Annons
Annons

KRÖNIKA. Lady Gaga, M.I.A. och Snookie från Jersey Shore. Bad girls-vågen – och skandalpressens bevakning av den – blir mer massiv för varje dag. Men är vår fascination för ”farliga” tjejer verkligen så ny? Och varför gillar vi dem så mycket? Cafés prisbelönte krönikör Jonas Cramby skärskådar de hårda kvinnorna. Tidigare publicerad i Café 10/2010. (Avhuggen) illustration av Jonas Bergstrand.

Annons

* * * * *

För ungefär fyra år sedan började världens samlade medier lansera teorin om att den dåliga flickan är den nya dåliga pojken. Detta på grund av att Amy Winehouse slog igenom och på ungefär sex månader lyckades festa ner sig till en grad av depravation som det tog den gamla tidens kändisstam ett halvt decennium att uppnå. Courtney Love, som verkade ha skärpt till sig, kom plötsligt tillbaka mer drogad, skönhetsopererad och konstig än någonsin – detta trots att hon visste (eftersom hon själv sagt det i en informationsfilm mot narkotika) att ”drugs make you make bad fashion choices”.

Även yngre, före detta välartade flickor började ta efter sina äldre kändissystrar: Lindsay Lohan krockade bilar med entusiasmen hos en nioårig Hot Wheels-samlare, Paris Hilton läckte en förvånansvärt osexig sexvideo och Britney Spears steg ur limos utan trosor, rakade av sig håret och gick till och med, under en plåtning, ”upprepade gånger på toaletten med öppen dörr”.

Allt detta samtidigt som det unga, manliga Hollywood tydligen satt hemma i soffan med en filt över benen, åt rostat bröd och fyllde i beställningstalonger till Månadens marmelad. (Dock inte de bronserade medelålders männen, med Mel Gibson och David Hasselhoff i spetsen, som fortsatte festa som om det var 1999. Eller möjligtvis 1979.)

På ett individuellt plan var nog många av dessa hellraiserhistorier ett symptom på djupliggande personliga problem (även om jag inte tycker att man ska förutsätta det. Ibland är överdrivet festande själv­destruktivt och tragiskt, ibland bara ett sätt att spendera fredagkvällen.)

Men om man försöker se dem ur ett större perspektiv så kan man kanske fråga sig om även dessa så kallade ”dåliga förebilder” kan ha varit bra för oss?

Rent historiskt är det ju faktiskt de individer som pushat gränserna för vad man får eller inte får göra som har ökat friheten för oss alla – även om de setts som skandalösa och lite trashiga av sin samtid. Detta gäller naturligtvis inte varenda svenne som tagit en öl för mycket på julfesten och sedan somnat i kapprummet, men utan till exempel en kvinna som den amerikanska, förra sekelskiftes-författaren Natalie Clifford Barney hade vi kanske fortfarande haft äktenskapligt sex genom ett hål i lakanen eller fnissat busigt med handen framför munnen om vi råkade se ett naket stolsben.

Clifford Barney revolterade nämligen mot sin tids stränga viktorianska regler genom att röka, klä sig slampigt samt ha öppna kärleksaffärer med Paris hetaste kurtisaner (hon kom ut som lesbisk redan som 12-åring). Och det fanns inget tragiskt hos henne, på sin dödsbädd erkände hon sig ”having got more out of life, than perhaps it contained”.

Även den dekadenta Bloomsbury­gruppen, en informell samling konstnärer och författare med Virginia Woolf och Vanessa Bell i spetsen, gjorde sitt till för att skapa ett lite mer accepterande samhälle under den här tiden. De skapade konst, drack te och hade bohemiska trekanter i Londons Bloomsburyområde, och gruppens skandalösa idéer om allt från öppna äktenskap, bisexualitet och heminredning gjorde att de, som författaren Michael Holroyd sagt, ”nästan helt förändrade det kommande århundradets attityd till konst, ekonomi, psykologi och sexualitet”.

Så kanske 00-talets celebrity trainwreck-generation kan ha banat väg för den mer balanserade våg av bad girls som börjat poppa upp den senaste tiden ändå? Jag pratar om de kvinnor som utmanar en del invanda föreställningar utan att för den delen verka vara på raka vägen till säsong 5 av Celebrity rehab.

Vi har ju till exempel sett roliga Katy Perry spruta grädde ur bh:n i ansiktet på sina manliga fans, älsk­värda dokusåpastjärnan Snookie från Jersey Shore tråna efter ett fredagsligg som vilken manlig småstadsloser som helst – och popstjärnan M.I.A. ut­vecklas till, enligt Andres Lokko i SvD, ”en kvinnlig artist som inte på något vis försöker vara en motsvarighet till någon redan existerande manlig (eller kvinnlig) artist”.

Eller ta Lady Gaga, som har blivit ett slags pop­världens motsvarighet till hyllade tv-serien Mad men – fenomenet som kulturjournalister ständigt åter­kommer till som en metafor för vår tid och som samtidigt kan ses som ett föredöme och en för­ledare, beroende på vem som ger sig på analysen.

– Gaga har gjort att varenda kvinna i popindustrin hamnat i en galen slags personlighetskris. Jag tror inte många män har märkt det. Jag tror att det är en tjejgrej, sa popstjärnan Mika lite surmagat i en intervju för ett tag sedan.

Det är exakt därför hon är så viktig för kvinnor, svarade kulturjournalisten Polly Vernon i en kolumn i The Observer.

”Gaga har sin egen bild av sex och ber dig inte acceptera den. Hon är en komplett popikon, men hon är ingen pinupflicka. Hon bryr sig inte om att konstruera en version av sig själv som ska behaga den heterosexuella manliga publiken. Lady Gaga gör sig inte söt eller tillgänglig eller underdånig eller uppenbart glamorös. Hon gör sig läskig, teatralisk och modig.”

Den nya tidens bad girls verkar även börja stiga ner ur kultursidorna och ut på stadens barer. 20-åriga Parisa Amiri är tidningen Nöjesguidens klubbredaktör som för ett tag sedan skrev en uppmärksammad artikel i Metro om det promiskuösa klubb-Stockholm och hur ”kvinnorna är de nya svinen”. Tidigare, menar hon, har kvinnor beskyllts för att vara slampor om de legat runt medan männen hyllats som kvinnotjusare. I dag, menar hon, börjar det bli tvärtom.

– Jag tror att detta är en bra utveckling, säger hon. Jag tror att man kan uppnå jämställdhet genom att kvinnor börjar säga att de ”får“ ligga i stället för att de ”släpper till”.

Vad tror du att detta beror på?
– Kvinnors rätt till egen sexualitet ses inte som lika kontroversiell längre. Även om det tyvärr fortfarande är uppseendeväckande om en kvinna ligger för liggandets skull och inte i jakt på en pojkvän.

Hur reagerar killarna på dessa kvinnliga ”svin”?
– De får prestationsångest. Kvinnor är inte bara passiva i sexuella relationer på mäns villkor, utan ställer krav, och det kan vara svårt att hantera. Sedan kommer förhoppningsvis uppfattningen att de här kvinnorna är svin, bara för att de ägnar sig åt stereotypt manligt beteende, att försvinna med tiden.

Det ligger mycket i detta. När jag gick i skolan fanns det fortfarande en tydlig uppdelning mellan de fina flickorna och de dåliga.

De fina flickorna var de som dansade jazzdans, hade blommig sommarklänning och solhatt med sidenband samt freakigt långt hår som jag inbillade mig att de satt framför en antik spegel på kvällarna och borstade exakt hundra gånger tills det blev torrt och elektriskt. De var den typ av flickor som sa ”far” och ”mor” och alltid blev blinda i Disneyfilmer.

Jag ska inte ljuga: jag avgudade dessa flickor. Men grejen var att jag gillade tjejerna som blev mördade först i b-skräckisar precis lika mycket. De som luktade Jenka och billig Date-parfym, garvade alldeles för högt, blev för fulla och hade så djup urringning att tutten, ibland, trillade ut.

Dock upptäckte jag att det fanns ett slags kontroll­system hos andra killar gällande dessa ”dåliga flickor”. Visade man mer än ett flyktigt intresse fick man genast höra hur hon ”legat med typ alla”. Jag minns till och med hur en tjej jag kände blev avfärdad som ”slampig” bara för att en kille hon legat med efteråt rest sig upp, dragit upp gylfen och sagt, på bredaste västgötska:
– Jaha. Då har en knullat dig då.

Eller, en annan gång, hur Per i 9b hade gått ner på en tjej i materialrummet i gympahallen och att hon ”verkligen, verkligen tyckte om det”. (Vad det nu var för fel på det?)

Nästa helg hängde jag naturligtvis utanför den där tjejens hus för att se om hon ville hitta på något. Inte (främst) för att hon verkade tillgänglig, utan för att hon verkade spännande.

Jag tror nämligen att min, och många andra killars, attraktion till dessa vilda flickor berodde på exakt samma saker som kvinnor dras till hos bad boys. Vi lever i en så trygg, korrekt värld att de allra flesta människor längtar efter att bli överväldigade. Jag säger inte att vi män inte gillar ”söt eller tillgänglig eller underdånig” längre, det kommer nog aldrig försvinna, jag säger bara att de allra största kickarna får man av att träffa någon som sätter alla regler ur spel.

Och ingen gör detta bättre än den nya dåliga flickan.

JONAS CRAMBY

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar