstormen. Men han kunde inte undgå frestelsen att göra om Stieg Larssons karaktärer och ta in dem i sin egen bok, vilket förargade upphovsrättsinnehavarna. Till Johns förtjusning.

En del smällar kanske man får ta. Och John Ajvide Lindqvist verkar ta dem med ro. När den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in så blev han lurad att sälja rättigheterna för en krona. Också en lärdom. Numera har han en agent.

”Jag vet att David Lagercrantz drog in de där Joakim von Anka-pengarna och det kanske jag också kunde ha gjort, men de pengarna behöver jag absolut inte. Det är inte så att jag har blivit rik på mina böcker, men jag har så jag kan betala ut lön åt mig själv i några år framåt.” 

Han tar en cigarett, spanar ut över havet och öarna utanför Rådmansö och konstaterar att han också har en annan rikedom.


Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.