Jonas Cramby-krönika: Därför älskar vi Charlie Sheen

Jonas Cramby  |  Publicerad 2011-08-04 13:00  |  Lästid: 5 minuter


Han är en halvkass skådis, en missbrukare och misshandlare, och hans personliga förfall har varit det senaste årets mest tragikomsika reality show. Så varför är Charlie Sheen ändå så… winning? Jonas Cramby tror sig ha svaret. (Tidigare publicerad i Café 07/2011. Illustration (beskuren) av Jonas Bergstrand.)

* * * * *

Charlie Sheen var länge ganska ointressant för mig. Jag hade bara en vag uppfattning om vem han faktiskt var och det hände att jag misstog honom för både hans pappa Martin Sheen och skådespelarna Tom Sizemore och Corey Feldman (eller om det var Corey Haim?).

I mina ögon var Charlie Sheen bara ännu ett bortskämt skådespelarrövhål, någon som visserligen gjort ett par intressanta filmer i början av sin karriär (Plutonen och Wall street) men som nu var med i den sorts komediserie som man reflexmässigt zappar förbi på tv3. På ett privat plan var min (helt korrekta) uppfattning att Charlie Sheen brottades med det vanliga Hollywoodvardagspusslet: balansera karriären och familjelivet med regelbundna besök på rehab, misshandelsanklagelser och ångesten som följer med att vakna upp varje morgon och minnas att man kvällen innan betalade för en avsugning med sin nya Bentley.

Medan de unga Hollywoodhunkarna mest verkade dricka smoothies på gymmet var Charlie Sheen en av de medelålders män, med Mel Gibson och David Hasselhoff i spetsen, som fortsatte att festa som om det var 1999. Eller kanske snarare 1989.

Men så plötsligt hände något.

I januari i år antog Charlie Sheens skörlevnad plötsligt, som man sa då, episka proportioner. Men det var inte rapporterna om sönderslagna hotellrum, tennisbollstora kokainklumpar eller att han hyrt ett extra hus där han planerade att inkvartera hela sin ”porrfamilj” som fascinerade (i alla fall inte bara).

Nej, det som verkligen fångade min uppmärksamhet var att Charlie Sheen plötsligt började nå nästan poetiska höjder med sina underliga uttalanden och våldsamma påhopp.

Sakta men säkert började jag omvärdera honom. Och jag var sannerligen inte ensam. När detta skrivs har Charlie Sheen fått ur sig 303 tweets på sin
Twitter – som han öppnade så sent som den 1 mars i år – och han har redan skrapat ihop 3 796 344 followers.

– Jag älskar Charlie för att han är allt det jag inte är, sa min kompis Johannes en dag. Jag betalar mina räkningar i tid, går till jobbet även om jag är krasslig, tar inte droger ens på helgerna och är pretty fucking far från att bilda en porrfamilj.

Det ligger förstås något i det där. Charlie Sheen är ett ställföreträdande arsle för alla skötsamma, professionella, trofasta män – någon som beter sig på ett sätt som man själv varken vill, orkar eller vågar, men som man ändå ibland önskar att man kunde göra (oftast när man klär på en krånglande dagisunge bävernylon­overallen och för åttahundrade dagen i rad handlar samma grejer på samma Ica på väg hem från samma jobb).

Men, tänker jag, är det hela sanningen? Eller finns det andra orsaker till att vi fascineras så av just Charlie Sheen? Och att vi gör det just nu?

Charlie Sheen åkte in på rehab första gången i 25-årsåldern. Sedan dess har han varit där fyra gånger, varav två det senaste året. Detta skiljer honom inte nämnvärt från många andra Hollywoodskådisar, men när han i vintras under en semesterresa till Bahamas tillsammans med tre kvinnor (en modell, en av hans ex-fruar och en porrstjärna) började skicka sms, maila och ringa in live till tv-program och radioshower tog han sin weirdness till nästa nivå.

Under bara en vecka producerade han ungefär lika många fantastiska citat som det tog Oscar Wilde en livstid att knåpa ihop. Sheen var av någon anledning rasande på sina arbetsgivare i allmänhet och Två och en halv män-skaparen Chuck Lorre i synnerhet. Han gjorde antisemitiska insinuationer, kallade tv-showen som betalar honom 1,8 miljoner dollar – per avsnitt! – för en ”spyfest som alla avgudar” och cheferna på kanalen cbs för ”Anonyma alkoholister-nazister”.

Detta fick bolaget att lägga ner inspelningarna och, som en konsekvens, blev över 200 personer arbetslösa. Då kontrade Sheen genom att kräva en 50-procentig löneökning, trots att han redan var den högst betalda tv-stjärnan i världen.

Samtidigt som allt fler rapporter om hans missbruk nådde medierna försäkrade Charlie Sheen att han var 100 procent ren från droger och alkohol eftersom han befriat sig från sitt beroende genom att ”sluta ögonen och på en nanosekund bota mig själv från denna löjliga sjukdom”.

– Drogruset jag har befunnit mig i får Sinatra, Flynn, Jagger och Richards att likna glosögda barn utan armar, sa han om sitt gamla liv.

– Men nu är jag hög på en drog som heter Charlie Sheen. Den finns inte att köpa någonstans, för om du skulle prova den skulle du dö. Ditt ansikte skulle smälta och dina barn skulle gråta över din exploderade kropp.

Vidare hävdade Sheen att han hade både tigerblod och Adonis-dna, att han var en trollkarl och en ”rockstjärnelönnmördare åt Vatikanen”, att det fanns poesi i hans fingerspetsar samt att han var farlig som ett f-18-stridsplan – till och med när han tar en tupplur.

– Jag är trött på att låtsas som om jag inte är en totalt bitchin’ rockstjärna från Mars, sa han och hävdade att han inte kunde hitta en smokingkavaj som passar eftersom ”mina bröstmuskler och biceps är för stora”.

I talkshowen Conan beskrev Sheens kollega i Två och en halv män, Jon Cryer, ett typiskt småprat under tv-inspelningarna:

– Jag säger: ”Hur är läget, Charlie?” Och han svarar: ”Det är okej. Förutom att någon snodde min bil i går kväll och körde ut för ett stup.” Normalt skulle man kanske tro att den man pratar med ljuger eller skojar. Men Charlie är typen som talar sanning, och det där har faktiskt hänt honom. Två gånger!

När Sheens barndomskamrat Sean Penn nyligen uttalade sig om sin vän i en tidningsintervju fick vi möjligen ytterligare en ledtråd till hans urspårade beteende:

– Om man lägger sina moraliska fördömanden åt sidan, sa Penn, så ser man en snubbe som har en klarare bild av världen runt honom än vad det kanske är bekvämt att ha. Och det är ofta just sådana personer som har en tendens att fly med hjälp av droger. Samtidigt är han en väldigt ironisk människa. Han använder sitt sinne för humor för att säga något väldigt djupsinnigt. Jag tror att han egentligen försöker säga att vi lever bara en gång, så ta inte allt så jäkla allvarligt.

”Ta inte allt så jäkla allvarligt”, kan det vara förklaringen?

Jag, på sätt och vis tror jag det.

– Ingen har ballat ur med samma magnitud som Charlie Sheen tidigare, säger min kompis Klas. I alla fall inte till allmän beskådan på samma sätt.

Där de flesta kändisar eller förebilder gömmer sig undan medierna när de har personliga problem så gör Charlie Sheen precis tvärtom: han basunerar ut dem inför hela världen och iscensätter en av de mest spektakulära mänskliga härdsmältor vi någonsin sett.

– Och, fortsätter Klas, det kan vi tacka de sociala medierna för. Dels för att Charlies bisarra beteende kunnat spridas så snabbt, men också för att det är förklaringen till varför vi upplever hans bisarra beteende som så befriande.

Charlie Sheen viftar stolt med sin freakflagga – och det är kanske precis vad vi behöver just nu?

En bieffekt av det åsiktssamhälle som vuxit fram med hjälp av bloggar och Twitter och sånt är att det är lättare än någonsin att låtsas vara en fin människa. Folks högtravande åsikter och klyftiga ord har blivit viktigare än hur de faktiskt beter sig mot sina medmänniskor. En annan följd är att människor knappt kan göra några misstag längre utan att hånas och bespottas i dessa kanaler.

Man brukar ibland säga att det finns två sorters människor: de som gör saker och de som går efter och kommenterar. De senaste åren har det skett en överetablering av den senare typen. Varenda jävel med internetuppkoppling har förvandlats till beskäftig kvällstidningskrönikör som går efter dem som faktiskt gör något och tjattrar maniskt om deras fel och brister.

Så jag tror inte främst att det är Charlie Sheens dåliga beteende i sig vi älskar. Jag tror att vi älskar Charlie Sheen för att han faktiskt vågar stå för den han är, hur risig hans personlighet än råkar vara.

För det har nog aldrig varit svårare än just nu.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-08-24 15:23