Urban Deli på Sveavägen i Stockholm en solig februarifredag. Loungen fylls hela tiden på med fler gäster. Vissa sitter och arbetar, andra har kommit dit tidigt för att i möjligaste mån undvika de värsta lunchköerna. En ljudkuliss av knappande på tangentbord, folk som konverserar, kaffekoppar som slamrar, cafépersonal som ropar ut beställningar och RnB-musik som brusar i högtalarna.
Först på plats är Oskar ”Ossi” Bonde, bandets trummis tillika ena halvan av duon som bildades för 16 år sedan. Vi slår oss ner i en soffgrupp i ett hörn. Bara några minuter senare anländer John Engelbert och ursäktar sig för sin sena entré. Att hitta en parkeringsplats mitt inne i Stockholm city är inte det lättaste en förmiddag som denna. Oskar berättar om en tidigare episod då både parkerat efter varandra på samma gata och tilldelades varsin bot på trettonhundra svidande kronor.
– Parkeringsvakten gav oss en lektion kan man säga. ”Grabbar det här var ju inte så smart”. Deras kontor låg ju precis där, parkeringsvakterna alltså. De satt bara och väntade på att någon skulle ställa sig där. Men sen tog han tillbaka dem. Det kändes lite som en skänk från ovan, så nu känner jag att jag ska vara lite mer noggrann.
Det har gått tre år sedan duon senast släppte ett album. Då hette det Blood Jungle och var resultatet av en lång inspelningsprocess där man samarbetade med flertalet poporienterade producenter. Inför det sjätte albumet som släpps fredagen 28 februari har inspelningsprocessen sett helt annorlunda ut. Den här gången har man tagit hjälp av Pelle Gunnerfeldt (The Hives, Viagra Boys, Refused med flera). Men den stora förändringen är att man valt bort inspelningsstudion till förmån för en helt nya inspelningsmiljö – en herrgård strax utanför Stockholm.
Varför valde ni just den platsen?
Ossi: ”Det var lite tillfälligheter kan man väl säga. Pelle hade tröttnat på att jobba i studios och det hade väl vi också egentligen. Han vill hitta en tom lokal för all hans utrustning har han på hjul så i princip kan han bygga upp en studio var som helst. Ganska snabbt bestämde vi oss för den här platsen, utan att ha stämt av med ljud och så.”
John: ”Men den stora grejen var egentligen att vi ville isolera oss från alla störningsmoment. Vi ville bara kunna gå in vår bubbla liksom. Sen ska det tilläggas att det finns en tradition inom rockkulturen att någon gång ta över ett ”mansion” och barrikadera sig där. Jag tänker på The Rolling Stones på Rivieran eller Red Hot Chili Peppers som höll till i spökhuset i Los Angeles. Vi kände att det var dags för oss nu.”
Har det varit en dröm för er?
John: ”Nej, det skulle jag inte säga. Men vi gjorde det hur coolt som helst: vi kom dit med en lastbil med en studio i som vi sen byggde upp under ett par dagar. Vi utnyttjade verkligen hela huset, drog kablage med gitarrförstärkare i källaren, Ossi satt på övervåningen i den stora salongen med kristallkronor i taket, ett av vardagsrummen gjordes om till kontrollrum. Vi filmade jättemycket så vi har otroligt mycket fint material, både rörligt och stillbilder. Allt art work och alla pressbilder kommer därifrån.”
Hur skulle ni säga att albumet präglats av studiomiljön?
Ossi: ”Det handlar mycket om att bygga upp en sinnesstämning och miljö kring själva inspelningen där man känner att alla litar på varandra. Just den här gången kändes det som den perfekta miljön för att sätta låtarnas i deras rätta väsen. När jag hör låtarna får jag direkt upp bilder från huset i huvudet, man kommer nästan ihåg väder och vind just den dagen man spelade in låten.”
John: ”Jag kommer inte ihåg ett skit. Nu när du sa det där med vind, väder och dagar – det är ett jävla blur för mig. Det gick ju så jävla fort.”
Ossi: ”Haha, ja men det var också det som var så härligt. När vi började i början av september var det ju sommar, man kunde gå ner och bada på morgnarna. Mot slutet av månaden var det nästan full höst.”
John: ”Jag håller med om att miljön passade bra till låtarna på det här albumet. Med det sagt kommer nästa album definitivt bli en motreaktion, haha.”
Men om ni nu tenderar att skapa nya album som en motreaktion till det föregående, kommer gamla Johnossi-lyssnare känna igen sig i det här albumet?
John: ”Mer än någonsin tror jag. Varje gång man gör ett nytt album försöker vi att rama in det, vi sätter upp vissa regler för oss själva för hur vill att vi ska ha det. Så man har lite dogman att utgå ifrån, ofta är det en motreaktion för hur man gjorde det förra gången.”
Ossi: ”Det stämmer ju också mer överens med hur det sett ut tidigare, så därav är det här mer likt originalversionen av Johnossi. Men precis som du säger John, det brukar födas ur motreaktioner och för nästa gång vet vi inte alls vad som ska ha hända.”
Musikvideon till singeln Echoes som ni släppte nyligen, där din fru (John) var med och producerade är ju inspirerad av en skräckfilm från 1968.
John: ”Den är mer än inspirerad – det är en skräckfilm.”
Berätta!
John: ”Min fru fick en snilleblixt, hon kände till den här filmen (Night of the Living Dead), som är en ikonisk film inom zombie-kretsar. Hon hade läst en artikel om att filmen inte var upphovsrättsskyddad, den var liksom ’public domain’. Så vi började testa oss fram och visade den sedan för Ossi och resten av teamet. Men sen slog det oss att vi nog inte kunde inte klippa i filmen hursomhelst utan godkännande från dödsboet. Men så av en ren jävla slump – eller ska man kanske säga en ’synkronisitet’.”, säger han samtidigt som Ossi skrattar.
John: ”Det visade sig nämligen att vår managers granne kände dödsboet privat. Så han ringde dottern till filmmakaren och frågade om lov. Och hon bara: ’Skicka mig 500 dollar så är det lugnt.’ Vilket ju var för bra för att vara sant. Vi såg det lite som ett tecken: ’It’s meant to be’.”
Mycket har förändrats i musikbranschen under de år gruppen varit aktiva. När Johnossi kom fram tillhörde de scenen som var störst just då – indierocken. Idag ser maktbalansen som bekant annorlunda ut, med andra musikstilar som dominerar både i uppmärksamhet och streams.
Hur skulle ni säga att branschen ändrats från det att ni började till vad den är idag?
John: ”Tittar man på musiken idag så är ju urban music by far den största genren som dominerar, den har ju till och med gått om den kommersiella poppen. Rocken har alltid kommit och gått i cykler. Punken slog ju ner som en motreaktion till Bee Gees och ABBA om jag ska prata väldigt stora penseldrag. Sen dröjde det egentligen fram till 90-talet och Nirvana innan den kom på nytt. Därefter gick det rätt fort igen tills nästa våg, som var den vi tillhörde. Man hade kanske väntat sig att det skulle kommit en ny rockvåg runt 2010 typ, men den kom aldrig. Och har inte gjort det än.”
Varför inte då?
John: ”Alltså det är ju kidsen som måste starta den. Den startas ju inte av gubbjävlar som oss, vi är ju redan hemma. Livemässigt är ju rocken fortfarande störst, bortsett från EDM. Jag tror att kidsen måste bli lite fattiga, de lever i en värld där pengar är allt (och bitches och drugs liksom). De verkar ha det för bra. Vi skulle må bra av en rejäl lågkonjunktur så att de blir lite förbannade och startar nya rockband.”
”Jag tror vi skulle må bra av en rejäl lågkonjunktur så att kidsen blev lite förbannade.”
Ni har hållit ihop som duo i över 15 år. Hur gör ni?
Ossi: ”Det handlar ju om att respektera varandra. Jag tycker heller inte att det ska vara en så konstig grej att vi lyckas hålla ihop så bra som vi gjort. Vi är ju så olika som personer så vi lär oss hela tiden av varandra. ”
John: ”Det vore också så korkat att sabba det vi har på grund att vi inte står ut med varandra. Jag tror att det är lätt att man hamnar i fällan att man tänker att man är rockstjärnor och anammar ett amerikansk karriärstänk där man bara armbågar sig fram.”
Förutom att ni släpper nytt album ska ni ut på turné. Hur känns det nu jämfört med i början av karriären?
John: ”Alltså i flera år var det bara High Chaparral liksom. Jag har minnen av att du kunde stå och banka på min dörr: ”flyget går om två timmar.” Och jag öppnade dörren helt dyngrak och sen bara drog på mig ett par brallor innan vi stack. Så höll det på i flera år, vilket var skitkul men sen tröttnade man ju lite på det. Man har blivit lite klokare med åren, det är ju jäkligt jobbigt att spela bakis. Men vi vill ju fortfarande ha kul när vi åker på turné.”
Ossi: Ja, verkligen. Det krävs att det är ganska uppstyrt och att vi är uppstyrda. Redan under ”party-åren” var vi väldigt fokuserade innan och under spelning. Det har ju aldrig varit så att det – bortsett från nån enstaka gång – gått ut över giget. Det är bara det att nu kan vi inte vara lika friflygande som förut.”
Om ni tillåter er att bli lite nostalgiska, vilket är ert sjukaste minne från en spelning?
Ossi: ”När du nämner nostalgi så minns jag väldigt tydligt tillbaka till vår första spelning på Hultsfred. Kommer du ihåg det?”
John: ”Självklart!”
Ossi: ”Jag kommer ihåg det av två anledningar, dels att jag hade glömt öronproppar och det var PISSHÖGT…”
John: ”Ja, jag med!”
Ossi: ”Och sen att det var första gången vi fick uppleva att folk svimmade längst framme vid scenen. Det hade vi inte varit i närheten av att uppleva tidigare. Jag minns att när jag gick av scenen den gången var jag i den här ’glasbubblan’ när man är helt döv, trumhinnorna var helt döda.”
John: ”Ja, alltså om du glömmer öronproppar och bara kör på så är det dels väldigt stor risk att du får tinnitus, men sen är det också så att det i flera timmar efteråt känns som att du är i ett akvarium, som att ha en glasskål över huvudet. Det är som en metallisk värld – du hör ingenting utan du bara ser munnar som rör sig.”
Ossi: ”Exakt så.”
John: ”Men alltså sjuka stories… Du vill höra några galna party stories eller?
Haha, gärna!
John: ”Alright, jag har en jag kan berätta om. Även om det inte har direkt med Johnossi att göra. Jag var i alla fall med om en jävligt härlig grej när jag såg The Rolling Stones.”
Fortsätt.
John: ”Det var så att jag av en slump hamnade på deras efterfest, vi kanske var 35 pers totalt så det var verkligen deras ”lilla efterfest”. Till en början var det lite stelt, det var inte värsta partystämningen men de hade en lounge med en stor bar. Så jag tog lite initiativ i rummet och började dansa lite ”sensuellt” med min fru. Medan vi dansade försökte jag signalera till Mick (Jagger): ”Fan kom igen nu, jag är din wingman. Ta nån brud och dansa.” Och han visste inte att hon jag dansade med var min fru, istället var det som att jag hade raggat upp nån tjej och börjat dansa. Så småningom hakade han på tillsammans med en annan brud. Och vi gav varandra lite uppmuntrande gester (John demonstrerar entusiastiskt reds. anm.). Sen såg jag att de slank iväg lite senare. Så jag vill i alla fall tro att jag varit Mick Jaggers wingman, haha!”
Ossi: ”Jag tycker att det var så!”
John: ”Ja, men alla som var där… min fru säger att det absolut var så.”
Så det tar du cred för?
John: ”Ja, absolut!”
På tal om The Rolling Stones: har ni några musikaliska förebilder?
John: ”Självklart har vi massa förebilder men om jag ska bara välja en så måste jag säga Kurt Cobain. Det går liksom inte att säga någon annan.”
Ossi: ”Det har ju så mycket att göra med att när hela den vågen med Nirvana och grungen kom, så var vi i den åldern när man är som mest musikaliskt formbar. Som det var då – det är sällan det kommer en sån explosion, där man råkar vara i rätt ålder och allting bara stämmer. Så det är verkligen en gemensam nämnare för mig och John, att vi fick uppleva den vågen i rätt ålder.”