Annons
Annons

De flesta män har inga problem att dra ihop hela gänget för en grabbmiddag med bärs, biff och bearnaise. Men föreslå en finare middag med ett bättre rödvin på tu man hand – och du är genast ute på minerad mark. Hög tid för en förändring, menar Cafés prisbelönta krönikör Jonas Cramby. (Tidigare publicerad i Café 6/2011. Illustration (beskuren) av Jonas Bergstrand.)

* * * * *

Vi är väl alla mer eller mindre moderna män numera, är vi inte det? Vi dyker väl ganska sällan upp på bröllop iklädda fiberpäls och gummistövlar?

Annons
Gilla Cafe.se på Facebook

Vi tycker väl inte att armbrytning är en acceptabel form av konfliktlösning och vi luktar väl inte längre på våra egna fisar genom att vifta upp luften runt skrevet mot ansiktet med högerhanden? (Eller?)

Vi tycker väl numera att det är självklart att alla människor ska ha samma förutsättningar, vi använder väl inte längre ”bög” som ett skällsord utan umgås fritt med alla sorters människor (så länge de inte är tråkiga)?

Och om det efter ett squashpass kommer fram att en i sällskapet har lagt 1 800 spänn på att klippa sig hos kändisfrisören Bobby Uduncu så skrattar vi väl inte rått och snärtar honom med en ihoprullad handduk så som våra förfäder gjorde?

Så varför umgås så många av oss fortfarande som om vi levde i en Tuffa Viktor-serie? Varför måste vi göra saker så fort vi träffas, varför måste vi träffas i grupp och varför kan vi bara prata hobbies, projekt och jobb fram till ungefär sex stycken stöl?

– Jag försökte nyligen bjuda en gammal vän på middag, berättade min kollega Johannes när vi nyligen pratade om just det här.

– Vi hade inte setts på ett bra tag så jag föreslog en liten mysig kvarters­italienare där vi kunde käka gott, dricka lite rödvin och prata ostört.

Reaktionen från Johannes polare blev omedelbar: ”Du ska väl inte fria till mig?”, sms:ade han. I stället föreslog han att vi skulle ses i baren på Riche eftersom ”han hade ett gäng polare som skulle dit”.

Johannes, som inte haft en tanke på att det han föreslog skulle vara konstigt, hade ovetande snubblat in i det som är en av den moderna manlighetens mest svårnavigerade gråzoner.

Han hade ovetande bett om en mansdejt.

Precis som jag också en gång gjorde – i en episod som jag sedan dess alltid refererar till som ”mitt livs kanske mest pinsamma ögonblick”.

Ordet ”mansdejt”, eller ”man date”, myntades i en artikel i New York Times för ett par år sedan och är ett av alla dessa begrepp som amerikanerna älskar att konstruera för att sätta ord på en manlighet i förändring.

Andra putslustiga exempel på dessa nyord är ”manscaping” (trimma köns­håret), ”guyliner” (eyeliner för grabbar) och ”mancation” (grabbsemester).

En ”man date” definierades i nämnda artikel som ”två heterosexuella män som umgås utan hjälp av sport eller jobb. Två straighta män som träffas under samma yttre förhållanden som om de skulle dejta en kvinna.

Att äta middag mittemot varandra utan hjälp av tv är en mansdejt, att äta vid en bar är det inte. Att ta en promenad i parken är en mansdejt, att jogga ihop är det inte. Att gå på bio ihop är en mansdejt, att gå på fotboll ihop är det inte.

Själv ägnar jag mig regelbundet åt samtliga av de exempel som artikeln definierar som mansdejter – men jag har aldrig tänkt att det skulle vara just en sådan. Det är ju bara sånt man gör. I alla fall jag.

Med detta sagt finns det naturligtvis situationer som även jag skulle kunna bli obekväm i.

För samtidigt som jag inte har några problem att ta en lång, vacker höstpromenad med en kompis skulle jag nog tycka att det var lite underligt om, säg, en ytligt bekant föreslog att vi ensamma skulle ta en ballongtur över stan för att sedan picknicka ur en medhavd rottingkorg?

Jag skulle utan problem kunna åka på, säg, en weekendresa till Berlin med bara en polare, jag skulle inte tycka det vore ett dugg weird att dela dubbel­säng eller ens broderligt dela den hjärtformade chokladbiten på huvudkudden (jag har till och med gjort just det). Men skulle samma vän föreslå att vi skulle ta en helg på spa ihop, dricka champagne och äta jordgubbar och ”bara njuta” skulle jag antagligen frånvarande låtsasbläddra i min iCal och hävda att jag ”har en grej” just den dagen.

Och jag skulle förstås aldrig kunna åka gondol i Venedig eller hästdroska i New York ensam med en annan man utan att ironiskt famla efter hans hand och lägga huvudet på hans axel.

Jag antar att jag är lite gammeldags på det sättet.

En annan vän, vi kan kalla honom Johan, är inte ett dugg gammeldags utan, tvärtom, kanske den mest moderna man jag känner. Han klär sig som en italiensk pastaimperiearvtagare, är extremt inredningsintresserad och en krognörd av rang.

En gång när jag frågade om han någonsin varit ute och shoppat med en manlig vän och tagit en paus för att dricka ett glas iskallt vitt vin så svarade han:,

– Kanske tusen gånger.

Wow. Det kan man kalla modernt. Men samtidigt har Johan aldrig, i hela sitt liv, ätit middag med bara en vän. Grabbmiddag går bra, eller att ta en bärs med en kompis, men att dricka vin och äta en trerätters… nej, skulle inte tro det.

Och det är här det blir krångligt. Vi har nog alla högst individuella tankar om var gränsen mellan en mansdejt och en regelrätt dejt går. Och eftersom vi är moderna män som respekterar och ser alla människor – även de med avvikande åsikter – så måste vi väl acceptera att somliga män har problem med att ”dejta” sin polare?

Nej. Jag tycker faktiskt inte det. Jag tycker faktiskt att det är dags att vi accepterar mansdejten rakt av och börjar umgås lika avspänt över en bit mat som våra flickvänner gör. Det finns flera goda skäl till detta:

Dels är det ärligt talat ganska jobbigt att hela tiden behöva gå ut med ett stort, brölande grabbgäng.

Dels så vill man kanske inte alltid äta vid baren eller dricka öl.

Sedan är det också till viss del en mognadsfråga: när man bildat familj och är upptagen med sin karriär och kanske inte har så mycket tid för kompisarna längre, ja, då vill man ju faktiskt att den tid man har ihop ska bli så trevlig som möjligt.

Man vill kunna fråga sina kompisar, som man träffar så sällan, hur de har det (och gärna höra vad de svarar). Helst vill man ju också kunna prata om mer personliga saker än Zlatans senaste utvisning eller vem som åkte ur Let’s dance senast – och det är ofta svårare om den person man ska träffa, utan att fråga, tar med sin gamla gymnasiekompis från Flen som under hela middagen sitter och vickar nervöst på foten, ser sig runt i lokalen och undrar om vi ”inte ska dra till Privé snart”.

Det är helt enkelt dags för oss att sluta vara så jäkla känsliga hela tiden.

En lite mer avspänd attityd till mansdejten hade i alla fall jag haft nytta av när jag upplevde det som jag alltså kallar ”mitt livs kanske mest pinsamma ögonblick”.

Jag hade hört ryktesvägen att mitt absoluta drömjobb var ledigt och på vinst och förlust skickade jag i väg ett mail där jag presenterade mig själv och varför jag trodde att jag skulle passa för jobbet. Och tro det eller ej, snart kom ett meddelande tillbaka om att det var okej att komma på ett personligt möte.

Mannen jag skulle träffa var i 55-årsåldern och oerhört respektingivande, lite av en gigant inom sitt område. Jag var naturligtvis nervös, men trots detta gick intervjun bra. Om man bortser från en kort sekund på vägen till kaffemaskinen, då våra händer råkade snudda varandra och han hastigt drog undan sin, så kan man säga att det gick perfekt.

På vägen hem var jag så glad och lättad att jag bestämde mig för att detta måste firas. Jag plockade fram mobilen och skrev ett sms till en tjej som jag precis börjat dejta: ”Vad säger du? Middag hemma hos mig i kväll? Jag gör min specialarbolognese och så dricker vi ett par flaskor snuskigt dyrt rödvin.”

Bara efter ett par sekunder pep min telefon till.

”Tack, men jag tror att jag föredrar min hustrus matlagning”, stod det.

Jag tittade på avsändaren. Det var mannen som jag precis haft möte med.

Jag hörde aldrig av honom om jobbet. Och jag vågade heller aldrig fråga honom om det igen.

JONAS CRAMBY
Läs Jonas blogg här!

Annons

Dela (56)
Tweeta

Annons


Laddar