Annons
Annons

I Sverige har vi nu haft fred i drygt 200 år. Så varför är så många män intresserade – nej, besatta – av krig? Cafés Jonas Cramby intervjuar ett antal ”soffgeneraler” och gör vad han kan för att hålla sina egna perversa krigsfantasier i schack. Tidigare publicerad i Café 5/2011. Illustration (beskuren) av Jonas Bergstrand.

* * * * *

Jag har vissa kuftendenser. Börjar jag intressera mig för något – bilar, tatueringar, mexikansk mat, ja, till och med skönhets­ingrepp (se sidan 100 i Café 5/11) – så vet jag att det hela tiden finns en risk att detta intresse tar över hela mitt liv.

Annons

Om jag inte passar mig kommer jag snart att sitta ensam i bara brynjan medan de halvt förvildade katterna som är mitt enda sällskap dricker vatten från den droppande bidén (som jag mer och mer börjat tänka på som min toalett).

Det viktigaste, har jag tack och lov insett, är att jag aldrig blir för intresserad av andra världskriget – det absolut säkraste sättet att förvandlas till enstöring.

Jag kan förstås koppla av med en krigsfilm då och då, eller till och med se hela Band of brothers under en helg. Men börjar jag läsa biografier om Churchill eller förlägga semesterresor till Cu Chi-tunnlarna i Vietnam så vet jag att jag är ute och marscherar på tunn is (precis som Karl X Gustav gjorde under sitt berömda fälttåg över Stora Bält 1864).

Och jag är inte ensam. Under mina år som Cafékrönikör så är det utan tvekan mäns överdrivna intresse för krigshistoria som är det mest efter­frågade ämnet bland mina läsare.

”Varför inte skriva om alla oss soff­generaler?”, skriver de. ”Vi syns! Vi finns! Vi är många… och vi kan omotiverat mycket om slaget vid Somme!”

Min tveksamma inställning till den speciella dragningskraft som krigshistoria tycks ha även på moderna, konflikträdda män, som får hjärtklappning om bara en bil tutar åt dem i trafiken, stärktes när jag började göra research inför den här krönikan.

– Jag vet inte om det är så bra att rota i det här, sa min mycket krigshistoriskt intresserade kollega Frank. Du vet inte vilka krafter du väcker hos de här männen.

– Hur menar du?

– Snart kommer länkarna till modellbyggarföreningarna. Youtubeklippen med super-8-filmer från slaget om Saipan. Ebay-tipsen. De utländska facktidningarna om stridsvagnar. Inbjudningar till underliga ”World war II-mässor” i Komethallen i Solna där du köper ditt första järnkors. Och då är du fast.

Jag tittade på Frank för att hitta ett tecken på att han skämtade. Men icke.

– Snart börjar du hänga i dammiga arkiv och på underliga forum på nätet och snart måste du börja tejpa ihop din portfölj eftersom den är så fylld av dokument och arkivhandlingar att den hela tiden hotar att brista. Och en dag går du ner i källaren och upptäcker att du har en provdocka med en komplett tysk alpjägaruniform där nere. Du börjar inse vad du gjort men då är det för sent, din flickvän har sedan länge flyttat – efter ett gräl då hon envisats med att inte hänga med på en semesterresa till Holland där du och tusen nyfunna tyska vänner planerat att rekonstruera slaget vid Arnhem.

Jag nickade tankfullt och lovade mig själv att aldrig låta det gå så långt. Men så en dag fick jag ett sms från min krigsintresserade kompis Klas…

Om du inte känner till uttrycket soffgeneral så är det helt enkelt en man som helst av allt sitter hemma med en filt över benen och ett paket choklad i knät och tittar på dokumentärer på Discovery Channel eller läser historiska krigsskildringar – och kanske då och då tittar ut i luften med handen under hakan och funderar över Percivals dilemma när han tvingades kapitulera för japanerna i Singapore 1942. Kanske har han kartor på väggarna, kanske inte.

Att förutsätta att en soffgeneral skulle vara våldsammare än andra, eller att han kompenserar för något slags förlorad manlighet, är dock billigt amatör­problematiserande. Dels för att det så klart finns krigsintresserade kvinnor (tror jag), dels för att det främst verkar handla om något betydligt mer grundläggande: klassisk nördighet.

– Jag ser det först och främst som att jag inhämtar kunskap, säger historieintresserade tvåbarnspappan Markus. Krig är en del av vår civilisations kulturella beteende. Ju snarare vi accepterar detta faktum, desto mer motiverade kommer vi att bli i våra försök att undvika det.

– Så är det absolut, säger 28-årige webbchefen Peter. Medan man läser sina krigsböcker funderar man på vad kan man se för paralleller i dag, hur tekniken utvecklades, hur det påverkade samhället och sånt. Och man tänker in sig själv i situationerna. Funderar på hur man själv hade klarat påfrestningarna.

– Jag kan åka omkring på landsbygden i Normandie och känna att fan, här flydde de för livet, på just den där satans kullen, säger David, en annan kollega.

– Jag kan känna samma sak vid Kungälvs fästning. De här murarna är på riktigt. En gång i tiden pågick livet här. Tiden kom och sedan gick den. Kanske är det tid, och inte krig, jag är mest fascinerad av?

– Samtidigt är krig historieämnets Formel 1, säger Frank. Allt utspelas på en begränsad arena. Det finns en början och ett slut, hjältar och skurkar, hjälte­mod och feghet, och i regel en tydlig segrare som tar hem spelet. Där emellan en massa ond bråd död, krascher, eldsvådor och oväsen.

– Sen har vi så klart också det populärkulturella arvet, fortsätter han. Särskilt andra världskriget lever genom filmerna, musiken, böckerna och de sällsynt snygga uniformerna. Cafés modechef Daniel Lindström refererar gärna till Montgomerys sandfärgade shorts, mer sällan till Gustav II Adolfs älghudskyller.

Någonstans mellan 30 och 35 händer det något underligt med många män: Vi börjar utveckla hobbies igen. Många kvinnor kommer att hävda att dessa nyväckta, smått besatta intressen är ett uttryck för en livskris. Men så är oftast inte fallet. Du har ju bara gått in i en ny fas i livet där det inte är lika viktigt att bara hänga på krogen längre – och något måste du ju göra? Så du börjar spela golf, intressera dig för matlagning eller inreda vindsvåningar.

Eller så gör du som många andra – återknyter till det som intresserade dig som barn.

– Mitt krigsintresse var som absolut störst när jag var barn, berättar min kollega Frank. Jag läste allt. Sedan gör vi män ju ofta en paus mellan 15 och 25 eftersom vi vet att det uppfattas som sjukt oattraktivt att vara medlem i Militärhistoriska biblioteket.

Nästan alla soffgeneraler jag pratar med har detta barndomsintresse gemensamt. Så om du är 22 år gammal och vill veta hur du kommer att tillbringa din fritid från 30 och uppåt – tänk på vad som fascinerade dig när du var 12. Krigsintresset kan också hjälpa 30-plussare att hantera det så kallade livspusslet, får jag höra.

– Krigsteoretikern von Clausewitz skrev att varje befälhavare måste ta hänsyn till krigets ”friktion”, säger Frank. Att det alltid inträffar en massa strul som gör att saker tar längre tid än man tror. Det måste man alltid planera för. Och det är en insikt man kan ta med sig när man ska lämna barnen på dagis.

Jag hade faktiskt precis lämnat min dotter på dagis när jag fick det där sms:et från min krigshistoriskt intresserade kompis Klas. Han skrev att han precis hade beställt brä­dspelet Diplomacy på nätet eftersom det ”var Kissingers och Kennedys favoritspel”. Spelet skulle vara ungefär som Risk, fast oerhört mycket större och med oerhört många fler smådelar. Plus
att det tydligen tar sjukt lång tid att spela.

”Lycka till”, tänkte jag och småskrattade för mig själv eftersom Klas är nybliven pappa.

Men så tänkte jag efter lite: Om man hyrde en källarlokal där man kan ha spelet stående, då kanske det skulle fungera? Man skulle kunna köpa två billiga pingisbord på Blocket och såga till en masonitskiva att lägga över. För att få den rätta känslan skulle man också bygga upp ett storpolitiskt landskap runt spelet – ja, inget överdrivet förstås, bara en skalenlig modell av de inledande dagarna av Ardenneroffensiven.

Att vi skulle ha sandsäckar och ett kamouflagenät hängande i taket i lokalen såg jag som självklart. Likaså en strikt regel om att man bara skulle få bli insläppt om man hade på sig en exakt replika av en militäruniform eller, ännu hellre, en äkta. Vi skulle bara få lyssna på tysk 40-talsschlager, dricka Johnnie Walker (Churchills favoritdrink) och äta baklava (Hitlers älsklingsefterrätt). Ja, den skulle kunna bli bra, vår lilla Diplomacy-vrå.

Enda problemet vore om ungarna kom nerspringande och rörde våra grejer. De skulle förstöra månader, nej, åratal av spelande! Detta dilemma, tänkte jag då, skulle man i och för sig lätt kunna lösa med ett bilbatteri och ett par sladdar kopplade till dörrhandtaget.

Det skulle lära de små odågorna att…

Jag svarade aldrig på Klas sms.

JONAS CRAMBY
Läs Jonas blogg här!

Annons

Dela (10)
Tweeta

Annons


Laddar